Stockholm Filmfestival 2010 pt 1
Mellan den 19-29 November har det varit filmfestival i Stockholm. Som den trogna filmälskaren jag är har jag kollat på ett par filmer ur festivalen. Tänkte att jag ska sammanfatta filmerna i en liten miniserie här i bloggen. Första delen kommer här.
Outrage (2010)
Den ökände Takeshi Kitanos senaste film om gangstervärlden i Japan. Ganska simpel handling som går ut på att rivaliserande underklaner i Yakuzan fightas med varandra.
Det här var den första filmen jag såg under festivalen och jag såg den i en fullsatt liten salong utan luftkonditionering. En timme in i filmen blev luften där inne så knapp att det nästan kändes som att man satt i en gaskammare. Föga förvånande lyckades jag somna precis under det partiet då filmens knutar ska börja närma sig sin upplösning. Allt pga den dåliga luften. Jag blev less, arg och besviken när jag vaknade upp tjugo minuter senare och inte riktigt fattade vad som hände.
Filmen innehåller en del prat. En del skrikande japaner(vilket alltid är roligt). En del våldsamma och småobehagliga scener där man bland annat skär av sig fingrar och skit.
Tack vare den dåliga luften och den ofrivilliga tuppluren jag fick kan jag inte ge högre betyg än
Hade antagligen blivit ett snäpp högre om jag fått se hela filmen i vaket tillstånd.
Pete Smalls Is Dead (2010)
En underlig film med dvärgen Peter Dinklage i huvudrollen. När den kände filmregissören Pete Smalls dör åker hans gamla vän KC till Hollywood för att vara med på begravning. Fär får han veta att Pete Smalls hade dött under arbetet med en film som han själv skrivit manus till en gång i tiden. Det är något som inte stämmer så KC och en gemensam vän till den avlidne börjar nysta i vad som kommer bli ett mkt märkligt mysterium.
Flera väldigt roliga scener och roliga karaktärer i en underlig blandning av väldigt hafsigt gjorda scener och karaktärer. I slutsekvensen flippar filmen ur totalt och även om man hade listat ut twisten är man ändå inte riktigt med i vad som händer.
Steve Buscemi, i usel peruk, spelar en skön skum prick. Peter Dinklage är härligt oförstående. Tim Roth är dock en besvikelse. I slutändan så är det en ganska så skön flippad skitfilm som är helt klart värd sin titt oavsett betyg.
Steve Buscemi, i usel peruk, spelar en skön skum prick. Peter Dinklage är härligt oförstående. Tim Roth är dock en besvikelse. I slutändan så är det en ganska så skön flippad skitfilm som är helt klart värd sin titt oavsett betyg.
Legacy (2010)
Idris Elba, som spelar huvudrollen, har blivit lite av en personlig favorit hos mig efter hans roll i tvserien The Wire. Här spelar han en f.d. Black Op soldat. Dvs såna soldater som går in i länder och gör hemliga uppdrag och om dom blir fångatagna eller dödade så låtsas regeringen om att dom inte finns.
Här hyr hans karaktär ett rum i Brooklyn där han gömmer sig efter ett misslyckat uppdrag. Hela filmen utspelas i princip i det här rummet. Filmen andas paranoia, hämd och schizofreni.
Eftersom jag gillar Idris Elba så tycker jag att han gör ett utmärkt jobb. Sedan har man castat Eamonn Walker (Kareem Said i Oz) helt perfekt som brodern till soldaten som sitter i senaten.
Svettigt, instängt och spännande!
Eli Cisneros Setterwall
La Haine/Medan Vi Faller (1995)
Paris. Nyheterna om att den 16 årige Abdel ligger på sjukhus i livshotande skador efter att ha blivit misshandlad av poliser kablas ut i nyheterna. I slumområdena, där Abdel kommer ifrån, har det börjat vibrera. Det finns ett bubblande raseri under ytan. Närsomhelst kan det brisera. Kravallpoliserna är i högsta beredskap. På ena sidan ghettots missnöje. På andra sidan lagens makt. Två motpoler som alltid kommer dras till varandra men som aldrig kommer hitta acceptans och förståelse.
Morgonen efter misshandlingen av Abdel. Här börjar filmen. Belägrinstillstånd. Invånare från det franska "Miljonprojektet" har fört krig mot polis och samhälle hela natten. Bland invånarna som växt upp med ett blint hat mot systemet får vi följa tre vänner: Hubert, Said och Vinz. Tillsammans står det inför ett kritiskt dygn i Paris. Tjugofyra timmar i förortsområdets liv och verklighet.
Jag har ju tidigare skrivit om Vincent Cassel, i Mesrine, här gör han sin genombrottsroll. Och än en gång är han rånaturlig. 100% äkta i sin karaktär. Jag säger det. Det är nästan så jag får homoerotiska känslor för den mannen. Så bra är han. Men man får inte glömma att nämna Saïd Taghmaoui, som även han är helt fantastisk! Dock lirar Cassel i sin egen liga.
Mathieu Kassovitz, regissören och manusförfattaren, inspirerades delvis av den 17-årige Makome M'Bowolesdöd när han skrev den här filmen. M'Bowoles blev under ett polisförhör i Paris skjuten till döds av en polis. Just den inspirationen syns tydligt i två av filmens nyckelscener. Kassovitz har själv sagt att han började skriva på manuset till filmen samma dag som M'Bowoles dog, 6 april 1993. Han säger ytterliggare att han ville visa en annan bild av polisen och att det också var en av anledningarna till att han började skriva på La Haine. En annan inspiration ska ha varit alla upplopp som spred sig i Frankrike mellan 1990-1992.
Det jag gillar med den här filmen är att det är en tillståndsfilm. Man befinner sig i ett tillstånd hela tiden istället för att följa med i massa aktioner hit och dit. Även om det är mycket som händer så är det inte handlingarna i sig som ligger i fokus, utan mer den vardagliga känslan som ligger i de här människornas natur. Ett vardagstillstånd hos tre människor som lever liv. Ett extremt sådant där våldet lurar bakom varje gatuhörn. Bakom varje ansikte. Kanske framförallt bakom varje uniform. Men det jag främst gillar är att filmen vägrar vara en moraliserande figur som med pekpinnar ska visa hur det har gått snett eller vad man skulle kunna ändra på. Man låter det bara vara som det är och filmens aktioner tillåts äga rum med utebliven kommentar om vad som är hemskt, rätt eller fel.
För mig berättar filmen om ett samhälle som har glidit på sned såpass hårt att det bara virvlar runt i onda cirklar och för varje ny handling blir det bara värre och värre. För varje polis som hämnas en oförätt som gjorts mot någon annan polis finns det en arg människa från ghettot som hämnas den oförätten som han blev tilldelad av den polisen. För varje ghettomänniska som hämnas polisen finns det en tvkanal som visar ett nyhetsreportage om arga unga män i förorten. För varje nyhetsreportage finns det en politiker som vill ha noll tolerans och som skicar ut fler poliser till förorterna. Och så går det runt. Slagen föder bara nya slag och till slut kommer allt att totalhavera.
Det är ingen film där betyget kommer upp som självklart efter jag såg den. Det ligger och gror några dagar och egentligen är det mer under reflektionerna jag får efteråt som jag inser att det knappt går att få bättre film än så här
Det är ingen film där betyget kommer upp som självklart efter jag såg den. Det ligger och gror några dagar och egentligen är det mer under reflektionerna jag får efteråt som jag inser att det knappt går att få bättre film än så här
Regissör: Mathieu Kassovitz
Land/År: Frankrike/1995
Se även:
Kids (Larry Clark)
The wire (David Simon)
Skriven av: Eli Cisneros Setterwall
The Last Airbender (2010)
Innan jag börjar raljera över den här filmen vill jag bara klargöra en sak. Jag är inte med i hatkampanjen mot M. Night Shyamalan. Så dort han gör en ny film så blir den bespottad oavsett vad. Jag kan inte riktigt först varför. Kan någon snälla förklara det för mig? Jag tyckte Lady In The Water var en rätt soft saga. The Happening helt okej. Så okej att jag åtminstone har sett den två gånger och The Village var riktigt bra. Den hade bara blivit lanserad på fel sätt. Det var ingen skräckfilm som trailen och förhandssnacket antydde. Så jag gillar Shyamalan i grunden.
Med den här filmen är jag dock beredd att hålla med hatarna. Det här är uselt. Jag vet att man inte ska ställa alltför höga krav på en äventyrs film som är riktade till barn. Men jag vet att man kan kräva mer än att få se ett par 12 åringar göra någon form av tai-chi rörelser till musik och specialeffekter i nästan två timmar. Lägg till att han har castat jordens mest irriterande tjej i huvudrollen och att "skådespelaren" som har den viktigaste rollen bara kan göra två ansiktsuttryck. Normal face och sad face.
Man undrar ju var regin har befunnit sig under den här inspelningen när en sådan som Dev Patel, som var på riktigt i Slumdog Millionaire, verkar ha tappat all form av gestaltningsförmåga.
Dialogen är hemsk.
Det här är en film som saknar charm, duglig berättarteknik eller (vad det verkar) någon som helst tanke bakom. Man bemödar sig inte ens att berätta färdigt historien utan lutar sig tillbaka mot en högst eventuell uppföljare.
Betyget ökar ett snäpp enbart för att jag kan relatera till tioåringen i mig som skriker och gormar att "det här var hur häftigt som helst, jag vill vara den dära avatar eller vad han nu hette"
Fast egentligen är allt bara blä.
Regissör: M. Night Shyamalan
Skådespelare: Dev Patel, Jackson Rathbone, Cliff Curtis, Shaun Toub
Land/år: USA/2010
Liknande filmer:
Dragonball Evolution (James Wong)
Percy Jackson & the Olympians: Lightning Thief (Chris Columbus)
The Forbidden Kingdom (Rob Minkoff)
Skriven av: Eli Cisneros Setterwall
Mesrine: Part 1 - Death Instinct & Mesrine: Part 2 - Public Enemy No.1 (2008)
Jaques Mesrine var en fransk gangster som var kriminellt verksam i Frankrike, Kanada och USA från brörjan på 60-talet till slutet på 70-talet. Det finns många som pekar på likheterna mellan Jaques Mesrine och den amerikanske gangstern John Dillinger. Båda var bankrånare, båda flydde ett flertal gånger från fängelse, båda blev populära av folket trots att de egentligen var två väldigt hänsynslösa gangsters, båda blev avrättade mitt bland allmänheten, båda räknades som allmänhetens största fiende i respektive land och slutligen så har det i bådas fall gjorts biografiska filmer. Det man bör tänka på när man jämför är att Dillingers "karriär" varade i 13 månader och att han bröt sig ur 2 fängelser som egentligen var mer som häkten. Om man sedan kollar på Mesrines karriär så ser man att den varade i över tjugo år, att han flydde från en pågående rättegång med en domare som gisslan, att han flydde från 2 "maximum security prisons" i olika länder och rånade många fler banker och casinon än Dillinger. Dessutom har han enligt egen utsago i sin självbiografiska bok "The Death Instinct" begått över 40 mord. Då förstår man också varför man valde att göra en fyratimmars film istället för att på sedvanligt vis göra en tvåtimmars film.
Men nu till själva filmen. Första halvan av Part 1 har egentligen precis samma ingredienser som vilken amerikansk glorifierande gangsterfilm som helst. I början, när huvudrollen är fattig, hur han lockas in i gangsterlivet pga av pengar och brudar, hur han hittar sin kärlek på ett ögonkast och bildar familj, hur han efter en stunds lyckad kriminell verksamhet hamnar i finkan, hur han kommer tillbaka och börjar om på nytt osv osv. Man vet redan allt. Det finns liksom egentligen inget nytt att skriva om det. Om man ser den första filmen så vet man vad man får, till en början. Men sedan börjar det sakta men säkert trappas upp till något annat. Till slut har man lyckats komma ifrån det här med arr enbart fokusera på de dramatiska svängningarna i de olika händelserna till att fokusera mer på de själva personerna i filmen.
Så fortsätter det också i den andra filmen. Där det är större fokus på Mesrine som person i överhuvudtaget. . Man får lära känna honom mer och i stort sett kretsar den andra filmen enbart kring honom. Fast bankrånen ligger fortfarande kvar där. Så när det efter ett tag blir ännu ett nytt bankrån kan jag känna "vafan, det här har jag redan sett fem gånger förut". Så frågan är om man i den andra filmen skulle lagt lite större fokus på andra saker. T ex utforskat Mesrines storhetsvansinne. Eller försökt trycka på hans tankar om att han gjorde det han gjorde i politiska syften. Tyvärr tycker jag man misslyckas med det utan man skildrar mest vad Mesrine gör utan någon större tanke eller insikt bakom det. Man går inte in längre in på personen utan blir bara en passiv betraktare. Det är synd för med tanke på rollprestationerna i båda filmerna och historien kring den här personen så känns det som att filmen är värd ett bättre öde.
Slutligen måste jag skriva att jag älskar gangsterfilmer. Det är bland de bästa jag vet. Tidigare på min topp 10 lista över favoritfilmer så var iaf 7-8 av dom gangster filmer. Men nu på senare år har jag börjat tröttna litegrann, iaf på den standarden som det ofta är i amerikanska gangsterfilmer. Så när jag började titta på de här filmerna var jag tveksam. Och när första halvan var som en direkt kopia på dess amerikanska föregångare blev jag lite less. Men när Vincent Cassel, som är lite av en personlig favorit, gör sitt livs roll, han är verkligen Mesrine, han spelar inte honom. Oscarsnomineringen borde ha varit där. Och när sjukt coole kultskådisen Gérard Depardieu får spela hårdkokt maffiaboss och allt dessutom är på ett flytande rappt franska blir det till slut ändå någonting som jag gillar. Kanske hade man kunnat dragit ner speltiden lite, kanske borde man fokuserat på andra saker i andra filmen. Men på det stora hela så är det en bra gangsterfilm. Var för sig hade det blivit två olika betyg men jag tycker ändå att man ska se filmerna som en. De hör ihop och de bör bedömas som en.
En annan reflektion som jag tycker är väldigt intressant är att trots att man ser att handlingarna hos Mesrine är vidriga och man ser hur hemsk han är som person så lyckas ändå Cassel att få honom till en ganska sympatisk människa som man känner för. Lite som James Gandolfini lyckas göra med Tony Soprano.
En annan reflektion som jag tycker är väldigt intressant är att trots att man ser att handlingarna hos Mesrine är vidriga och man ser hur hemsk han är som person så lyckas ändå Cassel att få honom till en ganska sympatisk människa som man känner för. Lite som James Gandolfini lyckas göra med Tony Soprano.
Regissör: Jean-François Richet
Skådespelare: Vincent Cassel, Gérard Depardieu, Elena Anaya, Ludivine Sagnier, Mathieu Amalric
Land/År: Frankrike/2008
Se även:
Scarface (Brian De Palma)
American Gangster (Ridley Scott)
Public Enemies (Michael Mann)
Skriven av: Eli Cisneros Setterwall
Ashes Of Time Redux (2008)
Originalutgåvan kom ut 1994 efter en inspelning fylld av kaos, budgeten hade skjutit i höjden och regissören Wong Kar-Wai fick ett nervöst sammanbrott. Filmen lades på hyllan och Wong Kar-Wai gjorde istället "Chunking Express" på 23 dagar, sedan hade han återfått tron och energin för att kunna fullfölja sitt projekt med "Ashes Of Time".
Kanske var det också pga det strul som inspelningen medförde som gjorde att Wong Kar-Wai 2008 kände att han ville släppa en redux version, där han hade pillat, mastrat och ändrat lite i originalutgåvan. Kanske för att göra den rättvisa. Vad vet jag.
"Ashes of time" är baserad på en roman av den kinesiske historikern och kungfu-boksförfattaren Louis Cha och består av fem olika episoder, som baseras på den kinesiska almenackans fem årstider. Handligen är ganska komplex och rörig så den är svår att beskriva; En ensam man som befinner sig någonstans i den ensliga öknen som nästan känns som världens ände. Mannen är en fallen, men fortfarande självgod, svärdsman styrd av girighet. Hans historia är fylld av sorg och bitterljuva minnen.. Till honom kommer det människor som av olika anledningar antingen söker ära, vill hämnas eller bara glömma sitt förflutna.
Tempot är långsamt men rörigt och det är ibland svårt att hänga med i alla turer fram och tillbaka, men det är inte det som känns som det viktigaste i filmen. Man sitter och blir invävd in i en värld där de flesta söker något. Söker svar. Det känns som att Wong Kar-Wai vill komma åt svaren på vad människor gör för val här i livet och hur det påverkar ens drivkrafter efteråt, i den här filmen är det ofta åt det negativa hållet där hämd, sorg, begär och självbestraffning är några av de starkaste drivkrafterna hos personerna i de olika historierna.
Om man ser den här filmen ska man inte förvänta sig att få en ny "Croching Tiger Hidden Dragon", "Hero" eller "House Of Flying Daggers" där man fajtas springandes på moln, hoppandes via husväggar och tak och har blickar som kan skära genom stål. Här är allt mer poetiskt och drömskt, både i foto som i handlingsplan.
Måste lite kort också nämna musiken. Den blir ett med filmen. Den finns där men man uppmärksammar den inte så mycket. Den är subtil men ändå dramatisk. Det är så filmmusik borde vara.
Regissör: Wong Kar-Wai
Skådespelare: Maggie Cheung, Tony Leung, Birgitte Lin, Leslie Cheung, Tony Leung (finns två olika)
År/Land: 1994, Kina
http://www.youtube.com/watch?v=ZTEuVzLTPeI
Skriven av: Eli Cisneros Setterwall
