I denna Champions League tid börjar fotbollen tappa sin form. Barcelona och Real har gjort bort sig inför enorma siffror av tittare. Lagen gör allt för att vinna. De filmar, provocerar, springer fram till domaren och gnäller. Ett psykkrig istället för att låta fotbollen tala. Man blir lite illamående. Samtidigt så har Getafe i Spanien blivit köpt av ett gäng från Dubai som ska byta lagets namn till Getafe Team Dubai. Fotboll som sport står vid en öppen dörr med ena foten innanför. På den sidan dörren finns en värld fylld med med enorma summor pengar, girighet, korruption och falskhet. En trolig framtid som supportrar lider av.

Det som krävs är att vi drar tillbaka foten och stänger dörren. Men vi behöver hjälp av UEFA, FIFA och allt vad det heter. Fotbollen måste se tillbaka på sin ärofylld historia. På en tid då det var ärofyllt att spela för samma klubb en hel karriär. Att stå upp och fortsätta kämpa hur fult och hårt de överlägsna  motståndarna än spelar. Tacka nej till överdrivet stora summor pengar när man redan har nog. Hur legender skrevs av prestationer istället för pengar. Vi måste inse att fotbollen kommer ifrån små gränder i Rio, snöiga fotbollsplaner i Skottland, små öar i Thailand och torra öknar i Afrika. Det är där allt börjar, sen väntar en kamp där bara de bästa klarar sig och blir proffs. Men de andra fortsätter för kärlekens skull. Vi fortsätter spela med våra barn och korpenvänner. Vi sitter där vid TVn och följer våra favoritlag och irriterat se andra lags framgångar. Det är därför fotboll är den största och mest älskade sporten i världen och vi kommer stå vid dess sida.

Fotboll handlar om glädje. Hur vi ska hitta tillbaka till den är en större fråga.

Här följer en fin film med teamat fotboll och kärleken för sporten. Efter det blir det lite andra klipp med teamat kärlek till fotboll som länkas. Så strunta i dem påfall ni bara är här för film.




Länk, Länk, Länk, Länk.   

Colombia under 80 och 90-talet är ett land under koas. Koas på det sättet att det knappt går leva där. De rika levar för att gynna sig själva och underklassen måste leta sig till kriminalitet för att överleva. Annars så är det bara att ta sin familj till soptippen och börja leta efter mat och hem.

Pablo Escobar växte upp under misären. Hans väg ledde snabbt in i den kriminella världen. Han fick snabbt fotfäste och växte sig starkare i det korrupta samhället genom drogpengar och mord. Pablo insåg redan som barn hur samhället såg ut och att det inte fanns styrka nog uppifrån att förändra samhället.
Bland underklassen ansågs Pablo vara en räddare. Med han rikedom hjälpe han de fattiga. En sort Robin Hood ikon i ett eländigt samhälle. Han byggde hus åt över 700 familjer som bodde på soptippar, han byggde fotbollsplaner i de fattigaste områderna. Pablo hade alltid älskat fotboll. Han såg snart möjligheten att tvätta alla sina blodspengar genom att köpa ett av Colombias största fotbollslag - Atlético Nacional.

"All Empires are created of blood and fire" - Pablo Escobar

I det laget fanns en annan Escobar, Andrés Escobar. Som ynglig spelade han på en av Pablos byggda fotbollsplaner och folk såg snabbt vilken talang Andrés hade. Med Pablos och andra drogkungars ökande pengar så växte den Colombianska fotbollen sig snabbt stark. Lagen hade råd att värva kvalitetspelare från andra länder och satsa på egna talanger. Just Andres var en av dessa tillsammans med Carlos Valderrama, Faustino Asprilla, Adolfo Valencia och René Higuita var de den gyllende generationen. Rankade som fyra i världen inför VM 1994. Gick de in som en av de stora favoriterna i slutspelet. Bland annat Pelé hade laget som favorit.

Colombia hade inte förlorat en landskap på 28 matcher.

De slog Argentina med Batistuta på bortaplan med 5-0 precis innan VM.

Succen var given för den som såg på alla bitar utifrån, men om man går in på rötterna så får man svar på varför VM'et slutade i katastrof. Colombia åkte ut direkt tack vare ett självmål av Andrés Escobar. Några dagar senare i sitt hemland blev han mördad i sex skott i ryggen.
Den här filmen är berättelsen om varför detta hände.

"Life dosen't end here" - Andres Escobar (Några dagar innan mordet)

Den här dokumentären är gjord av två bröder, Jeff och Michael Zimbalist. De har gått in i ämnet djupt och lyckats intervjua många viktiga människor då balnd annat, Andres fru, de kändaste ur landslaget från den tiden och Pablos familj och medarbetare. Man sitetr och funderar på hur man lyckats få tag på dessa människor och framförallt hur de lytckades få dessa att ställa upp. Det är fantastiskt att se in i situationen djupare och höra de anhörigas röster om händelsen men också den dåvarande regeringens. De har även fått låss rättigheterna till alla kvalmatcher och VM matcher vilket gör att de har utmärkt matrial att arbeta med. Och det gör det bra! Riktigt bra!
Två gånger börja mina tårar att flöda över alla hemskheter och de har byggt dokumentären riktigt väl då man hela tiden får en teoretisk motivation till allt som händer. Det gör ont att se det här, men som sagt är det fantastiskt att följa dessa två legendariska herrars öden som flätas samman i varandra. Jag önskar att alla kunde se den här dokumentären. Men så kommer det inte bli.
jag rekommenderar den starkt till alla som är samhällsintresserade och till de som är fotbolls intresserade. Men man måste inte alls gilla fotboll för att tycka om det här.






Torrent: LÄNK

Signe (Judit Weegar) är en liten söt högstadieflicka som mer eller mindre aldrig pratar. Skolan är som den är. Varje dag är den andra lik och klassen har en tydlig hierarki där det finns de coola brudarna, de störigt pojkarna, nördarna med sina sci-fi böcker och de tysta och lite knäppa tjejerna. Till den sista gruppen hör Signe.
Men en dag förändras allt då Saga (Julia Sporre) börjar i klassen. En uttåtriktad tjej som levt hela sitt liv i andra länder som Uruguay, Kenya och Bahamas tack vare sin pappas jobb.
Hon blir snabbt den populäraste tjejen i klassen. Vilken bara det leder till klyvningar i klassen. Men Saga blir tillslut accepterad av alla och allt går fin fint tills det blir utvecklingssamtal. Då hennes lärare vill att tjejerna ska ta mer plats i klassen och ger Saga den uppgiften.
Detta leder till en helt sjuk situation.

Den här filmen är baserad av en bok skriven av Christina Herrström. Denna kvinna skrev också manuset. Detta leder till något fruktansvärt. En film med en huvudperson som är mer eller mindre tyst hela filmen och aldrig gör några val eller handlingar fören i det absoluta slutet. Filmen skiftar istället och det blir mer Saga och Mimi (Happy Jankell) som gör valen. Detta är fruktansvärt att se då man inte får någon känsla överhuvudtaget om vem man ska följa. Dramatiken blir inriktad på klassen som förändrar sig som en enhet på ett snuskigt orealistiskt sätt. Nä att skriva en bok och en film är två skilda världar som man nte bör ge sig in på om man inte har någon att ta råd av.
Annars så känns skolmiljön väldigt tråkigt, då allt är sterotyper i sin renaste form. Detta är ju såklart väldigt negativt d hela filmen utom för den sista scenen utspelar sig på skolan.
Manuset är väldigt begränsat då dialogen i alla scener utom en är dåligt skrivna. Med det följer dåligt skådespeleri även om skådespelarna säkert är bättre än vad de framstår. Så regissören är antinge en underkuven liten man till författaren eller en talanglös snubbe.

Den här filmen är inte ens ett intressant stolpskott, snarare en tackling med dobbarna före i magen.



Se istället:
Fucking Åmål (1998)
Linda Linda Linda (2005)
The Wave (1981)
Ole Dole Doff (1968)

Om man har en älskling eller inte så kan det vara fint att se en film på den här dagen. Antingen att mysa ner sig och pussa på den man gillar eller att gråta en skvätt över ens egen ensamhet. Här har ni några tips på filmer med lite - love. Som dessutom är bra.

Är inne i en period då jag ser mycket historiska filmer. Helst ska de ju ha en verklig anknytning till tiden de utspela sig, men jag går också på underhållning mycket, då att de ska ha en schysst dramaturgi och vara välskrivna. Bra integration mellan karaktärerna och spännande helt enkelt. Ser förövrigt på Spartacus: Gods Of The Arena som har börjat släppas nu en gång i veckan.
Det är som en fristående prolog till Spartacus: Blood and Sand, som kom för ett smärre tag sen. Dock så blev uppföljaren till säsong 1 ett problem då huvudpersonen Andy Whitfield insjuknat i Non-Hodgkins Lymfom, en form av cancer som främst slår till mot lymfkörtlarna, men sen lät sprider sig över hela kroppen. Andy frisk förklarades däremot snabbt ifrån cancern, men när inspelningen precis skulle börja så fick han ett återfall.



År 140, 2o år efter försvinnandet av en hel legion av romerska soldater i Skottland så kommer Marcus Aquila till England för att ta reda på sanningen och återupprätta sin faders (ledaren för legionen) stolthet.

Jag har alltid haft lite svårt för genren thriller, även om några av mina favorit filmer är sådana. Såsom Oldboy (Chan-Wook Park) och Blue Velvet (David Lynch). Det är helt enkelt för att jag svårt blir tillfredsställd av filmer som ska vara spännande och aningen otäcka. Men när det lyckas blir jag helt ”blown away”.
Martin Scorsese är ju en erkänd mästare med filmer som Taxi Driver och Tjuren från Bronx men för mig har han alltid varit bättre i sina ungdoms dagar. Jag har inte så mycket för hans nyare Gangs of New York och The Departed, även om de är bra filmer så tar de inte det slutgiltiga steget för mig. Så jag har hela tiden varit lite skeptiskt till hans senaste film Shutter Island. Men efter lite övertalning så låg jag ändå där mitt i natten och såg den.

Filmen börjar på ett båt, omringad av högra svarta vågor. Man får se Teddy (Leonardo DiCaprio) med huvudet i en toalett kräkandes. Han är en sheriff och en krigsveteran från andra världskriget som blivit skickad till Shutter Island med en ny partner Chuck (Mark Ruffalo). Ön är känd för sitt fängelse där de tar hand om världens farligaste fångar som dessutom alla har en mental störning. Uppdraget består i att hitta en försvunnen patient/fånge som har försvunnit spårlöst ifrån sitt rum. Men det visar sig snart att Teddy har ett personligt agenda också samtidigt som all personal på ön har något mycket konstigt för sig.

Mitt första intryck är musiken som öser ner sin kraft över mig som en åskådare och snabbt vet man  att filmen kommer vara spännande och mentalt påfrestande på det bra sättet. En olustig känsla fyller kroppen.
Men men skeptiskakänsla har fortfarande inte lämna mig, snarare vill jag avslöja filmen och se igenom den, det blir fort så när man märker att historian är skriven på ett typiskt Hollywood sätt. Så medans jag försöker knäcka alla spår som lämnas så dras jag fort in i historian.
De två huvudkaraktärerna utsätts fort för väldigt skumma situationer och det känns många gånger som det bara blir svårare och svårare att ta sig ut ifrån det, och snart vet man inte om man ska lita på doktorerna och vakterna eller de störda fångarna.
Det slår mig snart att filmen känns som ett tv-spel från Bioware. Där huvudpersonen måste leta och gräva för att ta sig framåt. Deckare är ju lätta att gilla, speciellt om de är bra skrivna. Då snackar jag inte om Beck eller massa dåligt skrivna deckarromaner som tar upp för mycket plats i den närmsta bokhandeln.
Men det är just det som är filmens behållning och kvalitet. Efter ett tag så anar man hur filmen borde sluta, men ju längre den går ju mer tveksam blir man och den spelar ett spratt med ens intellekt. Just så ska en thriller vara enligt mig.
Mr Scorsese har verkligen lyckats göra ett bra jobb med den här filmen, och då inte bara med manuset (skrivet av Laeta Kalogridis som i sin tur skrivit om en bok som är skriven av Dennis Lehane) men också hela filmens stämmning, både ljudmässigt och också fotomässigt. Sen så måste jag säga att jag gillar flashbacksen och drömmarna Teddy tvingas leva igenom igen. De är en stor del till varför man blir så fundersam som åskådare. Är faktiskt lite David Lynch stämning över det. Så med andra ord så lyckades Martin Scorsese att få mig att ändra min åsikt om hans senare filmer ordentligt. Thrillers kanske är något för mig ändå.

Men jag vill inte berätta för mycket, för det här är en upplevelse som jag tycker att folk ska testa på och se hur man själv börjar fundera under filmens gång. Jag är rätt säker på att de flesta som ser den här filmen dras in i den på gott eller ont.

En sen natt för ett par år sen så var jag hemma hos mina föräldrar. Jag var på väg att somna i fotöljen, men den här kvällen var en sån kväll som det kändes jobbigt att gå och lägga sig. Så jag zappade runt mellan kanalerna på tvn. Sen när jag kom till kanalen Silver (en utmärkt kanal som visar alternativ film) så var filmen När Solen Står Som Högst (At the Vertical Ray of the Sun) på.
Jag fastnade direkt för det fina fotot med en nonstop grön ton. Den sköna stämmningen och tempot. Det hela sluta med att jag satt vaken i två timmar till och tittade på en film som var gjort i Vietnam för första gången i mitt liv. En av de finaste filmupplevelserna jag varit med om. Det var också den första filmen jag såg som var gjord av Tran Ahn Hung.

Jag såg häromveckan att det hade spelats in en film av min favorit roman som var med och tävlade i Venedigs internationella filmfestival. En roman vid namn Norweigan Wood skriven av Haruki Murakami. Jag blev såklart glatt överasakad, men också förvånad eftersom herr Murakami är känd för att undvika att filmatisera sina böcker. Det har bara hänt en enda gång och det var filmen "Toni Takitani".
Jag slängde mig över trailern såklart och när trailer tog sig mot sitt slut så dök namnet upp igen framför mig - Tran Ahn Hung. Det kommer ta en stund innan jag får chans att se filmen, den kanske visas unmder Göteborgs Filmfestival om jag har tur. Men det är i januari/februari hursomhelst och mitt sug för en Hung film fanns kvar. Som tur var så har min fransk/vietmaneska vän nyligen gjort sin debut inom den amerikanska filmvärlden. En film som ska visa sig vara helt annorlunda från hans tidigare alster.

Klein (Josh Hartnett, Lucky Number Slevin, Pearl Harbor) är en föredetta polis som har dragit sig tillbaka och försörjer sig som privatdektektiv. Han får i uppdrag av en rik läkemedels entrepenör att leta upp dennes son, Shitao (Takuya Tamara, 2046) som varit försvunnen i snart ett år. 
Kleins reser snart till Hong Kong där det senaste tipset leder honom. Men snart uppstår problem. Shitao visar sig vara svårfunnen och till råga på allt så har han kidnappat en ökänd gangsters (Byung-Hun Lee, JSA, A Bittersweet Life) flickvän. Som nu också är på jakt efter honom. Jakten river upp förträngda sår hos Klein då han tidigare som polis jagade en seriemördare, Hasford (Elias Koteas, Den Tunna Röda Linjen, Shutter Island), som gjorde skulpturer av sina offer. En händelse som förstörde Kleins karriär.

De som ser den här filmen kommer att befinna sig i en åktur som man aldrig skulle kunna ha förväntat sig. Det är en tunn linje mellan den vackra stämningen och de vulgära händelserna som kommer märka tittaren. 
I Come With The Rain är kontroversiell på samma plan som Antichrist av vår kära danske granne Lars Von Trier. Fast det är ändå lättare att hänga med i svängarna.
Regissören själv sa i en intervju att om det ska vara blod, då ska man visa blod för att visa hur hemskt blod är på riktigt. Och hemskt är det när Gangsterledaren Su Dongpo slår ihjäl en av sina män med en hammare då hans man befinner sig instängd i en liksäck. Samtidigt som hela scenen komponeras av God Speed You Black Emperor! ett Kanadensiskt band som speler obehagligt vacker musik.
Men trots våldet så är det här en psykologsikt thriller som vinner på just det psykologiska. Det känns riktigt otäckt när man under filmens gång får reda på mer och mer om Kleins historia. Scenerna med Halford är riktigt bra, de båda skådespelarna har ett samspel som är något utöver det vanliga. Men sen är ju också regissören speciallist på att få skådespelare att brilljera, och när han har samlat på sig skådespelare från de övre skikten av USA, Sydkorea, Japan, Vietnam så är det ett självklart resultat trots att många av de nämnda namnen inte kunde engelska.
Något jag däremot känner mig lite tveksam mot är att en av karaktärerna får en sorts religös martyr roll mot slutet. Det blir lite för mycket av det och även om det skulle förminskats så skulle alla som ser den här filmen förstår att den handlar om hur människor plågas.

Jag rekommenderar den här filmen starkt, inte för att jag tror de flesta av er skulle gilla den utan för att utmana er själva och se vart er tröskel befinner sig.



Se Även:
Antichrist (Lars Von Trier)
Blue Velvet (David Lynch)
Hämnarens Resa (Park Chan-Wook)
När Solen Står Som Högst (Tran Ahn Hung)
Tesis (Alejandro Amenâbar)

 

Polyneserna tros ha tagit sig till Påskön år 400 f.kr. Påskön är världens mest avlägsna plats, det är över 200 mil till närmsta fastland, Chile med andra ord. De nya invånarna på ön började kalla platsen Rapa Nui, världens navel, starten på allt. Ön är ungefär lika stor som Tjörn men hade under sin pik runt 10 000 invånare. Men det skulle ändras och ungefär där börjar filmen.

På Rapa Nui finns två folkgrupper, långöronen och kortöronen. Långöronen är den ledande stammen och öns hövding finns där. Kortöronen är med andra ord den hönsade stammen. De får göra allt hårt arbete och om det görs fel så blir det hårt bestraffade. Och hårt arbete var det. Påskön är ju känd för sina Maoi (sten) statyerna, så just kortöronen var de som hugg ut de från öns berg och transportera de till stränderna.

Men i filmens början så får man lära känna ung man vid namn Noro (Jason Scott Lee) från långöronen som har ett hemligt förhållande med en kvinna från kortöronen. Detta är ju såklart ytterst tabu. Han går till sin hövding och frågar om ett giftemål är möjligt. Hövdingens säger att det bara finns en chans till att dennes önskning kan besannas. Att han vinner årets "fågelmannen"-tävling. Under tiden ska hans älskade vara inlåst i jungfrugrottan. En liten grotta som man inte ens kan stå i, fram till tävlingen startar sex månader senare.

Filmen känns på många sätt som en typiskt nittiotals hollywood film, ungefär som Dansa med Vargar. Men det är inte så underligt med tanke på regissören och producenten. Regissören är Kevin Reynolds, mannen bakom Robin Hood: Prince of Thievs och Waterworld, som trots allt jag anser vara en hygglig film. I de tre filmerna som jag nämnde så är Kevin Costner huvudperson och denne man är en av producenterna till den här filmen.

Regissören tar upp många ämnen, religion, klassamhället, miljöproblem osv, det ska den ha cred för. Det är egentligen en modig film, men därför också väldigt svår styrd. Med alla dessa ämnen så är varje detalj och hur verklighetstroget det känns ytterst viktigt. Det är mycket därför filmer aldrig tar sig upp till de höjder den egentligen skulle kunna. Bara en sån sak att hövdingens skådespeleri känns väldigt missanpassat, han känns mer som en liten svag engelskman som utan tvekan behöver viagra. Verkligen konstigt med tanke på att ön är styrd med en närmast diktaturisk järnhand. 
Men det som jag ser som filmens viktigaste och bäst omhändertagna ämne är miljöaspekten. Eftersom ön är överbefolkad så använder de upp all skog som finns på ön. Det finns en fin scen där Noro försöker försvara det sista trädet som ännu står. Det är en lyckad vinkling att använda den lilla öns förfall för att visa hur hela världen just nu håller på att förfalla.
Nu till kärlekshistorian, det som den vanliga hemma tittaren skulle anse vara huvudämnet. Det är väl inget märkvärdigt skulle jag säga, ni som har sett mer än fyra filmer med kärlek har förmodligen sett en film som är som den här där.
Fast det är inte därför som jag ändå kan rekommendera den här filmen för er. Det är istället för att den på ett ödmjukt sätt ändå visar hur ett samhälle genom felsteg i ledningen sakta börjar somna in. Bara en sån sak som att resurserna på ön tog slut. Tänk bara på världens olja och den snabba avverkningen av regnskogen.
Nu så är filmen inte helt autentisk med vad som egentligen hände. Men det är svårt när folket för historian vidare generation till generation. Men sånt får man ta i såna här filmer. Men nu till träden. Träden dog ut betydligt senare än vad filmen säger och en man vid namn Thor Heyerdahl hann plocka upp en kvist med frön av ett av de sista träden som han tog med sig hem. Den kvisten tog sig sedan till Uppsalas botaniska trädgård. Det var länge det enda plats där trädet sedan fanns på. Men just nu håller en försöksgrupp på att återplantera trädet på Påskön.



Se även:
The New World (Terrence Mallick)
Grizzly Man (Werner Herzog)
Waterworld (Kevin Reynolds)

 

Piteå skandalen som skedde för någon månad sen, där dementa på ett ålderdomshem blev inlåsta i sina rum på natten utan tillgänglig personal upprörde många människor med rätta. Just dementa, som när det är riktigt illa inte kan ta hand om sig själv det minsta också. Bara tre av de som bodde i den korridoren hade larmklockor. De andra skulle inte komma ihåg hur man använde larmen när det behövdes. Det gjordes en kort dokumentär om händelsen som visades på SVT som inte lämnade den mest härdade människan orörd. Som när Gunnar berättade om hur han ramlade och bröt revben och slog ansiktet. Inte förren dagen efter så upptäckte personalen vad som hänt. Då hade Gunnar på egen hand tagit sig upp. Såna här händelser gör Fridrik Thor Fridriksson film Naturens Barn mer aktuell än någonsin.

 

Thorgeir skjuter sin hund och lämnar sin gård ute på den isländska vischan för att ta sig till sin dotter i Reykjavik. Familjen som dottern har byggt upp ger han ett varmt välkommande och skeppar iväg honom till ett ålderdomshem där han träffar en gammal bekant vän från sin barndom, Stella, vars sista önskan är att bli begravd där hennes föräldrar är begravda.

 

En ödesmätt stämning hänger över filmen som en slöja vaggandes i vinden. Delvis för Hilmar Örn Hilmarsson sorgsna musik, men också för det mulna isländska landskapet. Thorgeir tar med sig tystnaden och lugnet från landet, och ser hur de gamla förfaller inne i byggnaden, medan personalen behandlar de inlaggda som barn, utan respekt för det förgångna. En kort sekvens när dottern ska lämna över sin far så serverar en sköterska de båda kaffe. Hon vänder sig om till dottern och frågar om hennes far vill ha mjölk och socker i kaffet. Geir tittar uppgivet mot henne.

Det är små detaljer som är den här filmens höjdpunkter. Som när sköterskan tog förgivet att Geir inte kunde svara för sig själv och hade försvunnit in i ålderdomen.

I inledningen av En kärlekshistoria så säger Pär´s farfar som är i sjukhuset spelad av Gunnar Ossiander "Samhället är inte konstruerat för ensamma människor", i den filmen så vill inte farfar tillbaka till livet innan. Det är väl någonstans där poblekmatiken ligger för de äldre, exakt det som Fredrik Thor Fredriksson tar upp i den här filmen. De slutar upp ensamma i sina hus där de inte kan ta hand sig själva, barnen har fullt upp med sina egna liv och sina barns liv. Och som skandinavien är uppbuyggt så finns det inte tid för att ta hand om sina äldre föräldrar i hemmet, som det är tradition i andra länder att göra. Och då kommer ålderdomshemmen in i bilden.
Men är det ett värdigt sätt att tillbinga sin sista tid i livet i?

 

Se Naturens Barn och svara sedan på frågan.

Se även:
Universums Änglar av Fridrik Thor Fridriksson
En Kärlekshistoria av Roy Andersson
Bara Prata Lite av Lukas Moodysson
Heima av Dean DeBlois

Skriven av Robin Kelloniemi