Jag vill börja med att fråga, visst tittar du på Dox? (http://svt.se/2.129747/dox)
Det är SVT's stora dokumentär satsning där dom visar prisbelönta dokumentärer. Det är svårt att få tag på dokumentärer, till och med dom som är väldigt bra. SVT ska ha mycket beröm för den här satsningen, dokumentärerna som jag sett har alla varit sevärda. Jag skulle vilja snacka om två stycken dokumentärer som nyligen sänts. Big river man(2008) och Maraton Boy(2010), dom har nämligen något gemensamt.

Big river man handlar om Martin Strel. Martin är sloven, han är ganska fet, han är alkoholist och han är världens bästa maraton simmare. Han har simmat längs Yangtzhefloden, Missisipi och Donau. Hans följeslagare är hans son, som också agerar som en berättarröst i filmen. Amerikanen Matthew Mohlke är Martins kartläsare, Matthew har ingen erfarenhet av kartläsande. Filmens avstamp är att Martin vill simma längs Amazonfloden. Alla hans tidigare simningar har på sitt sätt varit livsfarliga men amazonfloden kommer att vara det farligaste. Floden är full av livsfarliga insekter, fiskar och ormar. Det kommer bli den sträckan som Martin simmat, det kommer också bli en mentalt utmattande upplevelse för alla inblandade.

Maraton Boy handlar om Budhia Singh, en liten pojke från en av Indiens många slumområden. När han var tre år så träffade Budhia Judoläraren Biranchi Das. Biranchi driver en judoskola för slumbarn så att dom ska komma ha ett sätt att komma från sina miserabla liv. Budhia såldes av hans mamma för 800 rupees(100 kr) till en gatuförsäljare. Där misshandlades Budhia och tvingades arbeta under hemska förutsättningar. Biranchi erbjöd sig att betala tillbaka pengarna om han fick ta hand om Budhia, modern gick med på det. Biranchi märkte efter ett tag Budhias fantastiska förmåga att springa. Budhia var bara fyra år när han sprang sitt första maraton, Biranchi började få stora planer för barnet och Biranchi hade drömmar om att skicka Budhia till OS för att representera Indien. Biranchi kommer i konflikt med socialnämnden i Indien och diverse politiker, vissa mer eller mindre korrupta. 

Så två filmer som handlar om springa/simma jättelångt. Är det något att se? Ja är svaret på den frågan. Jag blev väldigt fascinerad av båda historierna. Martin simmande förklaras med att han simmar ifrån minnet av hans svåra barndom. Budhia springer ifrån fattigdomen, eller springer han för att han vill göra sin tränare stolt? Martins relation till sin son är bra, han vill att sonen ska vara med och agera som Martins sunda förnuft. Budhias relation till sin egen faders figur Biranchi är mer komplicerad, Biranchi ger Budhia ett stabilt familjeliv och trygghet samtidigt som han tvingar honom att pressa sig själv fysiskt. 

Jag vet inte varför men när jag läste om dom två filmerna så tänkte jag mig att båda två hade en "feel good" känsla som grund. Lite som Anvil! The story of Anvil(2008) som också visades på dox. En underdog historia helt enkelt. Så var det inte.

- Big river man skulle vara en feel good film om det inte var så att Martin Strel är galen, mannen är skvatt galen och han uttrycker sin galenskap(eller kanske flyr från den) genom att simma. Martin säger att han simmar längs världens floder för att synliggöra klimatförändringar och miljöförstöring. Det är enligt mig bullshit, filmaren verkar vilja legitimisera den förklaringen men jag tror inte en sekund på det. Martin Strel gör det för sin egen skull, inte för naturens. 

Maraton boy är värre. Man skulle verkligen kunna tro det, den har ju verkligen upplägget. Filmen är i början en feel good film och man känner sig nästan lite illamående av sockret men efter ett tag så byts den smaken ut mot en kväljande sur eftersmak. Biranchi är lite för peppad på konceptet av Budhia som OS medaljör. Biranchi verkar också ha ett stort behov av att hävda sig själv. Budhias biologiska moder är inte bättre, hon är fortfarande fattig och får leva med skammen av att ha sålt sitt barn. Hon börjar dessutom höra att Budhias maratonkarriär börjar dra in pengar. Filmen är egentligen becksvart. Budhia kan springa men det är inte bra för honom, psykiskt eller fysiskt men om han inte sprang vore han ännu ett slumbarn utan framtid.

En sista fundering, visst tittar du på Dox?

/ Per

Martha(Elizabeth Taylor) och George(Richard Burton). Dom har varit tillsammans länge, kanske längre än de borde varit. Dom är akademiker, Martha är dotter till rektorn och George jobbar på historiska institutionen. Dom har det bra ekonomiskt och dom bor i ett vackert hus i New England. Dom har en son men George vill inte att Martha ska prata om honom när andra är med. När filmen börjar så är Martha och George påväg hem från en fest, Martha har bjudit hem en ung kollega från universitet och dennes fru. George vill inte ha en efterfest. Först så börjar makarna att gnabbas lite, det verkar kärleksfullt. Sen börjar dom bråka, dom sparar inte på krutet. Gästerna anländer, George och Martha avbryter sitt gräl. Dom börjar umgås med gästerna men bråket är fortfarande igång, det växer och blir bara värre. Martha är dominerande, uppmärksamhetskrävande medan George är mer sammanbiten och cynisk. Dom dricker och sen dricker dom lite mer. Bråket blir mer och mer synbart. Bråket blir till en sadistisk lek, en lek där Martha och George tävlar i att såra varandras känslor. Bakom bråket och bakom leken så döljer sig en hemsk sanning.

Det är helt enkelt ett kammardrama. Filmen är baserad på en pjäs av Edward Albee och den är regisserad av Mike Nichols. Nichols jobbade tidigare innan teatern och Who's afraid of Virginia Woolf? är hans första film. Jag kan ibland ha problem med teater som översätts till film, det kan kännas tillgjort och stelt. Nichols är däremot inte så teatral, han siktar på realism och han får troligen hjälp av filmskådisar som Taylor och Burton. Det är galet svårt att göra ett kammardrama visuellt stimulerande men Nichols lyckas faktiskt väldigt bra. Den fotades av Haskell Wexler, som också fotade Matewan(1987). Jag vet faktiskt inte vad jag kan skriva utan att avslöja för mycket. Att se den här filmen är som att dras in i en tornado. Man kastas hit och dit, tillslut når man stormens öga. Man tror att det är lugnt och plötsligt så rycks man tag igen, våldsammare än förr. Who's afraid of Virginia Woolf?

kan beskrivas som en otroligt våldsam film och det finns nästan ingen sekvens av fysiskt våld. Det är nämligen en av de bästa skildringar som jag sett av psykisk misshandel, det gör en otroligt trött och frustrerad men herregud så otroligt värt det är. 

Jag pratade en gång med min filmhistorielärare AP om filmen Eraserhead(1977). Han sa något väldigt smart som jag inte förstod just då. Han sa såhär; "Jag brukar se Eraserhead vart tionde år, det är en fruktansvärd film, som en riktig mardröm men ändå så återvänder jag till den om och om igen". Som sagt så förstod jag inte då vad han menade men efter att ha sett Who's afraid of Virginia Woolf? så kanske jag förstår. Jag kommer inte se den här filmen på ett tag, jag orkar det inte men den har gjort ett så starkt intryck på mig  att jag inte behöver se den på ett tag. Om några år kanske jag återvänder till Martha och George men inte på länge. Nu kanske ni undrar om jag rekommenderar den här filmen. Det gör jag men jag varnar er, var redo när ni spenderar tid med George och Martha. Dom kommer att dra in er i sitt bråk först, sen in deras lek och dom kommer inte släppa taget.

/ Per

Filmen handlar om Jakob Jankowski (Pattinson) som pga diverse orsaker måste lämna sin veterinärsexamen och övriga liv bakom sig i depressionens USA, 1931. Han börjar gå längs tågrälsen och när första tåg åker förbi tar han sig ombord. Det visar sig att han har klättrat ombord på Benzini Brödernas cirkuståg. Han får jobb där, då det alltid kan behövas extra manstyrka på en cirkus. När Cirkusdirektören, spelad av Waltz, tar lärdom av att han är en veterinär stiger han snabbt i rang och kommer i en nära relation med direktören och hans fru tillika cirkusens stjärnnummer, spelad av Witherspoon. Inte helt otippat får vi här en romans mellan Spoon och Patt och det bäddar givetvis för ett triangeldrama mellan alla de tre.

Filmen har sina toppar och dalar, t ex gillar jag inte riktigt för hur själva uppbyggnaden till filmens handling ser ut. En gammal man kommer till en cirkus, missar showen och hamnar till slut i ett rum där han berättar för en arbetare om sitt liv på cirkus. Det är ett billigt och gammalt trick som använts alltför många gånger. Det blir så påklistrat. Sedan tycker jag också att man kunde ha utnyttjat cirkussmilöoerna och karaktärerna lite mer. Nu går man bara på yta, med några cirkusnummer och några karaktärer samt snuddar vid det hårde cirkuslivet. Men vad hade hänt om man hade gått in på djupet hos de här människorna som väljer att jobba på cirkus? Ofta handlade det om utstötta människor som inte hade någon plats i övriga samhället. Antingen för att man var ett "freak" eller för att man var arbetslös och fattig. Det hade kunnat blivit riktigt intressant om man verkligen gick in och utforskade de här människorna och miljöerna bara liite lite mer. Sedan kan väl vissa klaga litegrann på den klichéartade romansen, med standardscenerna. Men jag tycker ändå inte att den är ett problem. Det funkar. Men det här var dalarna.

Topparna är högre. Filmen arbetar i ett långsamt tempo vilket gör att man verkligen hinner tänka efter och sugas in i momenten på riktigt. I vanliga fall i liknande filmer, läs Big Fish, så går allting så fort för att det ska hända saker hela tiden att man knappt hinner reflektera kring det. Inte på riktigt iaf. Här hinner man verkligen se allt, känna allt och vara med om allt. Och när sedan slutet närmar sig ökar man takten och man får en spänningsfylld sista kvart.

När jag tänker på hela filmens uppbyggnad och slut så faller jag in på någon random klassisk låt framförd av en  orkester där hela symfonien börjar trevande och försiktigt, går så småningom in i de mörka partierna, stämnginsfulla och svaga men ändå så starka rent känslomässigt, det går långsamt och snirkligt och till slut, knappt att man märker det själv börjar musiken öka i både takt och styrka och den alldeles så underbara crescendot och avslutningen är här. Det blir snabbare och snabbare, kraftigare och kraftigare och helt plötsligt, tystnad. Sedan en ensam ljus stråk som börjar spela, en till tilltar och en till och till slut är det några stråkar som spelar en vacker finstämd avslutning som sen tonar ut i tystnaden.

Ungefär så känns filmen överlag.

I övrigt vill jag ge plus till Waltz som här spelar en direktör som är ganska svårt skriven då man så otroligt lätt kan hamna i det här vanliga klichéaktiga facket när man ska spela domierande, maktgalna och svartsjuka människor med midervärdeskomplex. Men han undviker den snaran. Han gör det, inte på samma sätt som i Inglorious Bastards, men på ett liknande. Och han framstår mer och mer som en riktig pärla i filmvärlden.

Regissör: Francis Lawrence

Land/År: USA/2011


Trailer:http://www.youtube.com/watch?v=_6b2XhXkPpg (En väldigt ostig sådan)


Eli Cisneros Setterwall