Länge sedan jag skrev här sist. Det varit tunt med mitt filmtittande ändå sedan den här sommaren, varför kanske du undrar? Fråga din mamma svarar jag på den frågan. Nu såhär när vintern kommit till vårat land så har jag dragit mig oftare till biografernas mörker. Såg Almodovars nyaste The Skin I Live In, sen såg jag Hysteria en gullig rom-kom och sen blev det den mästerliga Drive som följdes av den inte så mästerliga Sherlock Holmes: Game of Shadows. Jag borde skriva om åtminstone två av nämnda filmer. Det borde dock nämnas att jag såg alla tidigare nämnda filmer i sällskap. Jag tänker att man borde ha sällskap när man går och ser på bio. Eller rättare sagt filmer som visas SF. Varför tänker jag så kanske du undrar? Fråga inte din mamma om det här, hon vet ju inget om sådana saker. Kanske är det därför att vi alla matas med bilden av biotittande som en social aktivitet, där man ska köpa popcorn, sitta bredvid varandra och kanske utbyta kroppsvätskor, inte dem vätskorna du tror att jag menar! Så när man går ensam på en sf-biograf så känner man sig smärtsamt medveten om sin ensamhet. När man prasslar med sitt godis känns det som om man står naken på himmelska fridens torg, så pinsamt... Vart vill jag komma med det här då? Nej, jag ska sluta med din mamma skämten. Jag skriver om min motvilja till att gå och se på sf ensam för att jag ikväll såg en film som krävdes att ses. Tinker, Tailor, Soldier, Spy är en spion-thriller som utspelar sig under 70-talets kalla krig i ett särdeles grått och brunt London.

Filmen handlar om agenten George Smiley(Gary Oldman) som tvingas tillsammans med sin chef Control(John Hurt) att gå i pension pga ett misslyckat uppdrag i Budapest där agenten Prideaux(Mark Strong) förmodas ha mördats.  Prideaux var i Budapest för att försöka på reda på identiteten på en dubbelagent inom den brittiska underrättelsetjänsten. Kort efter avskedet så dör Control. Smiley tvingas plocka upp letandet efter dubbelagenten. Hans misstänkta är fyra personer, alla officerare inom MI6, Percy Alleline(Toby Jones), den ambtiösa nya chefen, Roy Bland(Ciaran Hinds), Allelines ständige vapendragare, Toby Esterhase(David Denick), en kappvändare som tidigare varit lojal till Control eller Bill Haydon(Colin Firth), en karismatisk man som extra knäcker som älskare till Smileys hustru. Smiley måste använda sig av sitt knivskarpa intellekt och sin kyliga logik för att få reda på vem som är mullvaden. 

Filmen är baserad på boken med samma namn av John le Carré, som tidigare under sitt liv jobbat som agent för MI6. Filmen är regisserad av Tomas Alfredsson, som jag tror vi alla vet gjorde Låt den rätte komma in. Han arbetar igen med fotografen Hoyte von Hoytema. Tunga namn, brittisk skådespelar elit och en beprövat bra svenska filmskapar duo. Precis som i Låt den rätte komma in, så är filmen fylld av stämning, nej men seriöst filmen spricker nästan av stämning. Sjuttiotalet har aldrig varit så sjuttiotal, bilarna, modet, den världsliga bakfyllan efter sextiotalets totala urballning. Mina favorit scener var när en tärd George Smiley simmar i en murken brun sjö och man vet att det är det höjdpunkten i hans dag. Filmen vinner på att Tomas Alfredsson är en sådan återhållsam regissör som vågar tvinga Gary Oldman att tona ner utflippandet. Gary Oldman på låg frekvens är för övrigt en fantastisk Gary Oldman, som han var i JFK. Karaktären George Smiley är en tragisk figur, vi får inte reda på mycket om honom backstory mässigt, vi skymtar endast glimtar av vem han var. Han är som alla äkta agenter en man utan identitet eller personlighet, man kan inte vara vän med George Smiley, han ler när du hälsar på dig men du vet att han tänker; vad döljer den här människan och hur kan jag vända det till min fördel. Han är dock inte helt osympatisk, alla agenter är sådana. Förutom Prideaux, han är reko kille men det var därför det gick som det gick. Jag har tidigare haft svårt för Mark Strong som spelar Prideaux men nu... Efter scenen med Colin på julfesten, blickarna som möttes, mina ögon tårades eftersom att jag förstod något som jag hoppas en dag du min läsare också ska förstå. 

Om jag skulle försöka hitta brister så skulle jag säga att det finns ett vilkor som du måste gå med på för att njuta av filmen. Vilkoret är att du är absolut fokuserad hela tiden. Om tappar fokus så är du förlorad i den spindelnät-lika intrigen. Visst, det är som tidigare skrivet en plåga att gå ensam på bio men den här filmen tillåter inte ens en sekund av viskande. Du måste leva i samma tempo som George Smileys tankar och assosciationer. Jag skulle öppna en godis, det tog tio sekunder, filmen straffade mig för dem tio sekunderna. Det var som att den sa till mig; Dåligt med fokus? Synd för dig, gå och se Sherlock Holmes med människor som behöver en explosion var femte minut för att påminna dem om att dem lever. Just då tyckte jag filmen var lite av en jävel men sen så tänkte jag efter. Ska inte bra filmer få kräva lite tankekraft och koncentration från oss? Är verkligen Tinker, Tailor, Soldier, Spy svår att förstå eller är det bara min slitna hjärna som inte är van vid filmens tempo?

Jag gillade den iaf men min anglofili börjar bli allt värre. Jag måste ta en vit vecka ifrån allt brittiskt tror jag.

Judd Apatow känner alla till. Mannen som återupplivade och praktiskt taget gjorde sig själv till den enväldige härskaren inom komedigenren under 2000 talet. Will Ferrel stod upp ett tag och kämpade emot, men där Apatow utvecklades så stannade Ferrel bara kvar i gamla trygga betesmarker vilket resulterade i att tronen stod där för Apatow att plocka. Och som han gjorde det. Under sitt bälte har han filmer  som 40 year old virgin, Knocked Up, Superbad, Dumpad, listan kan göras väldigt mycket längre. Räkna upp topp tio-femton komedifilmer från 2005 och framåt och man kan nästan garantera att hans namn kommer figurera bakom kulisserna.

Joe Wright heter regissören som gjort klassiska dramafilmer som Solisten, Försoning och Stolthet och fördom.
Filmerna har gemensamt att dom är rena och skära dramafilmer, de två sistnämna med att de är rena och skära kostymdramer utspelandes i en engelsk lantmiljö. Undertryckta, starka känslor som bygger på kärlek eller ångest. Typ sånt har han tidigare gjort. Med det i åtanke är det väldigt förvånande att det är han som står bakom en av höstens stora actionfilmer. Hanna.

Filmen handlar om en ung flicka i 13-14 års åldern som under hela sitt liv blivit militärt tränad av sin "pappa" ute i en vinterklädd skog. Men flickan har fått nog. Hon vill ut i den riktiga världen. Problemet är att om hon ska ut i den riktiga världen kommer hon bli jagad tills antingen hon själv eller den/dom/det som jagar henne är död. Men hon känner sig redo. Så hon ger sig av. Ensam. Hennes "pappa" ger sig också  av. Dom ska till samma plats men reser olika vägar. Ganska osannolikt och väldigt oförklarat i filmen.

Det tar en stund innan man får veta varför hon blir jagad, varför hon har varit undangömd från civilisation hela sitt liv och varför hon har blivit tränad till att bli värsta ninja bra på allt som har med vapen och fighting att göra. Men när man får reda på det är det inte ärskilt otippat, man har i princip redan gissat sig fram till varför. Men det gör inte så mycket. Det är inte i handlingens trovärdighet/tyngd som filmen satsar sina pengar på.

Det man satsar sina pengar på gör man delvis rätt delvis helt fel. Actionscenerna är väldgjorda och tighta, inte får många men inte heller för korta. Fotot är bitvis fantastiskt. Filmtekniken likaså. Man har en cool början och ett coolt slut. Dialogen är iblans sylvass samtidigt som manuset har fingrat på ovanligt intressanta saker för att vara en actionfilm. Scenerna är välstrukturerade och genomarbetade. Musiken ibland briljant.

De här grejerna har man gjort bra, i vissa fall helt lysande.

I castingen däremot har man gjort heeeelt fel. Cate Blanchett är väl okej men känns aningen felregisserad då hon bara är hård yta. Det finns en eller två scener där hennes karaktär skulle kunna få en fördjupning kring sina val i livet. Gjorde hon rätt när hon satsade på karriär istället för familj? Men den chansen sumpar man genom att bara spela en kallhjärtad spionjävel. Eric Bana är bara töntig och han har väl egentligen aldrig varit bra? Lite cool i Black Hawk Down och godkänd i Troja. Men alltsomoftast är han en råtönt. Här ska han spela hårdkokt actionagent och det passar honom inte.  Och sedan huvudrollen. Här har jag ganska mycket att raljera kring. Jag börjar med val av skådespelare. Saoirse Ronan. Bara namnet frambringar ilksa och irritation hos mig. Ända sedan jag såg totalfloppn The Lovely Bones så har jag spytt lite galla i min mun varje gång jag sett henne. Om man nu nödvändigtvis ska ha en så ung tjej i huvudrollen varför kunde man inte valt någon cool som Hailee Steinfield från True Grit eller om hon nödvändigtvis hade varit tvungan att vara blond, Dakota Fanning. Båda hade varit milvis bättre val än Ronan. Även om hon i den här filmen bara är småstörande så har man castat filmen helt sjukt snedvridet.

Sedan kan jag heller inte förstå varför man i manus envisats med att ha en så ung flicka i huvudrollen. Filmen mister i trovärdighet när man ser en så ung tjej kasta omkring fullvuxna män lite hursopmhelst. Då spelar det ingen roll vad för förklaring man har. Man måste vara en fullfjädrad medlem i X-Men för att det ska vara godtagbart. Så varför satsade man inte lite äldre. Säg att en 17-19 årig tjej som varit helt frånvarande från civilisationen som vars enda kunskaper härstammar från ordlexikon och militär träning helt plötsligt ska ut i den riktiga världen och möta riktiga människor. DÄR hade man kunnat haft en riktigt intressant film som dessutom hade kunnat vara än mer hårdkokt i sin action. Man har redan en del intressanta scener där huvudrollen b la får möta sin sexualitet för första gången. Men när man har Saoirse Ronan istället för Jennifer Lawrence så blir det bara skrattretande och patetiskt.


Nu har jag gett filmen tillräckligt med bashdown. Jag gick hårt åt. Men det gjorde jag bara för att jag gillade den och såg stor potential i den. Det hade kunnat bli decenniets actionfilm. Fo real. Nu blir det bara en film i mängden som vidrör vid något speciellt men som inte klarar av att ta sig dit.

Och trots att Eric Bana är den han är så finns det en fruktansvärt värd scen att se med honom. Fyra minuter lång åkning utan klipp med ett sjukt snyggt koreograferat slagsmål i slutet ger mig lite rysningar. Skådespelaren till trots.




Se även:
Bourne trilogin (Paul Greengrass, Doug Limon)
The Long Kiss Goodnight (Renny Harlin)


Regissör: Joe Wright
Skådespelare: Saoirse Ronan, Cate Blanchett, Eric Bana
Land/År: USA, Tyskland, Storbrittanien/2011

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=Dj6zCJyTq2I


Eli Cisneros Setterwall

Jesse Eisenberg, snubben som definierar ordet nörd. Ärligt, har någon kunnat se ngt annat än en nörd i den mannen? Eller har någon ens sett han spela något annat än en nörd? Well, suprise suprise, här spelar han ännu en nörd i en coming of age film från 2009. Ta det inte på fel sätt nu, jag diggar Eisenberg. Hårt. Stenhårt. Till och med granithårt. Han är den perfekta nörden. Han är en nördande delikatess som man inte kan få nog av. När han spelar nörd njuter jag så hårt att jag blir hård i brallan.

Okej. Superlativen kanske drog iväg lite för långt. Jag blir inte hård i brallan av att se Jesse Eisenberg. Men jag hymlar däremot inte med att han är en delikatess som nörd. Han har osäkerheten, han har utseendet, han har den där träffsäkra tonen och hastigheten i replikerna som bara en nörd kan ha och sedan är ju hans fysik med framförallt håret så otroligt perfekt att det nästan känns som att han blev skapad till att spela nörd.

Hursomhelst... Det känns som jag har lost my track a lil' bit. På ett lite nördigt sätt.

Ska lägga av med nörderierna.

I Adventureland spelar han som sagt en nörd som precis slutat College. Hans planer för sommaren är, som hos många andra amerikanska  collegestudenter, en backpacker resa i Europa som hans föräldrar ska finansiera. Problemet är att på sin examensdag (av alla dagar) väljer hans föräldrar att berätta att dom varken kommer kunna finansiera resan eller hans boende och studieavgift på University of New York. James, som huvudkaraktären heter, får skippa planerna om Europa och istället paniksöka jobb. Det verkar vara dött lopp. Ingenstans får han jobb tills han som sista utväg söker jobb på det lokala nöjesfältet. Han får jobb. Och det är det här filmen handlar om. Hans sommar på nöjesfältet.

Alla ingredienser finns med för en Amerikansk komedi med moderna mått mätt. Viss slag-under-bältet humor, vissa sköna karaktärer, vissa konstiga karaktärer men framförallt den där kärlekshistorien som aldrig kan utebli i liknande amerikanska filmer. Pojke träffar flicka. Pojke blir kär i flicka. Pojke/flicka sårar pojke/flicka. Emoperiod. Pojke beslutar sig för att få tillbaka flicka.

En högst ordinär grundstory men tack vare ett ,bitvis, briljant soundtrack, en regissör som vet hur man gör tonårsfilmer (har tidigare gjort Superbad), väldigt välskrivna dialoger samt ett ärligt skådespeleri så ökar filmens trovärdighet. Jag har redan sett den två gånger. Första gången var jag övertygad om dess storhet. Andra gången, inte lika övertygad. Men det är fortfarande en riktigt skön film att se på. Värd att se på. Speciellt eftersom den är lite bortglömd. Perfekt att se på med polare eller dejten. 

P.S. Hur många ggr lyckades jag egentligen skriva ngn form av ordet nörd i första halvan av den här texten? D.S.

Skrev jag både en och två gånger att recension skulle komma på Jean-Michel Basquiat: A radiant child? Man är väl inte sämre än vad man lovar. Så här kommer den.

Om du har sett på dokumentärfilm ett par gånger tidigare har du garanterat sett formen och upplägget som omger Jean-Michel Basquiat filmen. Det är det upplägget som jag skrev om tidigare i My Kid Could Paint That recensionen. Fast om jag i den recensionen, hävdade att just den filmen skulle bli hyfsat intetsägande och ordinär med det upplägget så är det tvärtom i den här filmen.

Dokumentären handlar då om Jean-Michel Basquiat. En framgångsrik, kontroversiell konstnär som hann bli megakändis under sitt korta liv som tyvärr tog slut vid 27 års ålder 1988. Här har vi då grundformeln för dokumentären. Sätt ett par gamla polare, konkurrenter, flickvänner, branschfolk i intervjustolen lägg till gamla arkivbilder på huvudpersonen i fråga och ha med musik/konst från den tiden och framförallt dess huvudperson så har du en färdig film att klippa. Det som gör att den här filmen sticker ut är tre saker. Dels är den väldigt välgjord, vilket såklart är en gfrundförutsättning. Men det finns två andra aspekter också. Den ena aspekten är att filmen cirkulerar hela tiden kring en intervju som regissören gjorde med Basquiat två år innan han dog. Efter dödsfallet slängdes materialet ner i källaren. Sorgearbetet kom före allt annat. Hursomhelst så tror jag att det gjorde att det hann uppfinna sig en mognad kring materialet som fanns att tillgå så att när Tamra Davis, tjugo år senare, hittade materialet igen kunde hon använde det på rätt sätt.

Den andra aspekten som enligt mig borde vara vägledande är att hon var en privat vän till Basquiat. Och det känns verkligen då dokumentären är gjord med värme. Det finns mörker i filmen men trots det så känns det som att den som har hanterat allt material har gjort det med en delikat, värmande hand och därför blir det på ett värdigt sätt som filmen kommer fram i.

I vanliga fall kan jag känna att det är lite smaklöst att göra dokumentärer om döda människor just eftersom det känns som att man exploaterar något känsligt. Att man lämnar ut någon utan dess godkännande. Att man på sätt och vis skändar personens minne och grav bara för att kunna underhålla människor i 90 min. Vid viss eftertanke kan det rätt snabbt bli ganska vidrigt.

Men i Basquiat känns det inte som det även om det kanske borde kännas så. För mig är det som att vännen Tamra Davis verkligen vill berätta om personen Basquiat. Det känns nästan som att det hade kvittat för henne om filmen hade distruberats eller ej..

Med det sagt ser det ju fortfarande ut som en vanlig dokumentär av den formen. Så kanske inbillar jag mig. Kanske blev jag lite för kär i personen Jean-Michel Basquiat för att kunna se helt klart.

Vad jag däremot kan se klart är att det, trots mina eventuella blindheter, det var en sargad, ung, mörk konstnärssjäl som mötte sitt öde för tidigt. Som har en historia som berör. Som har konst som är fascinerande. Och som trots att han kanske inte officiellt befinner sig i den legendariska Club 27 (för geniala kreativa människor som alla dött under mystiska/tragiska förhållanden vid 27 års ålder) befinner han sig i den klubben hos mig. I mitt sinne.

Jag tror också att det här är en lätt dokumentär att se på för folk som inte är vana vid dokumentärfilm. Så ge er hän. Låt personen Basquiat och hans historia förgylla era liv.




Eli Cisneros Setterwall

Skrev jag att recension skulle komma på Jean-Michel Basquiat: A radiant child? Man är väl inte sämre än vad man lovar. Så det ska ni få. Fast.. Ni får ändå vänta lite till. Den oscarsnominerade dokumentärfilmen Exit through the gift shop kommer före.

I My Kid Could Paint That skrev jag om hur filmen blev riktigt bra först när man märkte att projektet ändrade form från grundidén och utvecklades till något helt annat. Exit Through The Gift Shop fullständigt pulviserar tanken om att ett filmprojekt inte är utvecklande och töjbar i sin form även när själva utförandet har börjat.

Filmen börjar med att Banksy, filmens regissör och en av världens största gatukonstnärer, berättar om en fransman som ville göra en dokumentär om just honom men misslyckas samtidigt som Banksy fann fransmannen såpass fascinerande att han förvandlade originaldokumentären om street-artens världs till en dokumentär om den här speciella mannen istället.

Thierry Guetta, som sagt fransman, som är fullständigt besatt av att filma. Det spelar ingen roll vad han gör han har alltid en filmkamera med sig som rullar. Ända sedan barnsben har Guetta gått omkring med en filmkamera på sin axel och filmat precis allt han har sett och varit med om. Så en dag när han besöker sin familj i Frankrike upptäcker han att hans egen kusin är en gatukonstnär av stora mått i hemlandet. Han blir intresserad och börjar följa honom när han går ut på gatan i natten för att trycka dit sin konst. Guettas intresse börjar bli en besatthet och till slut är han inte nöjd med att filma sin kusin. Han vill filma fler gatukonstnärer, annan gatukonst. Han vill ha mer.

Och mer får han. När, till slut, Banksy ber honom att färdigställa materialet han har samlat på sig i flera år blir resultatet 90 minuter skränig musikvideotrailer. Otittbart. Banksy tar då saken i egna händer eftersom han ser att det finns mkt bra film, men som har använts på fel sätt. Han ber Guetta att göra sin egen gatukonst medan han själv ska klippa klart filmen.  

Guetta tar Banksys ord på fullaste allvar och börjar lansera de största gatukonstevenemanget som någonsin skådats.

Från att börja med Guetta bakom kameran med Banksy som huvudrollsinnehavare skiftar de båda personerna roller mitt i filmen. Banksy blir regissör och Guetta blir huvudrollsinnehavare.

Efter att filmen kom ut och fick sin Oscarsnominering, har många ifrågasatt filmens autencitet. Finns Guetta på riktigt eller är allt bara ännu ett verk av den, fortfarande, mystiske Banksy?

Oerhört fascinerande resultat om en man vars galenskap knappt går att sätta ord på. Se filmen. Bli fascinerad. Bli konfunderad. Och till slut, njut av härlig gatukonst.





Eli Cisneros Setterwall

Jag har under de senaste dagarna avverkat tre dokumentärer(gotta love svtplay). Alla har på ett eller annat sätt behandlat konstvärlden. Jag som vanligtvis inte brukar kolla på dokumentärer mer än en gång per halvår blev själv väldigt förvånad över at jag nu avverkade tre st inom ett par dagars radie där alla behandlade ämnet kring konst.

My Kid Could Paint That
Utgångspunkten för filmen är en liten flicka vid namn Marla Olmstead som vid fyra års ålder sålt tavlor för tiotusentals dollar och redan hunnit bli jämförd med storheter som Picasso och Pollock. Regissören Amir Bar-Lev blev så fascinerad av historien att han beslöt sig för att göra en film om underbarnet.

Det känns intesådär jätteuppfriskande med en dokumentär som avhandlar ett underbarn, ett geni som ska vara självutlämnande. Det känns som att sådant har setts förut. Det som gör just den här dokumentären intressant är att man märker hur filmen och projektet förvandlas och ändrar form under resans gång. Från att börja som en liten hyllning till Marla och hennes talang övergår det till något annat. Och det tack vare CBS 60 minutes.

Det undersökande journalistikprogrammet fick höra tals om Marlas talang och bestämde sig för att göra ett program om det. Medan föräldrarna till flickan förväntade sig bra PR fick man något helt annat. CBS vinklade programmet som så att hela världen trodde att det var pappan i familjen som i själva verket var the mastermind bakom tavlorna som hade sålts för så dyra pengar. Konstvärlden och allmänheten kände sig lurade.

Programmet väckte också frågor hos filmmakaren Bar-Lev. Från att ha varit övertygad om flickans storhet så blev han mer och mer misstänksam om det faktiskt var hon som hade målat tavlorna eller inte. Och det är här någonstans det blir riktigt intressant. Regissören börjar lufta fram sina egna tvivel själv framför kameran i den kanske mest intresasnta bekännelsescenen jag sett i en dokumentär, intervjuobjekten börjar ställa frågor till intervjuaren och det hela når sin dramatiska höjdpunkt när regissören själv konfronterar familjen med sina tvivel i en känslosam scen. Familjen känner sig svikna.

Själva svaret om det är flickan eller inte som har målat tavlorna är inte det relevanta för mig. Det är vägen till frågeställningen. Det är också skildrandet av en familj, där kändisskapet kommer sätta djupa sår i en liten flicka som på sätt och vis blir bestulen från sin barndom, och som också på sätt och vis blir utnyttjad av sina nära och kära. Jag skulle vilja se en dokumentär där man skildrar familjen femton år senare. Hur skadade har barnen blivit? Lillebrodern som med all sannolikhet kommer utveckla mindervärdeskomplex, filmens huvudroll som blir utblottad i alltför tidig ålder och föräldrarna som är så olika varandra, mamman som genuint vill skydda sin familj och pappan som vill utnyttja möjligheten familjen har fått.

Filmen undviker till slut på att svara på alla sina frågor och löften som ställts från första början. Men det som har uppdagats under resans gång ger filmen ett så mycket bättre öde. Det hade kunnat bli en relativt intetsägande hyllningsfilm om en liten flicka. Istället blev det en massivt intressant skildring om den här familjen och människorna i närheten.

Men jag tycker synd om familjen. framförallt tycker jag synd om den lilla flickan i filmen. Se den och ni kommer förstå bättre vad jag menar.

Slutligen kan man ju ifrågasätta värdet av att exploatera ett barn bara för att kunna sälja in några tavlor? Eller framförallt, värdet av att exploatera ett barn och en hel familj bara för att få ha gjort en stark dokumentär?

Regissör: Amir Bar-Lev
Produktionsår/Land: 2007/USA

Se även: Jean-Michel Basquiat: A radiant Child (Recension på den kommer)



Eli Cisneros Setterwall

Tystnad tror jag är det ultimata beviset för att en film har fångat en. Det har nu hänt två gånger i mitt liv när jag sett film med andra att tystnaden tagit över. Vad menar jag med tystnad? Jag menar att tystnaden som en film tvingar sig på sin publik, det är som att filmen inte ber om koncentration utan kräver den. Man kan ju ofta ha en tyst stund när man själv sett en film men den tystnaden är inget i jämförelse med tystnaden som uppstår i en grupp efter en bra film. Första gången var när jag såg Farväl Falkenberg på Umeå filmfestival för många år sen, en fullproppad biosalong satt som förstelnade när sluttexten började rulla. Sen tog det många år innan jag kände av den där tystnaden, kanske jag har känt av den andra gånger men kan inte minnas när. Jag kände iaf av den när jag såg Who's afraid of Virginia Woolf? Vi var ett ganska stort gäng som såg den. Det pratades en del under filmen men ju närmre slutet kom desto mer tystare blev det. Vid den sista scenen så var det knäpptyst. Texten "THE END" dök upp på tv-skärmen och det var fortfarande tyst. Fem sekunders tystnad, det var allt som räckte. Efter dom sekunderna så förstod jag att jag sett en fantastisk film. 

Så vad handlar Who's afraid of Virginia Woolf? om? Det är en historia om ett medelålders par;

De allra flesta har sin åsklt klar om Robert Pattinson. Om man inte är en 14årig tjej eller hardcorefan av Twilight filmerna är chansen ganska stor att man bestämt sig för att starkt ogilla vampyren som glittrar med sin lyckade emouppsyn. Men bakom den stämpeln som snygg, sårad, ensamvarg som sätter hjärtan i brand har vi faktiskt en väldigt spännande ung skådespelare. Det visade han inte minst i Remember Me. I bioaktuella Water For Elephants spelar han iaf huvudrollen mot de båda oscarsvinnarna Reese Witherspoon och Christoph Waltz.

I denna Champions League tid börjar fotbollen tappa sin form. Barcelona och Real har gjort bort sig inför enorma siffror av tittare. Lagen gör allt för att vinna. De filmar, provocerar, springer fram till domaren och gnäller. Ett psykkrig istället för att låta fotbollen tala. Man blir lite illamående. Samtidigt så har Getafe i Spanien blivit köpt av ett gäng från Dubai som ska byta lagets namn till Getafe Team Dubai. Fotboll som sport står vid en öppen dörr med ena foten innanför. På den sidan dörren finns en värld fylld med med enorma summor pengar, girighet, korruption och falskhet. En trolig framtid som supportrar lider av.

Det som krävs är att vi drar tillbaka foten och stänger dörren. Men vi behöver hjälp av UEFA, FIFA och allt vad det heter. Fotbollen måste se tillbaka på sin ärofylld historia. På en tid då det var ärofyllt att spela för samma klubb en hel karriär. Att stå upp och fortsätta kämpa hur fult och hårt de överlägsna  motståndarna än spelar. Tacka nej till överdrivet stora summor pengar när man redan har nog. Hur legender skrevs av prestationer istället för pengar. Vi måste inse att fotbollen kommer ifrån små gränder i Rio, snöiga fotbollsplaner i Skottland, små öar i Thailand och torra öknar i Afrika. Det är där allt börjar, sen väntar en kamp där bara de bästa klarar sig och blir proffs. Men de andra fortsätter för kärlekens skull. Vi fortsätter spela med våra barn och korpenvänner. Vi sitter där vid TVn och följer våra favoritlag och irriterat se andra lags framgångar. Det är därför fotboll är den största och mest älskade sporten i världen och vi kommer stå vid dess sida.

Fotboll handlar om glädje. Hur vi ska hitta tillbaka till den är en större fråga.

Här följer en fin film med teamat fotboll och kärleken för sporten. Efter det blir det lite andra klipp med teamat kärlek till fotboll som länkas. Så strunta i dem påfall ni bara är här för film.




Länk, Länk, Länk, Länk.   

Colombia under 80 och 90-talet är ett land under koas. Koas på det sättet att det knappt går leva där. De rika levar för att gynna sig själva och underklassen måste leta sig till kriminalitet för att överleva. Annars så är det bara att ta sin familj till soptippen och börja leta efter mat och hem.

Pablo Escobar växte upp under misären. Hans väg ledde snabbt in i den kriminella världen. Han fick snabbt fotfäste och växte sig starkare i det korrupta samhället genom drogpengar och mord. Pablo insåg redan som barn hur samhället såg ut och att det inte fanns styrka nog uppifrån att förändra samhället.
Bland underklassen ansågs Pablo vara en räddare. Med han rikedom hjälpe han de fattiga. En sort Robin Hood ikon i ett eländigt samhälle. Han byggde hus åt över 700 familjer som bodde på soptippar, han byggde fotbollsplaner i de fattigaste områderna. Pablo hade alltid älskat fotboll. Han såg snart möjligheten att tvätta alla sina blodspengar genom att köpa ett av Colombias största fotbollslag - Atlético Nacional.

"All Empires are created of blood and fire" - Pablo Escobar

I det laget fanns en annan Escobar, Andrés Escobar. Som ynglig spelade han på en av Pablos byggda fotbollsplaner och folk såg snabbt vilken talang Andrés hade. Med Pablos och andra drogkungars ökande pengar så växte den Colombianska fotbollen sig snabbt stark. Lagen hade råd att värva kvalitetspelare från andra länder och satsa på egna talanger. Just Andres var en av dessa tillsammans med Carlos Valderrama, Faustino Asprilla, Adolfo Valencia och René Higuita var de den gyllende generationen. Rankade som fyra i världen inför VM 1994. Gick de in som en av de stora favoriterna i slutspelet. Bland annat Pelé hade laget som favorit.

Colombia hade inte förlorat en landskap på 28 matcher.

De slog Argentina med Batistuta på bortaplan med 5-0 precis innan VM.

Succen var given för den som såg på alla bitar utifrån, men om man går in på rötterna så får man svar på varför VM'et slutade i katastrof. Colombia åkte ut direkt tack vare ett självmål av Andrés Escobar. Några dagar senare i sitt hemland blev han mördad i sex skott i ryggen.
Den här filmen är berättelsen om varför detta hände.

"Life dosen't end here" - Andres Escobar (Några dagar innan mordet)

Den här dokumentären är gjord av två bröder, Jeff och Michael Zimbalist. De har gått in i ämnet djupt och lyckats intervjua många viktiga människor då balnd annat, Andres fru, de kändaste ur landslaget från den tiden och Pablos familj och medarbetare. Man sitetr och funderar på hur man lyckats få tag på dessa människor och framförallt hur de lytckades få dessa att ställa upp. Det är fantastiskt att se in i situationen djupare och höra de anhörigas röster om händelsen men också den dåvarande regeringens. De har även fått låss rättigheterna till alla kvalmatcher och VM matcher vilket gör att de har utmärkt matrial att arbeta med. Och det gör det bra! Riktigt bra!
Två gånger börja mina tårar att flöda över alla hemskheter och de har byggt dokumentären riktigt väl då man hela tiden får en teoretisk motivation till allt som händer. Det gör ont att se det här, men som sagt är det fantastiskt att följa dessa två legendariska herrars öden som flätas samman i varandra. Jag önskar att alla kunde se den här dokumentären. Men så kommer det inte bli.
jag rekommenderar den starkt till alla som är samhällsintresserade och till de som är fotbolls intresserade. Men man måste inte alls gilla fotboll för att tycka om det här.






Torrent: LÄNK

Signe (Judit Weegar) är en liten söt högstadieflicka som mer eller mindre aldrig pratar. Skolan är som den är. Varje dag är den andra lik och klassen har en tydlig hierarki där det finns de coola brudarna, de störigt pojkarna, nördarna med sina sci-fi böcker och de tysta och lite knäppa tjejerna. Till den sista gruppen hör Signe.
Men en dag förändras allt då Saga (Julia Sporre) börjar i klassen. En uttåtriktad tjej som levt hela sitt liv i andra länder som Uruguay, Kenya och Bahamas tack vare sin pappas jobb.
Hon blir snabbt den populäraste tjejen i klassen. Vilken bara det leder till klyvningar i klassen. Men Saga blir tillslut accepterad av alla och allt går fin fint tills det blir utvecklingssamtal. Då hennes lärare vill att tjejerna ska ta mer plats i klassen och ger Saga den uppgiften.
Detta leder till en helt sjuk situation.

Den här filmen är baserad av en bok skriven av Christina Herrström. Denna kvinna skrev också manuset. Detta leder till något fruktansvärt. En film med en huvudperson som är mer eller mindre tyst hela filmen och aldrig gör några val eller handlingar fören i det absoluta slutet. Filmen skiftar istället och det blir mer Saga och Mimi (Happy Jankell) som gör valen. Detta är fruktansvärt att se då man inte får någon känsla överhuvudtaget om vem man ska följa. Dramatiken blir inriktad på klassen som förändrar sig som en enhet på ett snuskigt orealistiskt sätt. Nä att skriva en bok och en film är två skilda världar som man nte bör ge sig in på om man inte har någon att ta råd av.
Annars så känns skolmiljön väldigt tråkigt, då allt är sterotyper i sin renaste form. Detta är ju såklart väldigt negativt d hela filmen utom för den sista scenen utspelar sig på skolan.
Manuset är väldigt begränsat då dialogen i alla scener utom en är dåligt skrivna. Med det följer dåligt skådespeleri även om skådespelarna säkert är bättre än vad de framstår. Så regissören är antinge en underkuven liten man till författaren eller en talanglös snubbe.

Den här filmen är inte ens ett intressant stolpskott, snarare en tackling med dobbarna före i magen.



Se istället:
Fucking Åmål (1998)
Linda Linda Linda (2005)
The Wave (1981)
Ole Dole Doff (1968)