Judd Apatow känner alla till. Mannen som återupplivade och praktiskt taget gjorde sig själv till den enväldige härskaren inom komedigenren under 2000 talet. Will Ferrel stod upp ett tag och kämpade emot, men där Apatow utvecklades så stannade Ferrel bara kvar i gamla trygga betesmarker vilket resulterade i att tronen stod där för Apatow att plocka. Och som han gjorde det. Under sitt bälte har han filmer  som 40 year old virgin, Knocked Up, Superbad, Dumpad, listan kan göras väldigt mycket längre. Räkna upp topp tio-femton komedifilmer från 2005 och framåt och man kan nästan garantera att hans namn kommer figurera bakom kulisserna.

Joe Wright heter regissören som gjort klassiska dramafilmer som Solisten, Försoning och Stolthet och fördom.
Filmerna har gemensamt att dom är rena och skära dramafilmer, de två sistnämna med att de är rena och skära kostymdramer utspelandes i en engelsk lantmiljö. Undertryckta, starka känslor som bygger på kärlek eller ångest. Typ sånt har han tidigare gjort. Med det i åtanke är det väldigt förvånande att det är han som står bakom en av höstens stora actionfilmer. Hanna.

Filmen handlar om en ung flicka i 13-14 års åldern som under hela sitt liv blivit militärt tränad av sin "pappa" ute i en vinterklädd skog. Men flickan har fått nog. Hon vill ut i den riktiga världen. Problemet är att om hon ska ut i den riktiga världen kommer hon bli jagad tills antingen hon själv eller den/dom/det som jagar henne är död. Men hon känner sig redo. Så hon ger sig av. Ensam. Hennes "pappa" ger sig också  av. Dom ska till samma plats men reser olika vägar. Ganska osannolikt och väldigt oförklarat i filmen.

Det tar en stund innan man får veta varför hon blir jagad, varför hon har varit undangömd från civilisation hela sitt liv och varför hon har blivit tränad till att bli värsta ninja bra på allt som har med vapen och fighting att göra. Men när man får reda på det är det inte ärskilt otippat, man har i princip redan gissat sig fram till varför. Men det gör inte så mycket. Det är inte i handlingens trovärdighet/tyngd som filmen satsar sina pengar på.

Det man satsar sina pengar på gör man delvis rätt delvis helt fel. Actionscenerna är väldgjorda och tighta, inte får många men inte heller för korta. Fotot är bitvis fantastiskt. Filmtekniken likaså. Man har en cool början och ett coolt slut. Dialogen är iblans sylvass samtidigt som manuset har fingrat på ovanligt intressanta saker för att vara en actionfilm. Scenerna är välstrukturerade och genomarbetade. Musiken ibland briljant.

De här grejerna har man gjort bra, i vissa fall helt lysande.

I castingen däremot har man gjort heeeelt fel. Cate Blanchett är väl okej men känns aningen felregisserad då hon bara är hård yta. Det finns en eller två scener där hennes karaktär skulle kunna få en fördjupning kring sina val i livet. Gjorde hon rätt när hon satsade på karriär istället för familj? Men den chansen sumpar man genom att bara spela en kallhjärtad spionjävel. Eric Bana är bara töntig och han har väl egentligen aldrig varit bra? Lite cool i Black Hawk Down och godkänd i Troja. Men alltsomoftast är han en råtönt. Här ska han spela hårdkokt actionagent och det passar honom inte.  Och sedan huvudrollen. Här har jag ganska mycket att raljera kring. Jag börjar med val av skådespelare. Saoirse Ronan. Bara namnet frambringar ilksa och irritation hos mig. Ända sedan jag såg totalfloppn The Lovely Bones så har jag spytt lite galla i min mun varje gång jag sett henne. Om man nu nödvändigtvis ska ha en så ung tjej i huvudrollen varför kunde man inte valt någon cool som Hailee Steinfield från True Grit eller om hon nödvändigtvis hade varit tvungan att vara blond, Dakota Fanning. Båda hade varit milvis bättre val än Ronan. Även om hon i den här filmen bara är småstörande så har man castat filmen helt sjukt snedvridet.

Sedan kan jag heller inte förstå varför man i manus envisats med att ha en så ung flicka i huvudrollen. Filmen mister i trovärdighet när man ser en så ung tjej kasta omkring fullvuxna män lite hursopmhelst. Då spelar det ingen roll vad för förklaring man har. Man måste vara en fullfjädrad medlem i X-Men för att det ska vara godtagbart. Så varför satsade man inte lite äldre. Säg att en 17-19 årig tjej som varit helt frånvarande från civilisationen som vars enda kunskaper härstammar från ordlexikon och militär träning helt plötsligt ska ut i den riktiga världen och möta riktiga människor. DÄR hade man kunnat haft en riktigt intressant film som dessutom hade kunnat vara än mer hårdkokt i sin action. Man har redan en del intressanta scener där huvudrollen b la får möta sin sexualitet för första gången. Men när man har Saoirse Ronan istället för Jennifer Lawrence så blir det bara skrattretande och patetiskt.


Nu har jag gett filmen tillräckligt med bashdown. Jag gick hårt åt. Men det gjorde jag bara för att jag gillade den och såg stor potential i den. Det hade kunnat bli decenniets actionfilm. Fo real. Nu blir det bara en film i mängden som vidrör vid något speciellt men som inte klarar av att ta sig dit.

Och trots att Eric Bana är den han är så finns det en fruktansvärt värd scen att se med honom. Fyra minuter lång åkning utan klipp med ett sjukt snyggt koreograferat slagsmål i slutet ger mig lite rysningar. Skådespelaren till trots.




Se även:
Bourne trilogin (Paul Greengrass, Doug Limon)
The Long Kiss Goodnight (Renny Harlin)


Regissör: Joe Wright
Skådespelare: Saoirse Ronan, Cate Blanchett, Eric Bana
Land/År: USA, Tyskland, Storbrittanien/2011

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=Dj6zCJyTq2I


Eli Cisneros Setterwall

Jesse Eisenberg, snubben som definierar ordet nörd. Ärligt, har någon kunnat se ngt annat än en nörd i den mannen? Eller har någon ens sett han spela något annat än en nörd? Well, suprise suprise, här spelar han ännu en nörd i en coming of age film från 2009. Ta det inte på fel sätt nu, jag diggar Eisenberg. Hårt. Stenhårt. Till och med granithårt. Han är den perfekta nörden. Han är en nördande delikatess som man inte kan få nog av. När han spelar nörd njuter jag så hårt att jag blir hård i brallan.

Okej. Superlativen kanske drog iväg lite för långt. Jag blir inte hård i brallan av att se Jesse Eisenberg. Men jag hymlar däremot inte med att han är en delikatess som nörd. Han har osäkerheten, han har utseendet, han har den där träffsäkra tonen och hastigheten i replikerna som bara en nörd kan ha och sedan är ju hans fysik med framförallt håret så otroligt perfekt att det nästan känns som att han blev skapad till att spela nörd.

Hursomhelst... Det känns som jag har lost my track a lil' bit. På ett lite nördigt sätt.

Ska lägga av med nörderierna.

I Adventureland spelar han som sagt en nörd som precis slutat College. Hans planer för sommaren är, som hos många andra amerikanska  collegestudenter, en backpacker resa i Europa som hans föräldrar ska finansiera. Problemet är att på sin examensdag (av alla dagar) väljer hans föräldrar att berätta att dom varken kommer kunna finansiera resan eller hans boende och studieavgift på University of New York. James, som huvudkaraktären heter, får skippa planerna om Europa och istället paniksöka jobb. Det verkar vara dött lopp. Ingenstans får han jobb tills han som sista utväg söker jobb på det lokala nöjesfältet. Han får jobb. Och det är det här filmen handlar om. Hans sommar på nöjesfältet.

Alla ingredienser finns med för en Amerikansk komedi med moderna mått mätt. Viss slag-under-bältet humor, vissa sköna karaktärer, vissa konstiga karaktärer men framförallt den där kärlekshistorien som aldrig kan utebli i liknande amerikanska filmer. Pojke träffar flicka. Pojke blir kär i flicka. Pojke/flicka sårar pojke/flicka. Emoperiod. Pojke beslutar sig för att få tillbaka flicka.

En högst ordinär grundstory men tack vare ett ,bitvis, briljant soundtrack, en regissör som vet hur man gör tonårsfilmer (har tidigare gjort Superbad), väldigt välskrivna dialoger samt ett ärligt skådespeleri så ökar filmens trovärdighet. Jag har redan sett den två gånger. Första gången var jag övertygad om dess storhet. Andra gången, inte lika övertygad. Men det är fortfarande en riktigt skön film att se på. Värd att se på. Speciellt eftersom den är lite bortglömd. Perfekt att se på med polare eller dejten. 

P.S. Hur många ggr lyckades jag egentligen skriva ngn form av ordet nörd i första halvan av den här texten? D.S.

Skrev jag både en och två gånger att recension skulle komma på Jean-Michel Basquiat: A radiant child? Man är väl inte sämre än vad man lovar. Så här kommer den.

Om du har sett på dokumentärfilm ett par gånger tidigare har du garanterat sett formen och upplägget som omger Jean-Michel Basquiat filmen. Det är det upplägget som jag skrev om tidigare i My Kid Could Paint That recensionen. Fast om jag i den recensionen, hävdade att just den filmen skulle bli hyfsat intetsägande och ordinär med det upplägget så är det tvärtom i den här filmen.

Dokumentären handlar då om Jean-Michel Basquiat. En framgångsrik, kontroversiell konstnär som hann bli megakändis under sitt korta liv som tyvärr tog slut vid 27 års ålder 1988. Här har vi då grundformeln för dokumentären. Sätt ett par gamla polare, konkurrenter, flickvänner, branschfolk i intervjustolen lägg till gamla arkivbilder på huvudpersonen i fråga och ha med musik/konst från den tiden och framförallt dess huvudperson så har du en färdig film att klippa. Det som gör att den här filmen sticker ut är tre saker. Dels är den väldigt välgjord, vilket såklart är en gfrundförutsättning. Men det finns två andra aspekter också. Den ena aspekten är att filmen cirkulerar hela tiden kring en intervju som regissören gjorde med Basquiat två år innan han dog. Efter dödsfallet slängdes materialet ner i källaren. Sorgearbetet kom före allt annat. Hursomhelst så tror jag att det gjorde att det hann uppfinna sig en mognad kring materialet som fanns att tillgå så att när Tamra Davis, tjugo år senare, hittade materialet igen kunde hon använde det på rätt sätt.

Den andra aspekten som enligt mig borde vara vägledande är att hon var en privat vän till Basquiat. Och det känns verkligen då dokumentären är gjord med värme. Det finns mörker i filmen men trots det så känns det som att den som har hanterat allt material har gjort det med en delikat, värmande hand och därför blir det på ett värdigt sätt som filmen kommer fram i.

I vanliga fall kan jag känna att det är lite smaklöst att göra dokumentärer om döda människor just eftersom det känns som att man exploaterar något känsligt. Att man lämnar ut någon utan dess godkännande. Att man på sätt och vis skändar personens minne och grav bara för att kunna underhålla människor i 90 min. Vid viss eftertanke kan det rätt snabbt bli ganska vidrigt.

Men i Basquiat känns det inte som det även om det kanske borde kännas så. För mig är det som att vännen Tamra Davis verkligen vill berätta om personen Basquiat. Det känns nästan som att det hade kvittat för henne om filmen hade distruberats eller ej..

Med det sagt ser det ju fortfarande ut som en vanlig dokumentär av den formen. Så kanske inbillar jag mig. Kanske blev jag lite för kär i personen Jean-Michel Basquiat för att kunna se helt klart.

Vad jag däremot kan se klart är att det, trots mina eventuella blindheter, det var en sargad, ung, mörk konstnärssjäl som mötte sitt öde för tidigt. Som har en historia som berör. Som har konst som är fascinerande. Och som trots att han kanske inte officiellt befinner sig i den legendariska Club 27 (för geniala kreativa människor som alla dött under mystiska/tragiska förhållanden vid 27 års ålder) befinner han sig i den klubben hos mig. I mitt sinne.

Jag tror också att det här är en lätt dokumentär att se på för folk som inte är vana vid dokumentärfilm. Så ge er hän. Låt personen Basquiat och hans historia förgylla era liv.




Eli Cisneros Setterwall

Skrev jag att recension skulle komma på Jean-Michel Basquiat: A radiant child? Man är väl inte sämre än vad man lovar. Så det ska ni få. Fast.. Ni får ändå vänta lite till. Den oscarsnominerade dokumentärfilmen Exit through the gift shop kommer före.

I My Kid Could Paint That skrev jag om hur filmen blev riktigt bra först när man märkte att projektet ändrade form från grundidén och utvecklades till något helt annat. Exit Through The Gift Shop fullständigt pulviserar tanken om att ett filmprojekt inte är utvecklande och töjbar i sin form även när själva utförandet har börjat.

Filmen börjar med att Banksy, filmens regissör och en av världens största gatukonstnärer, berättar om en fransman som ville göra en dokumentär om just honom men misslyckas samtidigt som Banksy fann fransmannen såpass fascinerande att han förvandlade originaldokumentären om street-artens världs till en dokumentär om den här speciella mannen istället.

Thierry Guetta, som sagt fransman, som är fullständigt besatt av att filma. Det spelar ingen roll vad han gör han har alltid en filmkamera med sig som rullar. Ända sedan barnsben har Guetta gått omkring med en filmkamera på sin axel och filmat precis allt han har sett och varit med om. Så en dag när han besöker sin familj i Frankrike upptäcker han att hans egen kusin är en gatukonstnär av stora mått i hemlandet. Han blir intresserad och börjar följa honom när han går ut på gatan i natten för att trycka dit sin konst. Guettas intresse börjar bli en besatthet och till slut är han inte nöjd med att filma sin kusin. Han vill filma fler gatukonstnärer, annan gatukonst. Han vill ha mer.

Och mer får han. När, till slut, Banksy ber honom att färdigställa materialet han har samlat på sig i flera år blir resultatet 90 minuter skränig musikvideotrailer. Otittbart. Banksy tar då saken i egna händer eftersom han ser att det finns mkt bra film, men som har använts på fel sätt. Han ber Guetta att göra sin egen gatukonst medan han själv ska klippa klart filmen.  

Guetta tar Banksys ord på fullaste allvar och börjar lansera de största gatukonstevenemanget som någonsin skådats.

Från att börja med Guetta bakom kameran med Banksy som huvudrollsinnehavare skiftar de båda personerna roller mitt i filmen. Banksy blir regissör och Guetta blir huvudrollsinnehavare.

Efter att filmen kom ut och fick sin Oscarsnominering, har många ifrågasatt filmens autencitet. Finns Guetta på riktigt eller är allt bara ännu ett verk av den, fortfarande, mystiske Banksy?

Oerhört fascinerande resultat om en man vars galenskap knappt går att sätta ord på. Se filmen. Bli fascinerad. Bli konfunderad. Och till slut, njut av härlig gatukonst.





Eli Cisneros Setterwall

Jag har under de senaste dagarna avverkat tre dokumentärer(gotta love svtplay). Alla har på ett eller annat sätt behandlat konstvärlden. Jag som vanligtvis inte brukar kolla på dokumentärer mer än en gång per halvår blev själv väldigt förvånad över at jag nu avverkade tre st inom ett par dagars radie där alla behandlade ämnet kring konst.

My Kid Could Paint That
Utgångspunkten för filmen är en liten flicka vid namn Marla Olmstead som vid fyra års ålder sålt tavlor för tiotusentals dollar och redan hunnit bli jämförd med storheter som Picasso och Pollock. Regissören Amir Bar-Lev blev så fascinerad av historien att han beslöt sig för att göra en film om underbarnet.

Det känns intesådär jätteuppfriskande med en dokumentär som avhandlar ett underbarn, ett geni som ska vara självutlämnande. Det känns som att sådant har setts förut. Det som gör just den här dokumentären intressant är att man märker hur filmen och projektet förvandlas och ändrar form under resans gång. Från att börja som en liten hyllning till Marla och hennes talang övergår det till något annat. Och det tack vare CBS 60 minutes.

Det undersökande journalistikprogrammet fick höra tals om Marlas talang och bestämde sig för att göra ett program om det. Medan föräldrarna till flickan förväntade sig bra PR fick man något helt annat. CBS vinklade programmet som så att hela världen trodde att det var pappan i familjen som i själva verket var the mastermind bakom tavlorna som hade sålts för så dyra pengar. Konstvärlden och allmänheten kände sig lurade.

Programmet väckte också frågor hos filmmakaren Bar-Lev. Från att ha varit övertygad om flickans storhet så blev han mer och mer misstänksam om det faktiskt var hon som hade målat tavlorna eller inte. Och det är här någonstans det blir riktigt intressant. Regissören börjar lufta fram sina egna tvivel själv framför kameran i den kanske mest intresasnta bekännelsescenen jag sett i en dokumentär, intervjuobjekten börjar ställa frågor till intervjuaren och det hela når sin dramatiska höjdpunkt när regissören själv konfronterar familjen med sina tvivel i en känslosam scen. Familjen känner sig svikna.

Själva svaret om det är flickan eller inte som har målat tavlorna är inte det relevanta för mig. Det är vägen till frågeställningen. Det är också skildrandet av en familj, där kändisskapet kommer sätta djupa sår i en liten flicka som på sätt och vis blir bestulen från sin barndom, och som också på sätt och vis blir utnyttjad av sina nära och kära. Jag skulle vilja se en dokumentär där man skildrar familjen femton år senare. Hur skadade har barnen blivit? Lillebrodern som med all sannolikhet kommer utveckla mindervärdeskomplex, filmens huvudroll som blir utblottad i alltför tidig ålder och föräldrarna som är så olika varandra, mamman som genuint vill skydda sin familj och pappan som vill utnyttja möjligheten familjen har fått.

Filmen undviker till slut på att svara på alla sina frågor och löften som ställts från första början. Men det som har uppdagats under resans gång ger filmen ett så mycket bättre öde. Det hade kunnat bli en relativt intetsägande hyllningsfilm om en liten flicka. Istället blev det en massivt intressant skildring om den här familjen och människorna i närheten.

Men jag tycker synd om familjen. framförallt tycker jag synd om den lilla flickan i filmen. Se den och ni kommer förstå bättre vad jag menar.

Slutligen kan man ju ifrågasätta värdet av att exploatera ett barn bara för att kunna sälja in några tavlor? Eller framförallt, värdet av att exploatera ett barn och en hel familj bara för att få ha gjort en stark dokumentär?

Regissör: Amir Bar-Lev
Produktionsår/Land: 2007/USA

Se även: Jean-Michel Basquiat: A radiant Child (Recension på den kommer)



Eli Cisneros Setterwall

De allra flesta har sin åsklt klar om Robert Pattinson. Om man inte är en 14årig tjej eller hardcorefan av Twilight filmerna är chansen ganska stor att man bestämt sig för att starkt ogilla vampyren som glittrar med sin lyckade emouppsyn. Men bakom den stämpeln som snygg, sårad, ensamvarg som sätter hjärtan i brand har vi faktiskt en väldigt spännande ung skådespelare. Det visade han inte minst i Remember Me. I bioaktuella Water For Elephants spelar han iaf huvudrollen mot de båda oscarsvinnarna Reese Witherspoon och Christoph Waltz.

För några veckor sedan tippade jag vinnarna i Oscarsgalan. Den tippningen var baserad på aningar, logik från tidigare galor samt gissningar. Då hade jag bara lyckats se tre filmer som är nominerade i olika priser. Inception, The Social Network och The Wolfman.

Idag har ag lyckats se alla filmer som har nomineringar i större priser med undantag för The Rabbit Hole och icke engelskpråkiga filmer. Så här kommer en ny lista. Inte lika ambitiös, inte lika lång, inte lika logisk, inte alla nomineringar. Men däremot en lista på mina personliga önskevinnare i de tyngsta priserna.

När en film innehåller namn som Ron Perlman, Burt Reynolds, John Ryhs-Meyers (Gimli i Sagan om ringen), Ray Liotta samt Hollywoods slagskämpe nummer ett, Jason Statham så tänker man att inget kan gå fel. Särskilt inte när filmen handlar om kungar, skogsalvsliknande figurer, trollkarlar, män som slåss i svärd och orchliknande varelser.

Tyvärr märker man efter filmens slut att regissören heter Uwe Boll.....

Shekhar Kapur, mannen som tävlar med M. Night Shyamalan om att ha filmbranschens coolaste namn regisserade år 2002 "The Four Feathers". Fyra år tidigare hade Shekhar Kapur gjort stor succé med sin film "Elizabeth". Filmen hade blivit nominerad till fyra Oscar b. la för bästa film. Förväntningarna var således höga när hans andra kostymfilm skulle få premiär.

Måns Mårlind och Björn Stein heter de två svenska regissörerna som i sin blott andra långfilm har fått chansen att spänna sina muskler i Hollywood. De två har utvecklat ett samarbete likt bröderna Coen. Man delar på arbetet som regissör. Tidigare har man regisserat ett par avsnitt i den hyllade svenska tvsperien Spung, den nästan hånade kortserien Snapphanar samt filmen Storm som efter premiären fick väldigt blandad kritik. Antingen så ogillar man den starkt eller så gillar man den starkt. Det verkar inte finnas något mellanting med just den filmen. 

Ofantligt roligt att det tog mig tre dagar innan jag kom på att Oscarsgalan i år är inte är Oscarsgalan 2010 utan snarare Oscarsgalan 2011. Som tur är var det ingen som påpekade det alldeles uppenbara felet jag gjorde i de två tidigare inläggen innan jag själv hann inse det. Lite pinsamt är det ändå. Men pinsamheten når inte i överhuvudtaget upp i samma nivå som den hade gjort om det inte var jag själv som kom på det först. Sååå.. HA!

Uppföljningen har kommit. Vi kör väl igång direkt.

Okej, var ett bra jävla tag sen senast. Det är dåligt. Ska inte behöva ta sådan lång tid. Har ingen orsak egentligen så skitsamma.

Då det är sista dagen på 2010 och 2011 börjar närma sig kan det vara på sin tid att tänka tillbaka och minnas året som gott. Här får ni lite hjälp på traven.