Var ett tag sen nu. Känner att vi har försummat det här med november tema då det inte kommit in något inlägg om varken
Richard Harris som person eller om någon film han har varit med i, så därför tänkte jag bryta mönstret lite.
Nu var det visserligen hyfsat länge sedan jag såg nyinspelningen av Greven av Monte Cristo från 2002 men jag känner ändå att jag har såpass stor koll på den att jag kan skriva litegrann om den. Eller kanske mest om Richard Harris del i den.
För er som inte känner till historien kan jag lite kort dra handlingen för er. Ni som redan vet behöver inte läsa det här stycket. Edmond Dantés är en ung äventyrlig styrman. Han lever sitt liv i hamnen i Marseille med sin kärlek Mercedes eller ute på havet på skeppet han arbetar på. Edmond har en bästa vän som heter Fernand. Fernand är avundsjuk på Edmonds liv och kanske framförallt på hans förhållande med den vackra Mercedes. Fernand förråder Edmond och får honom under falska premisser skickad till den ökända fängelseön If, där man inte undkommer med livet i behåll om man en gång har skickats dit. Här hålls Edmond fången i tretton mardrömslika år. Under den här tiden träffar han en gammal man lär honom alltifrån svärdskonst till filosofi och matematik. Tillsammans planerar den gamle mannen och Edmond att gräva en tunnel och fly. Det är under den här tiden han blir besatt av en enda tanke. Hämd.
Richard Harris spelar den gamle mannen som blir Edmonds mentor. Det här var en rollkaraktär som han ofta fick spela i slutet på hans liv. En gammal mycket vis och lärande man med fadersliknande drag samt ett gott hjärta. Tänk Dumbledore i Harry Potter, tänk Ceasar i Gladiator och så slutligen den gamle mannen(minns inte karaktärens namn) i Greven av Monte Cristo. Den här typen av karaktärer är ganska populära i stora Hollywood filmer men det är få skådeseplare som klarar av att bära de här karaktärerna och få åskådaren att känna genuint för den här karaktären. I skrivande stund kan jag bara komma på Richard Harris i de rollerna jag nyss nämde, Nick Nolte i Peaceful Warrior och Pat Morita i Karate Kid. Glömmer säkert bort ett par stycken men om vi bara jämför Richard Harris tolkning av Dumbledore jämfört med Michael Gambons tolkning av samma karaktär är det som himmel och helvete. Det var tack vare Harris som de två första Harry Potter filmerna inte var helt avskyvärda att titta på.
Så för att komma till punkt så kunde han sin sak. Han visste vilka medel man skulle använda sig av i såna här roller och i Greven av Monte Cristo är det inget undantag. I de minuterna han är med i filmen höjs betyget från att vara helt ok till att bli nästintill mästerverk. Han är fantastisk i de stunderna då han samtidigt som han är svag och skör ändå är otroligt kraftfull och full av liv. Varje gång man hör hans raspiga darriga men ändå klara röst då lyssnar man ta mig fan och varje gång jag ser hans uttryck vet jag att det är 100% ärligt.
Nu hamnade själva filmen i symundan men den är värd sin titt. Inte minst tack vare Richard Harris.
Som helhet får filmen i betyg
Medan Harris får
Hade blivit högre om det inte var för den korta speltiden han är med i filmen.
Skrivet av: Eli Cisneros Setterwall
Richard Harris är bland de yngre mest känd som trollkarlen Albus Dumbledore i de första två Harry Potter filmerna. Han blev senare ersatt av Sir Michael Gambon tack vare Hodgkins sjukdom. En form av cancer lymfsystemet som främst drabbar unga människor i 20-30 årsåldern. Harris dog den 25 Oktober 2002. Två och en halv vecka innan premiären av Harry Potter och Hemligheternas Kammare.
Enligt en av de ansvariga på Savoy Hotell så sa Harris när han blev utburen på bår ”It was the food”, bara lite senare dog han.
Richard föddes på Irland, men tog sig som ung till England för att bli regissör. Planen gick inte som det skulle och han slutade efter ett misslyckat projekt som hemlös under en period. Det skulle ändras, Harris valde att studera på London Academy of Music and Dramatic Art för att lära sig att skådespela. Sen började det rulla på.
Efter att ha knegat till sig biroller så fick han äntligen sin stora chans att glänsa i filmen This Sporting Life (1963) där han fick spela sin första huvudroll. En bitter ung man som arbetar i kolgruvan som blir en rugbyspelare. För den rollen vann han pris för bästa skådespelare i Cannes.
Han följde upp med att vara med i Michelangelo Antonionis nästa film, Den Röda Öknen. En stjärna är nu född.
Richard har under sin karriär arbetat med många av de största, Peter O’Toole (en vänskap som varade livet ut), Marlon Brando (som inte kom överens med varandra), Sean Connery, Robert Duval och Trevor Howard.
Men även om karriären fortsatte tills hans död så var den kantrad av problem, drogmissbruk (allt från Alkohol till Kokain) som gick överstyrd och var nära att ta livet av honom. Två misslyckade äktenskap med stor påverkan.
Det finns en skröna om honom som berättats vidare. Det sägs att han blev hittad full på en gata i Lodon liggandes mitt på vägen av en polis. Polisen frågade vad han gjorde, han svarade och sa att hela världen snurrade runt. Så polisen undrade hur det hjälpte att ligga ner. Svaret blev ”I’m Waiting for my house to go by”.
Under ett framträdande på The Late Show with David Letterman så sa Harris att han hade förlorat sitt körkort då han hade vält en dubbeldäckarbuss hemma i Irland.
Men hursomhelst så lever
Richard Harris vidare i sina verk. Ingen kan någonsin ta ifrån honom alla de underbara filmer han varit med i eller den vackra musiken har också gjorde. Lyssna på
McArthur Park och känn novembervinden svepa omkring din ensamma kropp.
Minnesvärda filmer:De Skoningslösa (Clint Eastwood)
This Sporting Life (Lindsay Anderson)
Den Röda Öknen (Michelangelo Antonionis)
Barberaren i Sibirien (Nikita Michalkov)
Greven av Monte Cristo (Kevin Reynolds)
A Man Called Horse (Elliot Silverstein)
Orca - Djupets Hämnare (Michael Anderson)
Camelot (Joshua Logan)
Gladiator (Ridley Scott)
Skrivet av Robin Kelloniemi
Paris. Nyheterna om att den 16 årige Abdel ligger på sjukhus i livshotande skador efter att ha blivit misshandlad av poliser kablas ut i nyheterna. I slumområdena, där Abdel kommer ifrån, har det börjat vibrera. Det finns ett bubblande raseri under ytan. Närsomhelst kan det brisera. Kravallpoliserna är i högsta beredskap. På ena sidan ghettots missnöje. På andra sidan lagens makt. Två motpoler som alltid kommer dras till varandra men som aldrig kommer hitta acceptans och förståelse.
Morgonen efter misshandlingen av Abdel. Här börjar filmen. Belägrinstillstånd. Invånare från det franska "Miljonprojektet" har fört krig mot polis och samhälle hela natten. Bland invånarna som växt upp med ett blint hat mot systemet får vi följa tre vänner: Hubert, Said och Vinz. Tillsammans står det inför ett kritiskt dygn i Paris. Tjugofyra timmar i förortsområdets liv och verklighet.
Jag har ju tidigare skrivit om
Vincent Cassel, i
Mesrine, här gör han sin genombrottsroll. Och än en gång är han rånaturlig. 100% äkta i sin karaktär. Jag säger det. Det är nästan så jag får homoerotiska känslor för den mannen. Så bra är han. Men man får inte glömma att nämna
Saïd Taghmaoui, som även han är helt fantastisk! Dock lirar
Cassel i sin egen liga.
Mathieu Kassovitz, regissören och manusförfattaren, inspirerades delvis av den 17-årige Makome M'Bowolesdöd när han skrev den här filmen. M'Bowoles blev under ett polisförhör i Paris skjuten till döds av en polis. Just den inspirationen syns tydligt i två av filmens nyckelscener. Kassovitz har själv sagt att han började skriva på manuset till filmen samma dag som M'Bowoles dog, 6 april 1993. Han säger ytterliggare att han ville visa en annan bild av polisen och att det också var en av anledningarna till att han började skriva på La Haine. En annan inspiration ska ha varit alla upplopp som spred sig i Frankrike mellan 1990-1992.
Det jag gillar med den här filmen är att det är en tillståndsfilm. Man befinner sig i ett tillstånd hela tiden istället för att följa med i massa aktioner hit och dit. Även om det är mycket som händer så är det inte handlingarna i sig som ligger i fokus, utan mer den vardagliga känslan som ligger i de här människornas natur. Ett vardagstillstånd hos tre människor som lever liv. Ett extremt sådant där våldet lurar bakom varje gatuhörn. Bakom varje ansikte. Kanske framförallt bakom varje uniform. Men det jag främst gillar är att filmen vägrar vara en moraliserande figur som med pekpinnar ska visa hur det har gått snett eller vad man skulle kunna ändra på. Man låter det bara vara som det är och filmens aktioner tillåts äga rum med utebliven kommentar om vad som är hemskt, rätt eller fel.
För mig berättar filmen om ett samhälle som har glidit på sned såpass hårt att det bara virvlar runt i onda cirklar och för varje ny handling blir det bara värre och värre. För varje polis som hämnas en oförätt som gjorts mot någon annan polis finns det en arg människa från ghettot som hämnas den oförätten som han blev tilldelad av den polisen. För varje ghettomänniska som hämnas polisen finns det en tvkanal som visar ett nyhetsreportage om arga unga män i förorten. För varje nyhetsreportage finns det en politiker som vill ha noll tolerans och som skicar ut fler poliser till förorterna. Och så går det runt. Slagen föder bara nya slag och till slut kommer allt att totalhavera.
Det är ingen film där betyget kommer upp som självklart efter jag såg den. Det ligger och gror några dagar och egentligen är det mer under reflektionerna jag får efteråt som jag inser att det knappt går att få bättre film än så här
Regissör: Mathieu Kassovitz
Land/År: Frankrike/1995
Se även:
Kids (Larry Clark)
The wire (David Simon)
Skriven av: Eli Cisneros Setterwall
