Ran (1985)


Knallröda flaggor vajar mot gråa ruiner
Kungen irrar i öknen med sitt vita skägg
Han har förlorat förståndet
Kungariket är förgånget
Endast narren är klok i krigets rutiner

(Martin Paulsson, 2010)


Kurosawa tolkade Shakespeare's Kung Lear och satte den i femtonhundratalets Japan. Krigsherren Hidetora delar upp sitt rike mellan sina tre söner. Att dela makt fungerar sällan länge bland unga medeltida män, och blodstörsten släcks på det mest storslagna vis (se bild). Scenografi och kostym av Emi Wada (Hero, House of Flying Daggers), vilket gav henne en Oscar, och mig en spektakulär upplevelse i form och färg.

Jag vet att man ska prata om budskap, men Ran är ett utmärkt exempel på där filmens estetik överskuggar handlingen. Ögat är så fångat av scenografin och fotot att handlingen ärligt talat inte är speciellt viktig. Många potentiellt emotionella stunder i filmen punkteras också av skådisarnas överspel, speciellt av just den kloke narren, vars känslömässiga utspel är så bajnödiga att Jakob Eklunds "vafaan" känns behagligt.

Krigsherren Hidetoras historia är rå och obarmhärtig, men man sympatiserar med honom för hans sköna skägg. Hans historia gör att filmen centrerar mycket kring hämnd, och den ondaste karaktären är en kvinna som utnyttjar sin sexualitet (alla kvinnor i filmen är som vanligt statister eller horor) för att göra livet surt för honom. Just konceptet hämnd skildras mer nyanserat i "Hämnden" av Susanne Bier, i vilken hämnden görs mer impulsiv, och inte planerad i årtionden som i Ran.


Det jag lärde mig av Ran, som f ö är var den dyraste japanska filmen någonsin när den kom, är att en kombination av smakfull musik (med mycket tystnad), otroliga scenerier (speciellt när slottet brinner) och en portion japansk humor (som man inte fattar) gör en söndagseftermiddag till vad den alltid borde vara; en drömsk stund framför teven.


"In a mad world, only the mad are sane" - Akira Kurosawa



RSS 2.0