Tinker, Tailor, Soldier, Spy
Länge sedan jag skrev här sist. Det varit tunt med mitt filmtittande ändå sedan den här sommaren, varför kanske du undrar? Fråga din mamma svarar jag på den frågan. Nu såhär när vintern kommit till vårat land så har jag dragit mig oftare till biografernas mörker. Såg Almodovars nyaste The Skin I Live In, sen såg jag Hysteria en gullig rom-kom och sen blev det den mästerliga Drive som följdes av den inte så mästerliga Sherlock Holmes: Game of Shadows. Jag borde skriva om åtminstone två av nämnda filmer. Det borde dock nämnas att jag såg alla tidigare nämnda filmer i sällskap. Jag tänker att man borde ha sällskap när man går och ser på bio. Eller rättare sagt filmer som visas SF. Varför tänker jag så kanske du undrar? Fråga inte din mamma om det här, hon vet ju inget om sådana saker. Kanske är det därför att vi alla matas med bilden av biotittande som en social aktivitet, där man ska köpa popcorn, sitta bredvid varandra och kanske utbyta kroppsvätskor, inte dem vätskorna du tror att jag menar! Så när man går ensam på en sf-biograf så känner man sig smärtsamt medveten om sin ensamhet. När man prasslar med sitt godis känns det som om man står naken på himmelska fridens torg, så pinsamt... Vart vill jag komma med det här då? Nej, jag ska sluta med din mamma skämten. Jag skriver om min motvilja till att gå och se på sf ensam för att jag ikväll såg en film som krävdes att ses. Tinker, Tailor, Soldier, Spy är en spion-thriller som utspelar sig under 70-talets kalla krig i ett särdeles grått och brunt London.
Filmen handlar om agenten George Smiley(Gary Oldman) som tvingas tillsammans med sin chef Control(John Hurt) att gå i pension pga ett misslyckat uppdrag i Budapest där agenten Prideaux(Mark Strong) förmodas ha mördats. Prideaux var i Budapest för att försöka på reda på identiteten på en dubbelagent inom den brittiska underrättelsetjänsten. Kort efter avskedet så dör Control. Smiley tvingas plocka upp letandet efter dubbelagenten. Hans misstänkta är fyra personer, alla officerare inom MI6, Percy Alleline(Toby Jones), den ambtiösa nya chefen, Roy Bland(Ciaran Hinds), Allelines ständige vapendragare, Toby Esterhase(David Denick), en kappvändare som tidigare varit lojal till Control eller Bill Haydon(Colin Firth), en karismatisk man som extra knäcker som älskare till Smileys hustru. Smiley måste använda sig av sitt knivskarpa intellekt och sin kyliga logik för att få reda på vem som är mullvaden.
Filmen är baserad på boken med samma namn av John le Carré, som tidigare under sitt liv jobbat som agent för MI6. Filmen är regisserad av Tomas Alfredsson, som jag tror vi alla vet gjorde Låt den rätte komma in. Han arbetar igen med fotografen Hoyte von Hoytema. Tunga namn, brittisk skådespelar elit och en beprövat bra svenska filmskapar duo. Precis som i Låt den rätte komma in, så är filmen fylld av stämning, nej men seriöst filmen spricker nästan av stämning. Sjuttiotalet har aldrig varit så sjuttiotal, bilarna, modet, den världsliga bakfyllan efter sextiotalets totala urballning. Mina favorit scener var när en tärd George Smiley simmar i en murken brun sjö och man vet att det är det höjdpunkten i hans dag. Filmen vinner på att Tomas Alfredsson är en sådan återhållsam regissör som vågar tvinga Gary Oldman att tona ner utflippandet. Gary Oldman på låg frekvens är för övrigt en fantastisk Gary Oldman, som han var i JFK. Karaktären George Smiley är en tragisk figur, vi får inte reda på mycket om honom backstory mässigt, vi skymtar endast glimtar av vem han var. Han är som alla äkta agenter en man utan identitet eller personlighet, man kan inte vara vän med George Smiley, han ler när du hälsar på dig men du vet att han tänker; vad döljer den här människan och hur kan jag vända det till min fördel. Han är dock inte helt osympatisk, alla agenter är sådana. Förutom Prideaux, han är reko kille men det var därför det gick som det gick. Jag har tidigare haft svårt för Mark Strong som spelar Prideaux men nu... Efter scenen med Colin på julfesten, blickarna som möttes, mina ögon tårades eftersom att jag förstod något som jag hoppas en dag du min läsare också ska förstå.
Om jag skulle försöka hitta brister så skulle jag säga att det finns ett vilkor som du måste gå med på för att njuta av filmen. Vilkoret är att du är absolut fokuserad hela tiden. Om tappar fokus så är du förlorad i den spindelnät-lika intrigen. Visst, det är som tidigare skrivet en plåga att gå ensam på bio men den här filmen tillåter inte ens en sekund av viskande. Du måste leva i samma tempo som George Smileys tankar och assosciationer. Jag skulle öppna en godis, det tog tio sekunder, filmen straffade mig för dem tio sekunderna. Det var som att den sa till mig; Dåligt med fokus? Synd för dig, gå och se Sherlock Holmes med människor som behöver en explosion var femte minut för att påminna dem om att dem lever. Just då tyckte jag filmen var lite av en jävel men sen så tänkte jag efter. Ska inte bra filmer få kräva lite tankekraft och koncentration från oss? Är verkligen Tinker, Tailor, Soldier, Spy svår att förstå eller är det bara min slitna hjärna som inte är van vid filmens tempo?
Jag gillade den iaf men min anglofili börjar bli allt värre. Jag måste ta en vit vecka ifrån allt brittiskt tror jag.
Filmen handlar om agenten George Smiley(Gary Oldman) som tvingas tillsammans med sin chef Control(John Hurt) att gå i pension pga ett misslyckat uppdrag i Budapest där agenten Prideaux(Mark Strong) förmodas ha mördats. Prideaux var i Budapest för att försöka på reda på identiteten på en dubbelagent inom den brittiska underrättelsetjänsten. Kort efter avskedet så dör Control. Smiley tvingas plocka upp letandet efter dubbelagenten. Hans misstänkta är fyra personer, alla officerare inom MI6, Percy Alleline(Toby Jones), den ambtiösa nya chefen, Roy Bland(Ciaran Hinds), Allelines ständige vapendragare, Toby Esterhase(David Denick), en kappvändare som tidigare varit lojal till Control eller Bill Haydon(Colin Firth), en karismatisk man som extra knäcker som älskare till Smileys hustru. Smiley måste använda sig av sitt knivskarpa intellekt och sin kyliga logik för att få reda på vem som är mullvaden.
Filmen är baserad på boken med samma namn av John le Carré, som tidigare under sitt liv jobbat som agent för MI6. Filmen är regisserad av Tomas Alfredsson, som jag tror vi alla vet gjorde Låt den rätte komma in. Han arbetar igen med fotografen Hoyte von Hoytema. Tunga namn, brittisk skådespelar elit och en beprövat bra svenska filmskapar duo. Precis som i Låt den rätte komma in, så är filmen fylld av stämning, nej men seriöst filmen spricker nästan av stämning. Sjuttiotalet har aldrig varit så sjuttiotal, bilarna, modet, den världsliga bakfyllan efter sextiotalets totala urballning. Mina favorit scener var när en tärd George Smiley simmar i en murken brun sjö och man vet att det är det höjdpunkten i hans dag. Filmen vinner på att Tomas Alfredsson är en sådan återhållsam regissör som vågar tvinga Gary Oldman att tona ner utflippandet. Gary Oldman på låg frekvens är för övrigt en fantastisk Gary Oldman, som han var i JFK. Karaktären George Smiley är en tragisk figur, vi får inte reda på mycket om honom backstory mässigt, vi skymtar endast glimtar av vem han var. Han är som alla äkta agenter en man utan identitet eller personlighet, man kan inte vara vän med George Smiley, han ler när du hälsar på dig men du vet att han tänker; vad döljer den här människan och hur kan jag vända det till min fördel. Han är dock inte helt osympatisk, alla agenter är sådana. Förutom Prideaux, han är reko kille men det var därför det gick som det gick. Jag har tidigare haft svårt för Mark Strong som spelar Prideaux men nu... Efter scenen med Colin på julfesten, blickarna som möttes, mina ögon tårades eftersom att jag förstod något som jag hoppas en dag du min läsare också ska förstå.
Om jag skulle försöka hitta brister så skulle jag säga att det finns ett vilkor som du måste gå med på för att njuta av filmen. Vilkoret är att du är absolut fokuserad hela tiden. Om tappar fokus så är du förlorad i den spindelnät-lika intrigen. Visst, det är som tidigare skrivet en plåga att gå ensam på bio men den här filmen tillåter inte ens en sekund av viskande. Du måste leva i samma tempo som George Smileys tankar och assosciationer. Jag skulle öppna en godis, det tog tio sekunder, filmen straffade mig för dem tio sekunderna. Det var som att den sa till mig; Dåligt med fokus? Synd för dig, gå och se Sherlock Holmes med människor som behöver en explosion var femte minut för att påminna dem om att dem lever. Just då tyckte jag filmen var lite av en jävel men sen så tänkte jag efter. Ska inte bra filmer få kräva lite tankekraft och koncentration från oss? Är verkligen Tinker, Tailor, Soldier, Spy svår att förstå eller är det bara min slitna hjärna som inte är van vid filmens tempo?
Jag gillade den iaf men min anglofili börjar bli allt värre. Jag måste ta en vit vecka ifrån allt brittiskt tror jag.
Regissör: Tomas Alfredsson
Skådespelare: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth, Mark Strong, Toby Jones, David Denick
Land/År: England/2011
/Per Rolandsson
Big River Man och Marathon Boy
Jag vill börja med att fråga, visst tittar du på Dox? (http://svt.se/2.129747/dox)
Det är SVT's stora dokumentär satsning där dom visar prisbelönta dokumentärer. Det är svårt att få tag på dokumentärer, till och med dom som är väldigt bra. SVT ska ha mycket beröm för den här satsningen, dokumentärerna som jag sett har alla varit sevärda. Jag skulle vilja snacka om två stycken dokumentärer som nyligen sänts. Big river man(2008) och Maraton Boy(2010), dom har nämligen något gemensamt.
Big river man handlar om Martin Strel. Martin är sloven, han är ganska fet, han är alkoholist och han är världens bästa maraton simmare. Han har simmat längs Yangtzhefloden, Missisipi och Donau. Hans följeslagare är hans son, som också agerar som en berättarröst i filmen. Amerikanen Matthew Mohlke är Martins kartläsare, Matthew har ingen erfarenhet av kartläsande. Filmens avstamp är att Martin vill simma längs Amazonfloden. Alla hans tidigare simningar har på sitt sätt varit livsfarliga men amazonfloden kommer att vara det farligaste. Floden är full av livsfarliga insekter, fiskar och ormar. Det kommer bli den sträckan som Martin simmat, det kommer också bli en mentalt utmattande upplevelse för alla inblandade.
Maraton Boy handlar om Budhia Singh, en liten pojke från en av Indiens många slumområden. När han var tre år så träffade Budhia Judoläraren Biranchi Das. Biranchi driver en judoskola för slumbarn så att dom ska komma ha ett sätt att komma från sina miserabla liv. Budhia såldes av hans mamma för 800 rupees(100 kr) till en gatuförsäljare. Där misshandlades Budhia och tvingades arbeta under hemska förutsättningar. Biranchi erbjöd sig att betala tillbaka pengarna om han fick ta hand om Budhia, modern gick med på det. Biranchi märkte efter ett tag Budhias fantastiska förmåga att springa. Budhia var bara fyra år när han sprang sitt första maraton, Biranchi började få stora planer för barnet och Biranchi hade drömmar om att skicka Budhia till OS för att representera Indien. Biranchi kommer i konflikt med socialnämnden i Indien och diverse politiker, vissa mer eller mindre korrupta.
Så två filmer som handlar om springa/simma jättelångt. Är det något att se? Ja är svaret på den frågan. Jag blev väldigt fascinerad av båda historierna. Martin simmande förklaras med att han simmar ifrån minnet av hans svåra barndom. Budhia springer ifrån fattigdomen, eller springer han för att han vill göra sin tränare stolt? Martins relation till sin son är bra, han vill att sonen ska vara med och agera som Martins sunda förnuft. Budhias relation till sin egen faders figur Biranchi är mer komplicerad, Biranchi ger Budhia ett stabilt familjeliv och trygghet samtidigt som han tvingar honom att pressa sig själv fysiskt.
Jag vet inte varför men när jag läste om dom två filmerna så tänkte jag mig att båda två hade en "feel good" känsla som grund. Lite som Anvil! The story of Anvil(2008) som också visades på dox. En underdog historia helt enkelt. Så var det inte.
- Big river man skulle vara en feel good film om det inte var så att Martin Strel är galen, mannen är skvatt galen och han uttrycker sin galenskap(eller kanske flyr från den) genom att simma. Martin säger att han simmar längs världens floder för att synliggöra klimatförändringar och miljöförstöring. Det är enligt mig bullshit, filmaren verkar vilja legitimisera den förklaringen men jag tror inte en sekund på det. Martin Strel gör det för sin egen skull, inte för naturens.
Maraton boy är värre. Man skulle verkligen kunna tro det, den har ju verkligen upplägget. Filmen är i början en feel good film och man känner sig nästan lite illamående av sockret men efter ett tag så byts den smaken ut mot en kväljande sur eftersmak. Biranchi är lite för peppad på konceptet av Budhia som OS medaljör. Biranchi verkar också ha ett stort behov av att hävda sig själv. Budhias biologiska moder är inte bättre, hon är fortfarande fattig och får leva med skammen av att ha sålt sitt barn. Hon börjar dessutom höra att Budhias maratonkarriär börjar dra in pengar. Filmen är egentligen becksvart. Budhia kan springa men det är inte bra för honom, psykiskt eller fysiskt men om han inte sprang vore han ännu ett slumbarn utan framtid.
En sista fundering, visst tittar du på Dox?
/ Per
Det är SVT's stora dokumentär satsning där dom visar prisbelönta dokumentärer. Det är svårt att få tag på dokumentärer, till och med dom som är väldigt bra. SVT ska ha mycket beröm för den här satsningen, dokumentärerna som jag sett har alla varit sevärda. Jag skulle vilja snacka om två stycken dokumentärer som nyligen sänts. Big river man(2008) och Maraton Boy(2010), dom har nämligen något gemensamt.
Big river man handlar om Martin Strel. Martin är sloven, han är ganska fet, han är alkoholist och han är världens bästa maraton simmare. Han har simmat längs Yangtzhefloden, Missisipi och Donau. Hans följeslagare är hans son, som också agerar som en berättarröst i filmen. Amerikanen Matthew Mohlke är Martins kartläsare, Matthew har ingen erfarenhet av kartläsande. Filmens avstamp är att Martin vill simma längs Amazonfloden. Alla hans tidigare simningar har på sitt sätt varit livsfarliga men amazonfloden kommer att vara det farligaste. Floden är full av livsfarliga insekter, fiskar och ormar. Det kommer bli den sträckan som Martin simmat, det kommer också bli en mentalt utmattande upplevelse för alla inblandade.
Maraton Boy handlar om Budhia Singh, en liten pojke från en av Indiens många slumområden. När han var tre år så träffade Budhia Judoläraren Biranchi Das. Biranchi driver en judoskola för slumbarn så att dom ska komma ha ett sätt att komma från sina miserabla liv. Budhia såldes av hans mamma för 800 rupees(100 kr) till en gatuförsäljare. Där misshandlades Budhia och tvingades arbeta under hemska förutsättningar. Biranchi erbjöd sig att betala tillbaka pengarna om han fick ta hand om Budhia, modern gick med på det. Biranchi märkte efter ett tag Budhias fantastiska förmåga att springa. Budhia var bara fyra år när han sprang sitt första maraton, Biranchi började få stora planer för barnet och Biranchi hade drömmar om att skicka Budhia till OS för att representera Indien. Biranchi kommer i konflikt med socialnämnden i Indien och diverse politiker, vissa mer eller mindre korrupta.
Så två filmer som handlar om springa/simma jättelångt. Är det något att se? Ja är svaret på den frågan. Jag blev väldigt fascinerad av båda historierna. Martin simmande förklaras med att han simmar ifrån minnet av hans svåra barndom. Budhia springer ifrån fattigdomen, eller springer han för att han vill göra sin tränare stolt? Martins relation till sin son är bra, han vill att sonen ska vara med och agera som Martins sunda förnuft. Budhias relation till sin egen faders figur Biranchi är mer komplicerad, Biranchi ger Budhia ett stabilt familjeliv och trygghet samtidigt som han tvingar honom att pressa sig själv fysiskt.
Jag vet inte varför men när jag läste om dom två filmerna så tänkte jag mig att båda två hade en "feel good" känsla som grund. Lite som Anvil! The story of Anvil(2008) som också visades på dox. En underdog historia helt enkelt. Så var det inte.
- Big river man skulle vara en feel good film om det inte var så att Martin Strel är galen, mannen är skvatt galen och han uttrycker sin galenskap(eller kanske flyr från den) genom att simma. Martin säger att han simmar längs världens floder för att synliggöra klimatförändringar och miljöförstöring. Det är enligt mig bullshit, filmaren verkar vilja legitimisera den förklaringen men jag tror inte en sekund på det. Martin Strel gör det för sin egen skull, inte för naturens.
Maraton boy är värre. Man skulle verkligen kunna tro det, den har ju verkligen upplägget. Filmen är i början en feel good film och man känner sig nästan lite illamående av sockret men efter ett tag så byts den smaken ut mot en kväljande sur eftersmak. Biranchi är lite för peppad på konceptet av Budhia som OS medaljör. Biranchi verkar också ha ett stort behov av att hävda sig själv. Budhias biologiska moder är inte bättre, hon är fortfarande fattig och får leva med skammen av att ha sålt sitt barn. Hon börjar dessutom höra att Budhias maratonkarriär börjar dra in pengar. Filmen är egentligen becksvart. Budhia kan springa men det är inte bra för honom, psykiskt eller fysiskt men om han inte sprang vore han ännu ett slumbarn utan framtid.
En sista fundering, visst tittar du på Dox?
/ Per
Who's afraid of Virginia Woolf?(1966)
Tystnad tror jag är det ultimata beviset för att en film har fångat en. Det har nu hänt två gånger i mitt liv när jag sett film med andra att tystnaden tagit över. Vad menar jag med tystnad? Jag menar att tystnaden som en film tvingar sig på sin publik, det är som att filmen inte ber om koncentration utan kräver den. Man kan ju ofta ha en tyst stund när man själv sett en film men den tystnaden är inget i jämförelse med tystnaden som uppstår i en grupp efter en bra film. Första gången var när jag såg Farväl Falkenberg på Umeå filmfestival för många år sen, en fullproppad biosalong satt som förstelnade när sluttexten började rulla. Sen tog det många år innan jag kände av den där tystnaden, kanske jag har känt av den andra gånger men kan inte minnas när. Jag kände iaf av den när jag såg Who's afraid of Virginia Woolf? Vi var ett ganska stort gäng som såg den. Det pratades en del under filmen men ju närmre slutet kom desto mer tystare blev det. Vid den sista scenen så var det knäpptyst. Texten "THE END" dök upp på tv-skärmen och det var fortfarande tyst. Fem sekunders tystnad, det var allt som räckte. Efter dom sekunderna så förstod jag att jag sett en fantastisk film.
Så vad handlar Who's afraid of Virginia Woolf? om? Det är en historia om ett medelålders par;
Så vad handlar Who's afraid of Virginia Woolf? om? Det är en historia om ett medelålders par;
Martha(Elizabeth Taylor) och George(Richard Burton). Dom har varit tillsammans länge, kanske längre än de borde varit. Dom är akademiker, Martha är dotter till rektorn och George jobbar på historiska institutionen. Dom har det bra ekonomiskt och dom bor i ett vackert hus i New England. Dom har en son men George vill inte att Martha ska prata om honom när andra är med. När filmen börjar så är Martha och George påväg hem från en fest, Martha har bjudit hem en ung kollega från universitet och dennes fru. George vill inte ha en efterfest. Först så börjar makarna att gnabbas lite, det verkar kärleksfullt. Sen börjar dom bråka, dom sparar inte på krutet. Gästerna anländer, George och Martha avbryter sitt gräl. Dom börjar umgås med gästerna men bråket är fortfarande igång, det växer och blir bara värre. Martha är dominerande, uppmärksamhetskrävande medan George är mer sammanbiten och cynisk. Dom dricker och sen dricker dom lite mer. Bråket blir mer och mer synbart. Bråket blir till en sadistisk lek, en lek där Martha och George tävlar i att såra varandras känslor. Bakom bråket och bakom leken så döljer sig en hemsk sanning.
Det är helt enkelt ett kammardrama. Filmen är baserad på en pjäs av Edward Albee och den är regisserad av Mike Nichols. Nichols jobbade tidigare innan teatern och Who's afraid of Virginia Woolf? är hans första film. Jag kan ibland ha problem med teater som översätts till film, det kan kännas tillgjort och stelt. Nichols är däremot inte så teatral, han siktar på realism och han får troligen hjälp av filmskådisar som Taylor och Burton. Det är galet svårt att göra ett kammardrama visuellt stimulerande men Nichols lyckas faktiskt väldigt bra. Den fotades av Haskell Wexler, som också fotade Matewan(1987). Jag vet faktiskt inte vad jag kan skriva utan att avslöja för mycket. Att se den här filmen är som att dras in i en tornado. Man kastas hit och dit, tillslut når man stormens öga. Man tror att det är lugnt och plötsligt så rycks man tag igen, våldsammare än förr. Who's afraid of Virginia Woolf?
kan beskrivas som en otroligt våldsam film och det finns nästan ingen sekvens av fysiskt våld. Det är nämligen en av de bästa skildringar som jag sett av psykisk misshandel, det gör en otroligt trött och frustrerad men herregud så otroligt värt det är.
Jag pratade en gång med min filmhistorielärare AP om filmen Eraserhead(1977). Han sa något väldigt smart som jag inte förstod just då. Han sa såhär; "Jag brukar se Eraserhead vart tionde år, det är en fruktansvärd film, som en riktig mardröm men ändå så återvänder jag till den om och om igen". Som sagt så förstod jag inte då vad han menade men efter att ha sett Who's afraid of Virginia Woolf? så kanske jag förstår. Jag kommer inte se den här filmen på ett tag, jag orkar det inte men den har gjort ett så starkt intryck på mig att jag inte behöver se den på ett tag. Om några år kanske jag återvänder till Martha och George men inte på länge. Nu kanske ni undrar om jag rekommenderar den här filmen. Det gör jag men jag varnar er, var redo när ni spenderar tid med George och Martha. Dom kommer att dra in er i sitt bråk först, sen in deras lek och dom kommer inte släppa taget.
Jag pratade en gång med min filmhistorielärare AP om filmen Eraserhead(1977). Han sa något väldigt smart som jag inte förstod just då. Han sa såhär; "Jag brukar se Eraserhead vart tionde år, det är en fruktansvärd film, som en riktig mardröm men ändå så återvänder jag till den om och om igen". Som sagt så förstod jag inte då vad han menade men efter att ha sett Who's afraid of Virginia Woolf? så kanske jag förstår. Jag kommer inte se den här filmen på ett tag, jag orkar det inte men den har gjort ett så starkt intryck på mig att jag inte behöver se den på ett tag. Om några år kanske jag återvänder till Martha och George men inte på länge. Nu kanske ni undrar om jag rekommenderar den här filmen. Det gör jag men jag varnar er, var redo när ni spenderar tid med George och Martha. Dom kommer att dra in er i sitt bråk först, sen in deras lek och dom kommer inte släppa taget.
/ Per
Gremlins!?
Gremlins?
Gremlins, vad är en gremlin? Ja, först är det en mogwai(http://gremlins.wikia.com/wiki/Mogwai), en söt och lurvig sak. Det finns dock vissa regler när det kommer till mogwais. Du får inte utsätta den för starkt ljus, du får inte låta den komma i kontakt med vätska och du får inte låta den äta på natten. Om du bryter dessa regler så kommer den att föröka sig själv och senare bli en gremlin(http://gremlins.wikia.com/wiki/Gremlin). En gremlin är en grön slemmig reptil-liknande varelse. En gremlin är ond, fast är också ganska spexxig.
Men vad nu? Pretto-Per snackar gremlins? Jo, jag tänkte för mig själv. Om jag fick välja en dålig film som är så dålig att den blir bra, vad skulle jag då rekommendera för film? Jo jag skulle rekommendera Gremlins 2: The New Batch(http://en.wikipedia.org/wiki/Gremlins_2:_The_New_Batch)
Handling? Du behöver egentligen inte veta. Du behöver inte sett den första, det är inte för handlingen du ser Gremlins 2. Du ser Gremlins 2 för att se på alla gremlins och hur spexxiga dom är. Ja, spexxiga var ordet. Filmen är en skräck-komedi, med betoning på komedi. Gremlins är ju i slutändan ganska fåniga monster, dem är små gröna monster. I tvåan så är dom dessutom värsta spexxarna. Alla gremlins har som en egen niché. Det finns:
Sallad Gremlins
Sallad Gremlins
Eller vad sägs om Tandläkar Gremlins
Bara en till, Tjej Gremlins
Ni kanske förstår nu vilken nivå den här filmen ligger på. Men tro det eller ej, den är faktiskt ganska kul Cristopher Lee är med som en galen vetenskapsman och Hulk Hogan är med på ett hörn(Det var på 80:talet).
Samtidigt så är den otroligt självmedveten, den vet att den suger. Den har ett ganska otroligt metaperspektiv som regissören Joe Dante uppenbarligen la ner ganska mycket energi på. Det finns en scen där filmkritikern Leonard Maltin kritiserar den första gremlins filmen för att senare bli attackerad av en gremlin. Dålig film har aldrig varit bättre. Frågan är om jag ens kan kalla Gremlins 2 en dålig film, den försöker ju vara det till en viss grad.
Jag vet inte om jag kan eller bör rekommendera den men... ni kommer inte att glömma den.
Samtidigt så är den otroligt självmedveten, den vet att den suger. Den har ett ganska otroligt metaperspektiv som regissören Joe Dante uppenbarligen la ner ganska mycket energi på. Det finns en scen där filmkritikern Leonard Maltin kritiserar den första gremlins filmen för att senare bli attackerad av en gremlin. Dålig film har aldrig varit bättre. Frågan är om jag ens kan kalla Gremlins 2 en dålig film, den försöker ju vara det till en viss grad.
Jag vet inte om jag kan eller bör rekommendera den men... ni kommer inte att glömma den.
/ Per
The tip
Okej, this is how it goes. Här kommer min oscarstippning. Jag vill säga att jag tippar efter dem jag hoppas vinner, inte dem som kommer vinna. OM ni vill veta vilka som troligen kommer vinna så kolla in Roger Eberts tippning, han har typ alltid rätt.
http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/20110210/OSCARS/110219999
Förord.
Oscarsgalan är bra. Egentligen så är många filmgalor och festivaler bra men Oscarsgalan har en bra funktion i mitt liv och det är att det summerar ett år av film ganska bra. Det finns dom riktigt starka åren: 2007(No country for old men, There will be blood, Michael Clayton och Juno) 2005 (Capote, Brockeback Mountain och Crash). Sen finns det dom svagare åren, förra året var ett svagt år. Avatar och Hurt Locker var båda två bra filmer men inte fantastiska filmer. Nåja nåja, det här året är jag positiv, har många favoriter. Kommer skriva lite om kategorierna i sig.
Here we go!
BÄSTA FILM
Det här året kör dom med tio tävlande. Det var inget klart val för mig, många av filmerna var väldigt bra, många hade väldigt intressanta historier, karaktärer och ämnen. The Kids are Alright, The Fighter, Inception och Toy Story 3 platsar inte i den här kategorin. Ja, Toy Story 3 är en fantastisk film men Pixar borde hålla sig till att alltid vinna bästa animerade. The Kids are Alright är helt enkelt inte nog bra, den innehåller bra skådespeleri och ett solidt manus men den saknar gnistan. Inception är också en bra film men den är som en berg och dalbana på syra, jag gillade den verkligen men nu när jag tänker efter har jag ingen lust att se om den. The Fighter förlorar pga Mark Wahlberg, jag gillar Mark men han får sin röv smiskad av Christian Bale i skådespeleri och det är inte bra när en biroll är mycket bättre än huvudrollen. Så vem borde vinna då?
Winters Bone, kom igen liksom. Den utforskar en värld som man sällan skådat, allt är på riktigt. Fan va bra den är.
Sorkin är begåvad men ibland känns det som att alla karaktärer är Aaron Sorkin miniatyrer.
Writing (Original Screenplay)
Inception borde vinna. Jag skulle verkligen vilja se processen som han gick igenom när han skrev filmen.
Animated Feature Film
Men hallå. Är det svårt eller? Nej, Toy Story 3. Känns konstigt att man ska ge priser till uppföljare men fan pixar, ni äger verkligen den här priskategorin.
Bästa Foto:
http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/20110210/OSCARS/110219999
Förord.
Oscarsgalan är bra. Egentligen så är många filmgalor och festivaler bra men Oscarsgalan har en bra funktion i mitt liv och det är att det summerar ett år av film ganska bra. Det finns dom riktigt starka åren: 2007(No country for old men, There will be blood, Michael Clayton och Juno) 2005 (Capote, Brockeback Mountain och Crash). Sen finns det dom svagare åren, förra året var ett svagt år. Avatar och Hurt Locker var båda två bra filmer men inte fantastiska filmer. Nåja nåja, det här året är jag positiv, har många favoriter. Kommer skriva lite om kategorierna i sig.
Here we go!
BÄSTA FILM
Det här året kör dom med tio tävlande. Det var inget klart val för mig, många av filmerna var väldigt bra, många hade väldigt intressanta historier, karaktärer och ämnen. The Kids are Alright, The Fighter, Inception och Toy Story 3 platsar inte i den här kategorin. Ja, Toy Story 3 är en fantastisk film men Pixar borde hålla sig till att alltid vinna bästa animerade. The Kids are Alright är helt enkelt inte nog bra, den innehåller bra skådespeleri och ett solidt manus men den saknar gnistan. Inception är också en bra film men den är som en berg och dalbana på syra, jag gillade den verkligen men nu när jag tänker efter har jag ingen lust att se om den. The Fighter förlorar pga Mark Wahlberg, jag gillar Mark men han får sin röv smiskad av Christian Bale i skådespeleri och det är inte bra när en biroll är mycket bättre än huvudrollen. Så vem borde vinna då?
Winters Bone
Ja, jag är helt förtjust i filmen. Redan skrivit en artikel om den på den här bloggen. Jag kan inte uttrycka hur mycket jag gillar den. Såg om den för två dagar sedan. Den höll så jävla bra.
Bubblarna
Black Swan - Jag har sagt det förr, det känns som en blandning mellan Bergman och Polanski. Bergmans kvinnoroller á la Viskningar och Rop och Polanskis Repulsion. Lite väl förutsägbar ibland men absolut sevärd.
True Grit - Jag älskar Coen bröderna, mer om detta senare.
The Social Network - Kommer vinna andra priser, ta det lugnt.
The kings speech - Otroligt hantverke men kan vi snälla lägga av med den brittiska kungafamiljen, The Queen var bättre.
Bästa skådespelare
Det här årets tävlande är en bra skara, ingen är oförtjänt. Eller ja, jag har inte sett Bardem i biutiful men jag litar på hans talang. Vem vinner då? Jo...
Colin Firth
Jag har länge gillat Colin, är ett stort fan av Stolthet och Fördom, Mr fuckin Darcy liksom. Han var född till den här rollen.
En kort sak om James Franco. Jag har märkt att många tippar honom. Ja, jag tycker också att han är suverän i 127 Hours men jag vill mer se det som en början på hans karriär. Han har just börjat återhämta sig från *shudder* Spindel Mannen 3 *shudder*. Ge han några år så kommer han med ännu bättre film, 127 är starskottet för hans riktiga karriär som börjar.... NU!
Bästa skådespelarinna
Ja, jag är helt förtjust i filmen. Redan skrivit en artikel om den på den här bloggen. Jag kan inte uttrycka hur mycket jag gillar den. Såg om den för två dagar sedan. Den höll så jävla bra.
Bubblarna
Black Swan - Jag har sagt det förr, det känns som en blandning mellan Bergman och Polanski. Bergmans kvinnoroller á la Viskningar och Rop och Polanskis Repulsion. Lite väl förutsägbar ibland men absolut sevärd.
True Grit - Jag älskar Coen bröderna, mer om detta senare.
The Social Network - Kommer vinna andra priser, ta det lugnt.
The kings speech - Otroligt hantverke men kan vi snälla lägga av med den brittiska kungafamiljen, The Queen var bättre.
Bästa skådespelare
Det här årets tävlande är en bra skara, ingen är oförtjänt. Eller ja, jag har inte sett Bardem i biutiful men jag litar på hans talang. Vem vinner då? Jo...
Colin Firth
Jag har länge gillat Colin, är ett stort fan av Stolthet och Fördom, Mr fuckin Darcy liksom. Han var född till den här rollen.
En kort sak om James Franco. Jag har märkt att många tippar honom. Ja, jag tycker också att han är suverän i 127 Hours men jag vill mer se det som en början på hans karriär. Han har just börjat återhämta sig från *shudder* Spindel Mannen 3 *shudder*. Ge han några år så kommer han med ännu bättre film, 127 är starskottet för hans riktiga karriär som börjar.... NU!
Bästa skådespelarinna
Här har jag faktiskt misslyckats, jag har sett Winters Bone, Black Swan och The Kids are Alright men inte Rabbit Hole eller Blue Valentine. Vem borde vinna det här då?
Jennifer Lawrence såklart. Gud så bra hon är.
Natalie Portman är den självklara bubblaren men ärligt talat så köper jag inte hela hennes rolltolkning. Den är ibland så förutsägbar och något platt. Jag och Vincent Cassels roll tycker likadant om henne, thats for sure.
Bästa manliga biroll
Jag ska bara säga det rakt på sak: Christian Bale borde verkligen vinna. Det är äckligt så trovärdig han är The Fighter hänger verkligen på honom. Han är tragisk, samtidigt ganska rolig och det blir smärtsamt när man förstår att man själv som åskådare skrattat åt hans missbruk.
Bästa kvinnliga biroll
Hailee Steinfield, vad kan jag säga. Jag anser att det borde bli flickornas oscarsgala.
Bästa Regi
Bästa regi är svår. Riktigt svår. Fan va svår. Coen bröderna är ju enligt mig dem bästa regissörerna av dem tävlande... David Fincher är en sån jäkla bra hantverkare och Hooper verkar kunna det här med sentimentalitet. Fuck it, Coen bröderna har redan en oscar så jag tycker att....
David Fincher borde vinna. Som sagt, sjukt bra hantverkare. Han är ju ingen manusförfattare men va fan liksom. Om man ska beskriva thrillers från 2000-talet så ska man se David Finchers verk, så bra är han.
Writing (Adapted Screenplay)
Jennifer Lawrence såklart. Gud så bra hon är.
Natalie Portman är den självklara bubblaren men ärligt talat så köper jag inte hela hennes rolltolkning. Den är ibland så förutsägbar och något platt. Jag och Vincent Cassels roll tycker likadant om henne, thats for sure.
Bästa manliga biroll
Jag ska bara säga det rakt på sak: Christian Bale borde verkligen vinna. Det är äckligt så trovärdig han är The Fighter hänger verkligen på honom. Han är tragisk, samtidigt ganska rolig och det blir smärtsamt när man förstår att man själv som åskådare skrattat åt hans missbruk.
Bästa kvinnliga biroll
Hailee Steinfield, vad kan jag säga. Jag anser att det borde bli flickornas oscarsgala.
Bästa Regi
Bästa regi är svår. Riktigt svår. Fan va svår. Coen bröderna är ju enligt mig dem bästa regissörerna av dem tävlande... David Fincher är en sån jäkla bra hantverkare och Hooper verkar kunna det här med sentimentalitet. Fuck it, Coen bröderna har redan en oscar så jag tycker att....
David Fincher borde vinna. Som sagt, sjukt bra hantverkare. Han är ju ingen manusförfattare men va fan liksom. Om man ska beskriva thrillers från 2000-talet så ska man se David Finchers verk, så bra är han.
Writing (Adapted Screenplay)
Winters Bone, kom igen liksom. Den utforskar en värld som man sällan skådat, allt är på riktigt. Fan va bra den är.
Sorkin är begåvad men ibland känns det som att alla karaktärer är Aaron Sorkin miniatyrer.
Writing (Original Screenplay)
Inception borde vinna. Jag skulle verkligen vilja se processen som han gick igenom när han skrev filmen.
Animated Feature Film
Men hallå. Är det svårt eller? Nej, Toy Story 3. Känns konstigt att man ska ge priser till uppföljare men fan pixar, ni äger verkligen den här priskategorin.
Bästa Foto:
Svår. Jag gillade verkligen True Grit, och Deakins foto pris är long overdue men...
Jeff Cronenweth för the Social Network var skarpare i år. Det är fan svårt att hålla fotot intressant i en film som är nästan hela tiden inomhus och med få vybilder. Bra jobbat.
Bästa dokumentär
Årets bästa filmer var dokumentärer. Ärligt talat så var dem fantastiska. Inside Job har jag tjatat om en hel del, den var värd den långa väntan. Exit through the gift shop var som förväntat originell och fantastisk. GasLand var skrämmande så in i helvete och Restrepo var gripande. Svårt, svårt svårt. Ska man välja en film för budskapet liksom, för i sådana fall så vinner antingen GasLand eller Inside Job.
Men nej. Exit through the Gift shop bör vinna. Den är inte lika politisk som Inside eller Gasland men den är en fantastisk dokumentär. Helt underbar, rolig, intressant och på samma gång lite allvarlig.
Bästa utlänska film:
Jag har bara hunnit sett två och jag kan göra den här slutsatsen. Dogtooth är för provocerande för att vinna och Outside the Law bör helt enkelt inte vinna. Jag hoppas på Haevnen, jag gillar Bier som fan. Jag vill faktiskt inte skriva vilken jag tippar. Det är ändå lite roligt för jag tycker att dem bästa filmerna på hela galan brukar vara i den här kategorin. Kolla bara på förra året; Det vita bandet, Profeten och Hemligheten i deras ögon. Fantastiska filmer.
Bästa klippning:
127 hours. Effektiv klippning var det som var pricken över i:et på den här filmen. Den kunde inte överleva utan väldigt kreativ klippning. Många har nämnt Social Network men den är bara bra på övergångar och tidsförflyttningar men den är inte lika innovativ som 127.
Bästa musik:
Trent Reznor och Atticus Ross. Har länge uppskattat Trentan och den här filmen visar vad elektronisk musik kan tillföra.
Har inte tid med fler. Nu börjar det.
Jeff Cronenweth för the Social Network var skarpare i år. Det är fan svårt att hålla fotot intressant i en film som är nästan hela tiden inomhus och med få vybilder. Bra jobbat.
Bästa dokumentär
Årets bästa filmer var dokumentärer. Ärligt talat så var dem fantastiska. Inside Job har jag tjatat om en hel del, den var värd den långa väntan. Exit through the gift shop var som förväntat originell och fantastisk. GasLand var skrämmande så in i helvete och Restrepo var gripande. Svårt, svårt svårt. Ska man välja en film för budskapet liksom, för i sådana fall så vinner antingen GasLand eller Inside Job.
Men nej. Exit through the Gift shop bör vinna. Den är inte lika politisk som Inside eller Gasland men den är en fantastisk dokumentär. Helt underbar, rolig, intressant och på samma gång lite allvarlig.
Bästa utlänska film:
Jag har bara hunnit sett två och jag kan göra den här slutsatsen. Dogtooth är för provocerande för att vinna och Outside the Law bör helt enkelt inte vinna. Jag hoppas på Haevnen, jag gillar Bier som fan. Jag vill faktiskt inte skriva vilken jag tippar. Det är ändå lite roligt för jag tycker att dem bästa filmerna på hela galan brukar vara i den här kategorin. Kolla bara på förra året; Det vita bandet, Profeten och Hemligheten i deras ögon. Fantastiska filmer.
Bästa klippning:
127 hours. Effektiv klippning var det som var pricken över i:et på den här filmen. Den kunde inte överleva utan väldigt kreativ klippning. Många har nämnt Social Network men den är bara bra på övergångar och tidsförflyttningar men den är inte lika innovativ som 127.
Bästa musik:
Trent Reznor och Atticus Ross. Har länge uppskattat Trentan och den här filmen visar vad elektronisk musik kan tillföra.
Har inte tid med fler. Nu börjar det.
Tanke om två bra filmer
Okej, såhär ligger det till.
Snart ska jag komma med min Oscars-tippning(Eli kommer få så jävla mycket smisk och ja, det är en tävling). Har inte sett alla filmer än, bara dem mer obskyra kategorierna återstår. Det är jävligt svårt att få tag på alla bästa utländska och bästa dokumentär films nomineringar. Fuck! Jag vill verkligen se Charles Fergusons Inside Job(http://www.imdb.com/title/tt1645089/). Han gjorde ett fantastiskt jobb med No End in Sight(http://www.imdb.com/title/tt0912593/), där han skildrade Irak-krigets början med skrämmande bra klarsynthet och analys.
Men det den här artikeln handlar inte om bra politiska dokumentärer, inte heller mina tippningar. Nej, det handlar om ett tema i två av årets Oscars nominerade som jag tycker är intressant.
Det hela började när jag läste Helena Lindblads intervju (http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/rolig-och-rorande-vasternsaga) med bröderna Coen om deras nya film
True Grit (http://www.imdb.com/title/tt1403865/), där skriver hon såhär:
"Båda bröderna, som sitter glada, avspända och jeansklädda på ett lyxhotell i Berlin, är rörande eniga om att det var den kvinnliga berättarsperspektivet, eller snarare barnperspektivet, som intresserade dem när de startade filmarbetet"
Titta noga på meningen som nämner ett kvinnoperspektiv och senare ändras till ett barnperspektiv. När jag läste intervjun så ville jag dra slutsatsen att Lindblad satte filmen i ett feministiskt perspektiv även om Coen bröderna inte höll med. Jag tänkte att hon som person ville att det skulle vara ett kvinnoperspektiv. Varför nämner hon det när hon ändå ändrar sig senare. Det förvirrade mig. Så kvällen därpå när jag såg True Grit var jag peppad på motbevisa Lindblad. Man behövde inte nämna kvinnoperspektivet, Coenbröderna är inte politiska i sitt filmskapande, snarare filosofiska på ett ganska lekfullt sätt. Men så blev det inte. För när jag sett klart den så tänkte jag bara.
Den här filmen är typ Winters Bone (http://www.imdb.com/title/tt1399683/), fast i västern.
True Grit handlar om viljestarka fjortonåringen Mattie Ross som söker efter sin fars mördare. Hon måste ta hjälp ifrån den alkoholiserade polismannen Rooster Cogburn. Mattie, en ung kvinna, måste överleva i männens karga värld som är fylld av våld och död.
Winters bone handlar om viljestarka sjuttonåringen Ree Dolly som måste finna sin far, död eller levande om hon vill ha kvar sitt hem. Hon måste ta hjälp av hennes alkoholiserade farbror Teardrop för att finna honom. Ree, en ung kvinna, måste överleva i männens karga värld som är fylld av våld och död.
Så, ung kvinna måste möta patriarkatets karga verklighet. '
- Mattie går in med en ganska naiv inställning, hon tror på rättvisa och "the fair fight", hon möter en värld där gränsen mellan gott och ont är väldigt tunn.
- Ree är inte lika naiv men hon tror att hennes farfar släktens ledare ska ha sympati för hennes situation och hjälpa henne. Hon har fel och får sona för det.
Roger Ebert skrev väldigt bra om den trasiga värld som Ree lever i.
"The cliche would be that they suspect outsiders. These characters suspect insiders, even family members"
Så två Oscars nominerade om patriakatet, trasiga patriakat dessutom. Hollywood är fegt men dessa två filmer visar att man kanske kan börja diskutera ett slags patriakat även i Hollywood mainstream filmer. Så när jag nu läser Helena Lindblads ord så känns dem inte främmande. Kanske hon också ser trenden. Dessa två filmer som enligt mig är dem bästa amerikanska filmer som tävlar i år på Oscarsgalan. Speciellt Winters Bone. Om dem vinner kan nog vänta oss fler såna här filmer, jag hoppas men vad jag tror är en annan sak.
Nu tillbaka till letandet efter Incendies (http://www.imdb.com/title/tt1255953/)
/ Per
Vampire Hunter D: Bloodlust (2000)
Året måste ha varit 2002, jag var fjorton. Jag hade en ny kärlek, hennes namn var anime. Hon var japansk animation, som Disney, fast med våld och snygga tjejer. Det började som för så många andra med Spirited Away, sen fortsatte det. Först höll jag mig till Studio Ghiblis trygga ramar men sen så började jag att hitta andra filmer och serier. Jag såg allt, dem larviga rom-comsen, de blodiga samuraj-historierna och de coola rymdcowboy filmerna. Vår kärlek varade i säkert tre år. Sen kom den dagen då allt var som bortblåst, all passion och kärlek var intet mera. Jag hade sett allt hon hade att erbjuda och hört varenda historia hon hade att berätta. Jag höll mig kvar ett tag, i förhoppningen om att hitta något nytt som skulle få glöden tillbaka. Jag sökte i förgäves, dessutom så började jag irritera mig på henne. Alltid samma stereotypa karaktärer, alltid samma ostiga dialog och den ständigt närvarande sexismen. Det blev för mycket och jag stack. Ibland snackar vi, då en ny Ghibli film kommer ut eller då jag ser Berserk med en Kelloniemi. Men inget är som det var.
Vampire Hunter D: Bloodlust handlar om:
... Jag saknar henne inte men jag kommer aldrig att glömma det vi en gång hade.
En av våra höjdpunkter tillsammans var när jag såg Vampire Hunter D: Bloodlust. Den var spännande, snygg och hade ett kick-ass soundtrack. Jag bestämde mig för att jag skulle se om den, för att se om den var bra på riktigt eller bara ett nostalgiskt spöke av min relation till anime. Här är den recensionen.
Vampire Hunter D: Bloodlust handlar om:
År 12.090 så pågår fortfarande striden mellan vampyrer och människor. Vampyrerna som länge haft övertaget börjar nu att närma sig utrotning. Människorna är fler och har skapat en enskild samhällsklass för att jaga övernaturliga väsen. Filmen börjar med att Baron Meier Link, en ökänd vampyrherre, kidnappar en rikemans dotter. Hennes familj anlitar vampyrjägare för att finna henne. Bland dem som anlitas är den mystiske D, till hälften människa och till hälften vampyr. D's jakt tar honom över berg och skog, genom den farliga Barbarois klanens land och vidare. Han har konkurrens från Marcus familjen, speciellt den unga kvinnan Leila. Alltmedan Baron Link's vagn skyndar mot ett okänt mål.
Det är handlingen. Ridiculous. Löjligt alltså, bara löjligt. Det är komplicerat och bara löjligt. Allt ska vara så oerhört överdådigt. Världen kan beskrivas som en post-apokalyptisk steam-punk western fantasy gotisk värld. Få det att gå ihop utan att det blir lite löjligt, kom igen försök. Tack gode gud att man inte behöver höra så mycket om världen i dialogen. Det pratas ganska sällan om den, vilket är ett stort plus för filmen. Det sista den behöver är mer backstory.
Det som är skönt är att väldigt lite förklaras, du kastas direkt in i i historien. Ni kan glömma den där halvtimman av karaktärs och konflikt presentation, tio minuter sen bara BAM! Alla större karaktärer är presenterade, likväl konflikten och man har redan avverkat en action-scen. Det är vad jag kallar effektivt historieberättande. Filmen håller det tempot, för varje tionde minut så dör en karaktär eller så introduceras en ny. Förresten så kan ni glömma tanken av karaktärsutveckling, en karaktär utvecklas och det är inte huvudkaraktären.
Sen så är ju filmen galet klyschig, även om den utspelas i en så originell värld så är historien en klyschornas klyscha. Inte bara historien är klyschig, dialogen är klyschig och de flesta karaktärer är bortom klyschor. Speciellt kvinnorna. Som sagt så tycker jag att den mesta anime är sexistisk. Det gör mig inte upprörd, jag är på tok för avtrubbad för det. Nej, det gör mig mest bara uttråkad. Jag blir aldrig förvånad av en kvinnlig anime karaktär, dem är antingen madonnor, horor eller tomboys som bara vill bli älskade av en karl med hår på bröstet.
Nu till det lite mer positiva. Hela omslaget, om man kan kalla det så. Alltså, musiken, animeringen och designen är "breathtaking" som britter säkert säger. Musiken som är gjod av en viss Marco D'Ambrosio är klippt och skuren för en gotisk hjältesaga. Den funkar såväl som generisk "nu-slåss-vi" adrenalin-pump-musik men också som en stämningshöjande faktor när skräckelementen kickar in. Animeringen är top notch, den håller aldrig på med äckliga saker som CGI eller liknande. Designen är gjord av en snubbe som heter Yoshitaka Amano han är killen som designat Final Fantasy spelen. Bilderna är som en korsblandning mellan gotiska och romantiska målningar från artonhundratalets mitt. Filmens look och känsla är den av en Hayao Miyazaki rulle som går igenom sin mörka fas i tonåren. Dessa element ska höjas till skyarna. Regissören, Yoshiaki Kawajiri ska däremot ha ganska lite credit för filmen. Han skapade inte världen, det gjorde Hideyuki Kikuchi, som för övrigt skrivit runt tjugo romaner om karaktären D. Regissören knöt samman allt bra, musiken, animeringen och designen men allt annat som han bidrog med är försumbart om inte bara dåligt. Yoshiaki Kawajiri är känd för att ha gjort Ninja Scroll, en av de sämsta anime filmer jag någonsin har sett. När jag tänker efter så är allt dåligt med Vampire Hunter D: Bloodlust på något sätt kopplat till Ninja Scroll. Den unkna sexismen, den stolpiga dialogen och de platta karaktärerna. Allt det dåliga i filmen luktar Ninja Scroll.
Summa summarum då, är Vampire Hunter D: Bloodlust en bra film som håller utanför animekretsar? Nej är svaret. Jag skulle inte försöka introducera anime för någon med den här filmen. Håller den som anime film då? Ja är svaret. Så det blir ju någonstans mitt emellan för den här filmen. Den är fortfarande till viss del spännande(bra actionsekvenser), den är fortfarande riktigt snygg och soundtracket är fortfarande kick-ass. Den lider som sagt av många av anime's svagheter och sjukdomar. Anime är och förblir som Disney, fast med våld och snygga brudar.
Det är handlingen. Ridiculous. Löjligt alltså, bara löjligt. Det är komplicerat och bara löjligt. Allt ska vara så oerhört överdådigt. Världen kan beskrivas som en post-apokalyptisk steam-punk western fantasy gotisk värld. Få det att gå ihop utan att det blir lite löjligt, kom igen försök. Tack gode gud att man inte behöver höra så mycket om världen i dialogen. Det pratas ganska sällan om den, vilket är ett stort plus för filmen. Det sista den behöver är mer backstory.
Det som är skönt är att väldigt lite förklaras, du kastas direkt in i i historien. Ni kan glömma den där halvtimman av karaktärs och konflikt presentation, tio minuter sen bara BAM! Alla större karaktärer är presenterade, likväl konflikten och man har redan avverkat en action-scen. Det är vad jag kallar effektivt historieberättande. Filmen håller det tempot, för varje tionde minut så dör en karaktär eller så introduceras en ny. Förresten så kan ni glömma tanken av karaktärsutveckling, en karaktär utvecklas och det är inte huvudkaraktären.
Sen så är ju filmen galet klyschig, även om den utspelas i en så originell värld så är historien en klyschornas klyscha. Inte bara historien är klyschig, dialogen är klyschig och de flesta karaktärer är bortom klyschor. Speciellt kvinnorna. Som sagt så tycker jag att den mesta anime är sexistisk. Det gör mig inte upprörd, jag är på tok för avtrubbad för det. Nej, det gör mig mest bara uttråkad. Jag blir aldrig förvånad av en kvinnlig anime karaktär, dem är antingen madonnor, horor eller tomboys som bara vill bli älskade av en karl med hår på bröstet.
Nu till det lite mer positiva. Hela omslaget, om man kan kalla det så. Alltså, musiken, animeringen och designen är "breathtaking" som britter säkert säger. Musiken som är gjod av en viss Marco D'Ambrosio är klippt och skuren för en gotisk hjältesaga. Den funkar såväl som generisk "nu-slåss-vi" adrenalin-pump-musik men också som en stämningshöjande faktor när skräckelementen kickar in. Animeringen är top notch, den håller aldrig på med äckliga saker som CGI eller liknande. Designen är gjord av en snubbe som heter Yoshitaka Amano han är killen som designat Final Fantasy spelen. Bilderna är som en korsblandning mellan gotiska och romantiska målningar från artonhundratalets mitt. Filmens look och känsla är den av en Hayao Miyazaki rulle som går igenom sin mörka fas i tonåren. Dessa element ska höjas till skyarna. Regissören, Yoshiaki Kawajiri ska däremot ha ganska lite credit för filmen. Han skapade inte världen, det gjorde Hideyuki Kikuchi, som för övrigt skrivit runt tjugo romaner om karaktären D. Regissören knöt samman allt bra, musiken, animeringen och designen men allt annat som han bidrog med är försumbart om inte bara dåligt. Yoshiaki Kawajiri är känd för att ha gjort Ninja Scroll, en av de sämsta anime filmer jag någonsin har sett. När jag tänker efter så är allt dåligt med Vampire Hunter D: Bloodlust på något sätt kopplat till Ninja Scroll. Den unkna sexismen, den stolpiga dialogen och de platta karaktärerna. Allt det dåliga i filmen luktar Ninja Scroll.
Summa summarum då, är Vampire Hunter D: Bloodlust en bra film som håller utanför animekretsar? Nej är svaret. Jag skulle inte försöka introducera anime för någon med den här filmen. Håller den som anime film då? Ja är svaret. Så det blir ju någonstans mitt emellan för den här filmen. Den är fortfarande till viss del spännande(bra actionsekvenser), den är fortfarande riktigt snygg och soundtracket är fortfarande kick-ass. Den lider som sagt av många av anime's svagheter och sjukdomar. Anime är och förblir som Disney, fast med våld och snygga brudar.
... Jag saknar henne inte men jag kommer aldrig att glömma det vi en gång hade.
/ Per.
I Rosens Namn (1986)
Jag tror att man kan dela upp filmer i två stycken kategorier; dem du ser med magen och dem du ser med hjärnan.
Två helt olika upplevelser som sällan blandas bra, det är som att ha frukt i mat (nej, det är inte gott, jag har rätt och du har fel). Charlie Kauffman filmer brukar uppnå en bra blandning. Tänker mycket på Adaptation (2002).
En film som du ser med magen är en såndär film som du gråter till, eller så skrattar du kanske. Filmerna anspelar på din empati eller sentimentalitet.
Typiska magfilmer + känslor som kommer med dem:
Farväl Falkenberg (Huvva vad fint men deprimande det kan vara i en småstad)
Garden State (Zach Braff är missförståd, vänta! Ibland är jag också missförståd, omfg)
The Wrestler (Jag älskar underdogs. Jag hejjar och tycker synd om dem samtidigt, kom igen, vinn då för fan!)
Hotel Rwanda (Nu dör alla svarta. Jag är vit och rik i , fy vad dåligt jag mår nu då)
En film som du ser med hjärnan är en film som inte ger en känsla. Den anspelar på ditt intellekt. Den är någonting som aktiverar din hjärna, du börjar ifrågasätta, dra slutsatser och tolka filmens mening. En bra film som du ser med hjärnan stannar kvar i huvudet på dig och du vill se om filmen för att försöka förstå.
Typiska hjärnfilmer + budskap och ibland frågor:
Den Yttersta Domen (Vad är konstnärens funktion i samhället?)
Sånger Från Andra Våningen (Hur kom vi att bli ett själ-löst samhälle?)
Lone Star (Hur gränser mellan folk och länder påverkar oss)
Och för inte glömma I Rosens Namn. Filmen som jag ska skriva om är definitivt en film för hjärnan. Visst det finns bitar i den för magtittaren men dem är undermåliga och ganska taffliga. Nej jag rekommenderar filmen som en film som ska ses med hjärnan. Men nu så ska vi hoppa ett steg tillbaka och jag ska skriva lite om vad filmen handlar om.
I Rosens Namn handlar om två stycken medeltida fransiskan munkar som reser till ett dominikan kloster i norra Italien. Munkarna spelas av en ung Christian Slater(Aldo) och den alltid så manlige Sean Connery(William). Dem kommer till klostret för att delta i en konferans som ska ske mellan deras order och den katolska kyrkan. När dem anländer så börjar mystiska mord ta plats och William bestämmer sig för att utreda. Det hela eskalerar i en konspirationshistoria där kunskapsfientlighet är ordet man letar efter.
I korta drag så är det historien. En utmärkt ensemble med skådespelare. F.Murray Abraham och Ron Perlman är alltid pärlor att beskåda. Filmen är baserad på romanen med samma namn av Umberto Eco. Regisserad av en fransman, Jean-Jaques Annaud. Det är helt enkelt en ganska mastig produktion, man känner pengarna som spenderats på den. Stället som den är inspelad på har en riktigt bra känsla, ett kargt landskap och nästan aldrig solsken. Kameraarbetet är inte så nämnvärt, känns väldigt 1980-tal.
Filmens teman däremot är desto tyngre. Eco som skriver uteslutande i sina romaner om medeltiden är otroligt insatt och man märker att filmen gynnas av hans stora intresse för ämnet. Under den senare medeltiden så började en konflikt inom kyrkan att bubbla. Kyrkans största fiende var nämligen; logik och fritt tänkande. Därför så låste man in kunskap, rädda för att bränna den men beslutna att inte lämna ut dem till gemene man.
Några frågor som filmen tar upp är:
- Skrattade Jesus någonsin?
- Ägde Jesus sina egna kläder?
Man kan ju avfärda dem här frågorna som konstiga och irrelevanta. Tänk på dem istället som politiska frågor.Den den första frågan är egentligen; Är humor givet av gud eller av djävulen, inget står skrivet om det i bibeln så inget svar kan ges? Man kan sen dra en slutsats av den frågan, ett samhälle med humor är självgranskande och ett utan är totalitärt. Den andra frågan är egentligen; Ska kyrkan få inneha pengar och sköta en egen ekonomi? Ska kyrkan vara en grundpelare för klassförtryck eller för klasskamp?
Det är filmens starka sida, den är aktuell än idag då den diskuterar tro och kunskap. Den är mindre aktuell när det kommer till dem mer vanliga film inslagen, spänningen och romantiken. Det är alltid spänningen och romantiken, det fungerar inte så bra för filmen. Eller kanske är jag för hård då jag skriver att det inte funkar men filmen faller på sin egen svans när den försöker vara en spännande mordhistoria eller ett sorgligt romantiskt drama. Som sagt, som magfilm så är den ganska mesig. Förresten, ett litet klagomål till; Jag pallar inte med när filmer ska skipa rättvisa. När filmen ska belöna de goda och straffa de onda, speciellt då filmen etablerat sig som någorlunda realistisk. Det händer i många filmer och även i den här. Det får mig inte att gilla filmen mindre men det är en så störande grej, det känns alltid lika ditlagt så att ingen moralist till recensent ska få en hjärtinfarkt under filmens gång.
Men för guds skull se filmen. Den recensionen blev lång och det är därför att det finns mycket som kan diskuteras om den här filmen. Jag fick ett erbjudande att skriva en analys av den på min kulturhistoria kurs, varför gjorde jag det inte? Jag var en idiot och jag behövde Sean Connerys auktoritära stämma för att leda visa mig den rätta vägen!
