Jesse Eisenberg, snubben som definierar ordet nörd. Ärligt, har någon kunnat se ngt annat än en nörd i den mannen? Eller har någon ens sett han spela något annat än en nörd? Well, suprise suprise, här spelar han ännu en nörd i en coming of age film från 2009. Ta det inte på fel sätt nu, jag diggar Eisenberg. Hårt. Stenhårt. Till och med granithårt. Han är den perfekta nörden. Han är en nördande delikatess som man inte kan få nog av. När han spelar nörd njuter jag så hårt att jag blir hård i brallan.

Okej. Superlativen kanske drog iväg lite för långt. Jag blir inte hård i brallan av att se Jesse Eisenberg. Men jag hymlar däremot inte med att han är en delikatess som nörd. Han har osäkerheten, han har utseendet, han har den där träffsäkra tonen och hastigheten i replikerna som bara en nörd kan ha och sedan är ju hans fysik med framförallt håret så otroligt perfekt att det nästan känns som att han blev skapad till att spela nörd.

Hursomhelst... Det känns som jag har lost my track a lil' bit. På ett lite nördigt sätt.

Ska lägga av med nörderierna.

I Adventureland spelar han som sagt en nörd som precis slutat College. Hans planer för sommaren är, som hos många andra amerikanska  collegestudenter, en backpacker resa i Europa som hans föräldrar ska finansiera. Problemet är att på sin examensdag (av alla dagar) väljer hans föräldrar att berätta att dom varken kommer kunna finansiera resan eller hans boende och studieavgift på University of New York. James, som huvudkaraktären heter, får skippa planerna om Europa och istället paniksöka jobb. Det verkar vara dött lopp. Ingenstans får han jobb tills han som sista utväg söker jobb på det lokala nöjesfältet. Han får jobb. Och det är det här filmen handlar om. Hans sommar på nöjesfältet.

Alla ingredienser finns med för en Amerikansk komedi med moderna mått mätt. Viss slag-under-bältet humor, vissa sköna karaktärer, vissa konstiga karaktärer men framförallt den där kärlekshistorien som aldrig kan utebli i liknande amerikanska filmer. Pojke träffar flicka. Pojke blir kär i flicka. Pojke/flicka sårar pojke/flicka. Emoperiod. Pojke beslutar sig för att få tillbaka flicka.

En högst ordinär grundstory men tack vare ett ,bitvis, briljant soundtrack, en regissör som vet hur man gör tonårsfilmer (har tidigare gjort Superbad), väldigt välskrivna dialoger samt ett ärligt skådespeleri så ökar filmens trovärdighet. Jag har redan sett den två gånger. Första gången var jag övertygad om dess storhet. Andra gången, inte lika övertygad. Men det är fortfarande en riktigt skön film att se på. Värd att se på. Speciellt eftersom den är lite bortglömd. Perfekt att se på med polare eller dejten. 

P.S. Hur många ggr lyckades jag egentligen skriva ngn form av ordet nörd i första halvan av den här texten? D.S.