Tystnad tror jag är det ultimata beviset för att en film har fångat en. Det har nu hänt två gånger i mitt liv när jag sett film med andra att tystnaden tagit över. Vad menar jag med tystnad? Jag menar att tystnaden som en film tvingar sig på sin publik, det är som att filmen inte ber om koncentration utan kräver den. Man kan ju ofta ha en tyst stund när man själv sett en film men den tystnaden är inget i jämförelse med tystnaden som uppstår i en grupp efter en bra film. Första gången var när jag såg Farväl Falkenberg på Umeå filmfestival för många år sen, en fullproppad biosalong satt som förstelnade när sluttexten började rulla. Sen tog det många år innan jag kände av den där tystnaden, kanske jag har känt av den andra gånger men kan inte minnas när. Jag kände iaf av den när jag såg Who's afraid of Virginia Woolf? Vi var ett ganska stort gäng som såg den. Det pratades en del under filmen men ju närmre slutet kom desto mer tystare blev det. Vid den sista scenen så var det knäpptyst. Texten "THE END" dök upp på tv-skärmen och det var fortfarande tyst. Fem sekunders tystnad, det var allt som räckte. Efter dom sekunderna så förstod jag att jag sett en fantastisk film. 

Så vad handlar Who's afraid of Virginia Woolf? om? Det är en historia om ett medelålders par;