Men där han tidigare gjort samma grejer under hela sin karriär (briljanta kultserien Freaks and Geeks undantaget) så har han nu krossat gränsen igen och expanderat sitt humoristiska imperium. Inför den nya filmen Bridesmaids så hade man börjat få känslan att nu hade toppen nåtts. Det går inte att komma högre inom just den här inslagna vägen. Man hade exploaterat den unga mannens sexualitet, medelåldersmannens sexualitet), den manliga kärleksfulla vänskapen, den manliga kärlekskrisen osv i frispråkiga bröliga mansdominerande komedier. Så hur skulle man kunna stanna kvar på toppen utan att återanvända sina tidigare framgångskoncept? Jo, man flyttar helt enkelt fokus till kvinnorna istället. Man behöll huvudkoncepten kring standarden för humorn i filmen men man ändrade om i perspektivet. 

Felet i många filmer, oavsett genre, är att manliga manusförfattare har så svårt att skildra kvinnor på ett trovärdigt sätt. Och det är ju inte så konstigt, då man inte är en kvinna. Bra då att Apatow insåg det och tog inKristen Wiig som kunde överföra den manliga brölkomedin till kvinnorna utan att det hade blivit samma smärtsamma, dråpliga, naiva försök som om en man hade försökt göra det.

Wiig, alltså manusförfattare, spelar även huvudrollen i Bridesmaids. Där gestaltar hon en kvinna som skulle kunna vara Seth Rogens kvinnliga motsvarighet. En människa som nästan har nått rock bottom. I filmen har huvudkaraktären förlorat sitt företag, ett bageri, och är kärlekslöst ensam. Det är uppenbart att människan står på ruinens kant till total depression. När så hennes bästa vän ska gifta sig och hon som brudtärna, ska  ha hand om och planera the shower (vad heter det på svenska) så uppstår det problem. Särskilt som en av brudens nyare vänner lägger sig i och själv vill planera bröllopet och allt runtomkring. Rivalitet, avundsjuka, kärlekssökande och vänskap är huvudingredienserna som står för det allvarsamma i filmen. Lägg till ett par riktigt flippade humorscener och filmen är sammanfattad i ett paket.

Wiig fungerar utmärkt i huvudrollen och så gör även hennes rival Rose Byrne. I övrigt är the posse som tjejgänget utgör väldigt välbalanserat med en bitter jävel, en naiv jänta och en humorbefriande klös. Jon Hamm utgör en oerhört svinig mansgris på ett perfekt sätt och det är befriande att se ett helt okänt och, ärligt talat, ganska fult, på ett ohollywoodiskt sätt, ansikte på mannen som utgör kärleksspåret i filmen. Även han är naturlig och trygg i sin roll. I överlag är skådespelarprestationerna i filmen väldigt gedigna.

Ibland kan vissa scener pågå lite för långt för sitt eget bästa. Och ibland pågår scenerna för länge så att det blir pinsamt roligt på ett jobbigt men ändå bra sätt. I överlag en härlig film som har större inverkan än va man faktiskt kan tro om man läser alla andra förhandsrecensioner eller ser på trailern. Trailern som btw är såpass dålig att jag inte ens tänker länka till den. Det är inte en renodlad komedi, utan faktiskt en väldigt hållbar dramafilm också. Kanske främst tack vare Wiig.

Judd Apatow fortsätter sitt framgångsspår och det ska bli intressant att se vad som kommer härnäst. 

Regissör: Paul Feig