Winters Bone

Ja, jag är helt förtjust i filmen. Redan skrivit en artikel om den på den här bloggen. Jag kan inte uttrycka hur mycket jag gillar den. Såg om den för två dagar sedan. Den höll så jävla bra. 

Bubblarna
Black Swan - Jag har sagt det förr, det känns som en blandning mellan Bergman och Polanski. Bergmans kvinnoroller á la Viskningar och Rop och Polanskis Repulsion. Lite väl förutsägbar ibland men absolut sevärd. 

True Grit - Jag älskar Coen bröderna, mer om detta senare. 

The Social Network - Kommer vinna andra priser, ta det lugnt. 

The kings speech - Otroligt hantverke men kan vi snälla lägga av med den brittiska kungafamiljen, The Queen var bättre. 

Bästa skådespelare

Det här årets tävlande är en bra skara, ingen är oförtjänt. Eller ja, jag har inte sett Bardem i biutiful men jag litar på hans talang. Vem vinner då? Jo...

Colin Firth
Jag har länge gillat Colin, är ett stort fan av Stolthet och Fördom, Mr fuckin Darcy liksom. Han var född till den här rollen. 

En kort sak om James Franco. Jag har märkt att många tippar honom. Ja, jag tycker också att han är suverän i 127 Hours men jag vill mer se det som en början på hans karriär. Han har just börjat återhämta sig från *shudder* Spindel Mannen 3 *shudder*. Ge han några år så kommer han med ännu bättre film, 127 är starskottet för hans riktiga karriär som börjar.... NU!

Bästa skådespelarinna

Här har jag faktiskt misslyckats, jag har sett Winters Bone, Black Swan och The Kids are Alright men inte Rabbit Hole eller Blue Valentine. Vem borde vinna det här då?

Jennifer Lawrence såklart. Gud så bra hon är. 

Natalie Portman är den självklara bubblaren men ärligt talat så köper jag inte hela hennes rolltolkning. Den är ibland så förutsägbar och något platt. Jag och Vincent Cassels roll tycker likadant om henne, thats for sure. 

Bästa manliga biroll

Jag ska bara säga det rakt på sak: Christian Bale borde verkligen vinna. Det är äckligt så trovärdig han är The Fighter hänger verkligen på honom. Han är tragisk, samtidigt ganska rolig och det blir smärtsamt när man förstår att man själv som åskådare skrattat åt hans missbruk. 

Bästa kvinnliga biroll

Hailee Steinfield, vad kan jag säga. Jag anser att det borde  bli flickornas oscarsgala. 

Bästa Regi

Bästa regi är svår. Riktigt svår. Fan va svår. Coen bröderna är ju enligt mig dem bästa regissörerna av dem tävlande... David Fincher är en sån jäkla bra hantverkare och Hooper verkar kunna det här med sentimentalitet. Fuck it, Coen bröderna har redan en oscar så jag tycker att....

David Fincher borde vinna. Som sagt, sjukt bra hantverkare. Han är ju ingen manusförfattare men va fan liksom. Om man ska beskriva thrillers från 2000-talet så ska man se David Finchers verk, så bra är han. 

Writing (Adapted Screenplay)

Winters Bone, kom igen liksom. Den utforskar en värld som man sällan skådat, allt är på riktigt. Fan va bra den är. 

Sorkin är begåvad men ibland känns det som att alla karaktärer är Aaron Sorkin miniatyrer. 

Writing (Original Screenplay)

Inception borde vinna. Jag skulle verkligen vilja se processen som han gick igenom när han skrev filmen. 

Animated Feature Film

Men hallå. Är det svårt eller? Nej, Toy Story 3. Känns konstigt att man ska ge priser till uppföljare men fan pixar, ni äger verkligen den här priskategorin. 

Bästa Foto:

Svår. Jag gillade verkligen True Grit, och Deakins foto pris är long overdue men... 

Jeff Cronenweth för the Social Network var skarpare i år. Det är fan svårt att hålla fotot intressant i en film som är nästan hela tiden inomhus och med få vybilder. Bra jobbat. 

Bästa dokumentär

Årets bästa filmer var dokumentärer. Ärligt talat så var dem fantastiska. Inside Job har jag tjatat om en hel del, den var värd den långa väntan. Exit through the gift shop var som förväntat originell och fantastisk. GasLand var skrämmande så in i helvete och Restrepo var gripande. Svårt, svårt svårt. Ska man välja en film för budskapet liksom, för i sådana fall så vinner antingen GasLand eller Inside Job. 

Men nej. Exit through the Gift shop bör vinna. Den är inte lika politisk som Inside eller Gasland men den är en fantastisk dokumentär. Helt underbar, rolig, intressant och på samma gång lite allvarlig. 

Bästa utlänska film:

Jag har bara hunnit sett två och jag kan göra den här slutsatsen. Dogtooth är för provocerande för att vinna och Outside the Law bör helt enkelt inte vinna. Jag hoppas på Haevnen, jag gillar Bier som fan. Jag vill faktiskt inte skriva vilken jag tippar. Det är ändå lite roligt för jag tycker att dem bästa filmerna på hela galan brukar vara i den här kategorin. Kolla bara på förra året; Det vita bandet, Profeten och Hemligheten i deras ögon. Fantastiska filmer. 

Bästa klippning:

127 hours. Effektiv klippning var det som var pricken över i:et på den här filmen. Den kunde inte överleva utan väldigt kreativ klippning. Många har nämnt Social Network men den är bara bra på övergångar och tidsförflyttningar men den är inte lika innovativ som 127. 

Bästa musik:

Trent Reznor och Atticus Ross. Har länge uppskattat Trentan och den här filmen visar vad elektronisk musik kan tillföra. 

Har inte tid med fler. Nu börjar det.

Bästa manliga huvudroll:

* Colin Firth

- Han äger filmen.

Bästa manliga biroll:

* Christian Bale

- Han äger filmen.

Bästa kvinnliga huvudroll:

* Jennifer Lawrence

- Visst hon är bara 17 år och man kanske kan tro att en 23 årig aspirerande skådespelare borde tycka att det är principiellt fel att en 17 åring ska vinna Oscar i sin första stora roll. Men saken är den att hon gör en så jävla levande människa av sin roll. Blev brutalt imponerad. Portman spelar lite för sentimentalt.

Bästa kvinnliga biroll:

* Amy Adams.

- Mest för att jag föredrog hennes karaktär framför Melissa Leos. Är jag en lättlurad sucker för det? Jo. Men det är helt okej.

Bästa film:

*Black Swan

- Kommentär överflödig. <3

Bästa regissör:

*Debna Granik

- Nej, hon är inte nominerad jag vet. Men hon borde vara det. Och hon borde ha vunnit den nomineringen.

Bästa originalmanus:

*Inception

- The Kids Are Alright hade ett lite för ostigt slut annars hade den legat högt upp på listan.

Bästa manus på annan förlaga:

* Winters Bone
- Karaktärerna. Miljön. Den undertryckta spänningen.

Ska bli spännande nu att se vilken tippning som plockar flest poäng.

Snart smäller det.

Mellan 1920-1933 rådde det spritförbud i USA. Det var olagligt att både sälja och konsumera alkohol. Även om det till stor del förhindrade att gemene man drack alkohol så fanns det fortfarande en väldigt stor marknad för drycker med alkohohalt. Det gjorde att det skapades ett stort nät med kriminella nätverk som smugglade sprit över landet och tjänade stora summor på förbudet. I Chicago regerade Al Capone nästan som högsta styre i staden pga att han kunde tillhanda den populära produkten. Domare, poliser, statstjänsteman. De flesta kunde köpas och mutas. I pressen utpekades Capone mer som en affärsman som värnade om folket och dess behov än som den fullfjädrade gangster, som låg bakom många människors död, han var. Capone ägde Chicago.

När storheter som Armani (kostym), Ennio Morricone (Musik), Robert De Niro och Sean Connery (skådespelare) glider förbi i förtexten som medverkande vet man nästan redan från början att det här är en film som andas kvalité. Och det gör den också. Spelet mellan karaktärerna är bra. Connery vann Oscar för sin birollstolkning av den gamle irländske polisen som är streetsmart och tuff men jävligt ärligt. De Niro, medverkar bara i några få scener men i de scenerna överglänser han allt som oftast sina motspelare. Filmen blev för övrigt också nominerad för bästa musik samt bästa kostym design, så de stora namnen gjorde skäl för sina rykten.

Svagheten i filmen heter Kevin Costner. Han spelar huvudrollen. Problemet är bara att jag ser bara ett enda uttryck i både ansikte och röst. Liten förändring kanske när han skriker men annars känns det bara som yta. Det är lite synd för i övrigt är filmen ett väldigt fint hantverk. Speciellt två scener som bara kan hamna under kategorin ren och skär filmkonst. Första scenen är när Capone skickar en av sina hantlangare för att mörda ur Untouchables. Det är inte ofta man ser sådant fint och avancerat kameraarbete. Spänningen är total i den scenen. Riktigt fin uppbyggd scen. Den andra scenen är en hyllning till trappscenen i Pansarkryssaren Potemkin från 1925 en väldigt skickligt genomförd scen redan då. Här gör De Palma en hyllning som är värd att omnaämnas. Ofantligt bra scen. 

Overall är det en väldigt bra film men som saknar en dimension till i djupet för att verkligen beröra. Jag vill ha lite mer av allt. Jag tror man hade kunnat få ut mer ur den här historien. Men, fortfarande. Väl genomförd produktion som fortfarande håller hög filmteknisk nivå än idag.





Regissör: Brian De Palma

Snart ska jag komma med min Oscars-tippning(Eli kommer få så jävla mycket smisk och ja, det är en tävling). Har inte sett alla filmer än, bara dem mer obskyra kategorierna återstår. Det är jävligt svårt att få tag på alla bästa utländska och bästa dokumentär films nomineringar. Fuck! Jag vill verkligen se Charles Fergusons Inside Job(http://www.imdb.com/title/tt1645089/). Han gjorde ett fantastiskt jobb med No End in Sight(http://www.imdb.com/title/tt0912593/), där han skildrade Irak-krigets början med skrämmande bra klarsynthet och analys.

Men det den här artikeln handlar inte om bra politiska dokumentärer, inte heller mina tippningar. Nej, det handlar om ett tema i två av årets Oscars  nominerade som jag tycker är intressant.

Det hela började när jag läste Helena Lindblads intervju (http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/rolig-och-rorande-vasternsaga) med bröderna Coen om deras nya film

True Grit (http://www.imdb.com/title/tt1403865/), där skriver hon såhär:

Titta noga på meningen som nämner ett kvinnoperspektiv och senare ändras till ett barnperspektiv. När jag läste intervjun så ville jag dra slutsatsen att Lindblad satte filmen i ett feministiskt perspektiv även om Coen bröderna inte höll med. Jag tänkte att hon som person ville att det skulle vara ett kvinnoperspektiv. Varför nämner hon det när hon ändå ändrar sig senare. Det förvirrade mig. Så kvällen därpå när jag såg True Grit var jag peppad på motbevisa Lindblad. Man behövde inte nämna kvinnoperspektivet, Coenbröderna är inte politiska i sitt filmskapande, snarare filosofiska på ett ganska lekfullt sätt. Men så blev det inte. För när jag sett klart den så tänkte jag bara.

Den här filmen är typ Winters Bone (http://www.imdb.com/title/tt1399683/), fast i västern.

True Grit handlar om viljestarka fjortonåringen Mattie Ross som söker efter sin fars mördare. Hon måste ta hjälp ifrån den alkoholiserade polismannen Rooster Cogburn. Mattie, en ung kvinna, måste överleva i männens karga värld som är fylld av våld och död.

Winters bone handlar om viljestarka sjuttonåringen Ree Dolly som måste finna sin far, död eller levande om hon vill ha kvar sitt hem. Hon måste ta hjälp av hennes alkoholiserade farbror Teardrop för att finna honom. Ree, en ung kvinna, måste överleva i männens karga värld som är fylld av våld och död.

Så, ung kvinna måste möta patriarkatets karga verklighet. '

- Mattie går in med en ganska naiv inställning, hon tror på rättvisa och "the fair fight", hon möter en värld där gränsen mellan gott och ont är väldigt tunn.

- Ree är inte lika naiv men hon tror att hennes farfar släktens ledare ska ha sympati för hennes situation och hjälpa henne. Hon har fel och får sona för det.

Roger Ebert skrev väldigt bra om den trasiga värld som Ree lever i.

Så två Oscars nominerade om patriakatet, trasiga patriakat dessutom. Hollywood är fegt men dessa två filmer visar att man kanske kan börja diskutera ett slags patriakat även i Hollywood mainstream filmer. Så när jag nu läser Helena Lindblads ord så känns dem inte främmande. Kanske hon också ser trenden. Dessa två filmer som enligt mig är dem bästa amerikanska filmer som tävlar i år på Oscarsgalan. Speciellt Winters Bone. Om dem vinner kan nog vänta oss fler såna här filmer, jag hoppas men vad jag tror är en annan sak.

Nu tillbaka till letandet efter Incendies (http://www.imdb.com/title/tt1255953/)

/ Per

1. En Kärlekshistoria - Roy Anderson - 1970

2. Bara En Natt - Richard Linklater - 1995

3. Love Story - Arthur Hiller - 1970

4. Det Levande Slottet - Hayao Miyazaki - 2004

5. Mandomsprovet - Mike Nichols - 1967

6. Älskar Dig För Evigt - Susanne Bier - 2002

7. Mitt Liv Utan Mig - Isabel Coixet - 2003

8. Bara En Dag - Richard Linklater - 2004

9. Love Actually - Richard Curtis - 2003

10. Brokeback Mountain - Ang Lee - 2005

11. Järn 3:an - Kim Ki-Duk - 2004

12. Eternal Sunshine of The Spotless Mind - Michel Gondry - 2003

13. High Fidelity - Stephen Frears - 2000

14. Paris, I Love You - Olika - 2006

15. Måndag Hela Veckan - Harold Ramis - 1993

16. GO - Isao Yukisada - 2001

17. Falling in Love - Ulu Grosbard -1984

18. Livet är Underbart - Roberto Benigni - 1997

19. About Love - Yibai, Chih-Yen, Shimoyama - 2005

20. The Notebook - Nike Cassavetes - 2004

OBS: Notera att jag säger inte att jag tycker alla de här filmerna är bra eller att de bästa är längst fram i listan eller vise versa.

...och genast förstår man hur filmen med så fantastiska möjligheter bara blev aningen bättre än ett random avsnitt ur tvserien: Zena: the warrior princess...





Regissöre: Uwe Boll

Skådespelare: Jason Statham, Leelee Sobieski, Ray Liotta, Kristianna Loken, Ron Perlman, Jonhn Rhys-Meyers, Burt Reynolds samt en hel drös andra sköna b-films skådisar.

Jag är inne i en Heath Ledger period. 

The Sin Eater eller The Order som den heter på svenska är en av Heaths mindre kända filmer. Den kom ut 2003 och regisserades av Brian Helgeland som tidigare regisserat den underskattade Payback med Mel Gibson. En film som jag rekommenderar för örigt. En mörk hämdhistoria. Gotta love it. Iallafall. Det verkade som att Brian och Heath vid den här tidpunkten skulle påbörja ett samarbete med många filmer. Tidigare hade de arbetat tillsammas på En Riddares Historia som, när den kom ut 2001, blev en smärre succé. Med i den filmen fanns Shannyn Sossamon, som även är med och medverkar i den här filmen. På pappret såg det bra ut. En välbekant trio som känner varandra med två skådespelare som var på uppgång i sina karriärer. I praktiken blev det helt annorlunda.

Ett problem som Heath hade var att han ville så långt bort ifrån den här stämpeln som Hollywoods nya Golden Boy med ett vackert ansikte som största signum. Hans vilja kan man ju förstå. Men det som blev ett problem ar att han då ibland kunde välja manus som inte var så bra. Enkom för att han ville komma bort från kommersialismen i Drömfabriken. Ibland valde han direkt svaga manus. Ofta blev det bra. Som när han gjorde Lords of dogtown eller den underbart ångestframkallande heroinfilmen Candy. I det här fallet blev det inte bra. Inte alls. 

Filmen handlar om Alex, en ung präst med en naiv rebellisk rock'n'roll aura runt sig, som åker till Rom för att utreda sin gamla mentors plötsligt mystiska död. Väl på plats verkar det som att hans mentor blivit dödad av "the sin eater". En forntida legend som utövar sin makt på jorden genom att ta på sig människors synder och på så sätt låta ondskan härja fritt. Med en annan präst som hjälp, Mark Addy, försöker Alex att hitta "the sin eater" för att sedan döda honom/henne/den/det.

Förutom att manuset är förskräckligt ologiskt i det mesta så gör i princip varje karaktär sina val ytterst märkligt. Dialogen är nästan obefintlig. Jag fick inte en enda gång känslan av att det var två präster som försökte nysta upp ett bibliskt mäktigt mysterium. Det kändes mer som två brittiska småskojare som hamnat i en sits man inte var van vid. Förutom Heath och Shannyn har man anställt ett gäng skådespelare som hör hemma i tvsåpor och reklamfilmer. Inte i seriösare långfilmer. Specialeffekterna ser ut som om dom var gjorda av en gymnasieelev. 

Det värsta är när det kommer två småbarn som stirrar ut karaktärerna för att se läskiga ut. Det är uppenbart att dom är där för att skrämmas. Men varför beter sig då karaktärerna som om man precis sett ett par barn leka på gatan istället för ett par barn som plötsligt förvandlas till demoner?

Ska jag vara helt ärlig tog det mig tre dagar att se den här filmen. Två gånger somnade jag ifrån den. Det är egentligen allt jag hade behövt skriva. Det borde räcka som betyg.






Regissör: Brian Hegeland

The Four Feathers

Jag har i tanken tänkt ut en ambitiös plan. Jag ska börja skriva om varje film jag ser på istället för att välja ut enbart godbitarna. Då jag ser på film i princip varje dag så kan det bara betyda en sak. Jag kommer att gå under.

Hursomhelst. Jag ska iallafall ge det ett seriöst försök.

Filmen, som är baserad på boken med samma titel skriven av A.E.W Mason, handlar om en ung brittisk officer som hoppar av armén, år 1898, bara dagar efter han fått reda att hans kompani skall skickas ut till krig i Sudan. I den här berättelsen så var det på den tiden bland det värsta en man kunde göra. Att hoppa av armén. Männen som gjorde detta fick av sina kamrater en vit fjäder som skulle symbolisera mannens evighetslånga feghet. Den unge mannen, som heter Harry, åker till sin fästmö för att berätta nyheterna. Väl där får han ett brev. Brevet visar sig innehålla tre vita fjädrar, skickade från hans vänner i kompaniet. När fästmön får veta hur allt ligger till avsäger hon sig mannen och ger även hon en vit fjäder till honom. Ensam kvar och fylld av ånger och skuldkänslor beslutar sig mannen att försöka tvätta bort sin eviga stämpel som feg. Han åker efter sitt kompani till Sudan för att gottgöra sig och att personligen ge tillbaka fjädrarna till sina kamrater. 

Jag märker att jag lagt världen jävla bashdown på den här filmen. Riktigt så usel är den inte. Men när man märker att talangfulla människor bara slösar bort en hel historia och film, som ändå hade kunnat bli riktigt bra, då blir man bara så trött och uppriktigt sagt förbannad. Det hade ju kunnat bli så mycket mer än en dussinfilm liksom. Det hade kunnat bli en episk historia om en man som är med om världens största äventyr. 

Btw, Ledger har en hemsk peruk och hemskt fejkskägg i filmen. Och ibland undrar man om sminkösen smorde in hans ansikte med skokräm innan tagningarna. Det ser inte bra ut alltså.

Men Spartacus är inte den bästa serien (se: The Wire) men jag finner ett underhållningsvärde i våld, blod och politik. Serien är relativt välskriven måste också tilläggas. Men USA har ju visat det i och med flera serien de senaste åren. 

Sean Bean samlar ihop ett gäng för att undersöka en by där det sägs att de döda har börjat leva igen. Mitt under brinnande diggerdöden.

(Boromirs side quest)

Regisserad av Kevin Macdonald killen bakom de två filmerna, The King of Scotland (2006) och Touching The Void (2003) som jag av hela mitt hjärta rekommenderar.

Hursomhelst.

Det är inte den filmen jag ska skriva om.

I Shelter spelar Julianne Moore (Oscarsnominerad fyra gånger) en psykolog som påstår att personlighetsklyvning inte existerar. Hon är säker på att patienterna är medveten om alla sina olika peronligheter och på så vis "spelar" att de är flera olika personer. Hennes pappa, som även han är psykolog och som inte håller med i hennes påstående, introducerar henne för en patient med personlighetsklyvning. En personlighetsklyvning som pappan anser är på riktigt. Hon tar sig an patienten för att bevisa att pappan har fel. När hon börjar nysta i de här alternativa personerna blir allting skummare och skummare. Folk dör och patienten får fler och fler olika personlighetsklyvningar i sin "repertoar". Vad är det som händer egentligen? Sanningen måste fram. Och det snabbt.

Filmens inledande 30-40 min är väldigt bra. Det är intressant, spännande och man blir övertygad att här ska vi få se en smart thriller som testar det psykologska hos människor. Som utforskar psykiatrin och som vill gå in på djupet hos naturen i dessa människor med personlighetsklyvning. Efter de här 30-40 minuterna ändrar filmen riktning och form. Den utvecklas till en standard skräckthriller där människör börjar dö hux flux och istället för att fortsätta på sitt mycket intressanta spår börjar man blanda in religion, övernaturliga händelser och fanatism. Det är synd. Det blir jävligt tråkigt. Och filmen begraver sig själv. Det är inte så att den är sämre än någon annan Hollywoodskräckis, den håller samma nivå som vilken annan skräckis som kommit ut på 2000 talet och som varit producerad i USA. Men besvikelsen blir så mycket större när inledningen har lovat något som är lite bättre än alla andra standardrullar i den genren. 

Julianne Moore funkar helt okej i sin roll. Jag förstår bara inte varför hon spelar så sentimentalt redan från början. Det tar bort lite av medkänslan för karaktären. Hon verkar vara på gränsen till ett nervöst sammanbrott i filmens inledande fem minuter. Sedan försvinner den gränsen för att aldrig återvända. Det är konstigt. Det hade varit intressant att se hur hon hade tacklat hela situationen om det var så att hon själv faktiskt var på väg att bryta ihop. Det hade verkligen kunnat bli en intressant film om man började tvivla på henne.

Som patienten har vi britten Jonathan Rhys Meyers. För mig är det en gåta att han får fortsatta filmroller gång efter annan. Jag tycker han är helt värdelös. När han sedan dessutom har visat sig vara en strulpelle på filminspelningar med olika mussbrukartendenser kan jag verkligen inte förstå hur han hela tiden får nya chanser. I den här filmen är han dock bättre än vad jag någonsin sett honom. Han är inte apbra. Verkligen inte. Men jag får iallafall inte kräkreflexer av att se honom.