En sen natt för ett par år sen så var jag hemma hos mina föräldrar. Jag var på väg att somna i fotöljen, men den här kvällen var en sån kväll som det kändes jobbigt att gå och lägga sig. Så jag zappade runt mellan kanalerna på tvn. Sen när jag kom till kanalen Silver (en utmärkt kanal som visar alternativ film) så var filmen När Solen Står Som Högst (At the Vertical Ray of the Sun) på.
Jag fastnade direkt för det fina fotot med en nonstop grön ton. Den sköna stämmningen och tempot. Det hela sluta med att jag satt vaken i två timmar till och tittade på en film som var gjort i Vietnam för första gången i mitt liv. En av de finaste filmupplevelserna jag varit med om. Det var också den första filmen jag såg som var gjord av Tran Ahn Hung.

Jag såg häromveckan att det hade spelats in en film av min favorit roman som var med och tävlade i Venedigs internationella filmfestival. En roman vid namn Norweigan Wood skriven av Haruki Murakami. Jag blev såklart glatt överasakad, men också förvånad eftersom herr Murakami är känd för att undvika att filmatisera sina böcker. Det har bara hänt en enda gång och det var filmen "Toni Takitani".
Jag slängde mig över trailern såklart och när trailer tog sig mot sitt slut så dök namnet upp igen framför mig - Tran Ahn Hung. Det kommer ta en stund innan jag får chans att se filmen, den kanske visas unmder Göteborgs Filmfestival om jag har tur. Men det är i januari/februari hursomhelst och mitt sug för en Hung film fanns kvar. Som tur var så har min fransk/vietmaneska vän nyligen gjort sin debut inom den amerikanska filmvärlden. En film som ska visa sig vara helt annorlunda från hans tidigare alster.

Klein (Josh Hartnett, Lucky Number Slevin, Pearl Harbor) är en föredetta polis som har dragit sig tillbaka och försörjer sig som privatdektektiv. Han får i uppdrag av en rik läkemedels entrepenör att leta upp dennes son, Shitao (Takuya Tamara, 2046) som varit försvunnen i snart ett år. 
Kleins reser snart till Hong Kong där det senaste tipset leder honom. Men snart uppstår problem. Shitao visar sig vara svårfunnen och till råga på allt så har han kidnappat en ökänd gangsters (Byung-Hun Lee, JSA, A Bittersweet Life) flickvän. Som nu också är på jakt efter honom. Jakten river upp förträngda sår hos Klein då han tidigare som polis jagade en seriemördare, Hasford (Elias Koteas, Den Tunna Röda Linjen, Shutter Island), som gjorde skulpturer av sina offer. En händelse som förstörde Kleins karriär.

De som ser den här filmen kommer att befinna sig i en åktur som man aldrig skulle kunna ha förväntat sig. Det är en tunn linje mellan den vackra stämningen och de vulgära händelserna som kommer märka tittaren. 
I Come With The Rain är kontroversiell på samma plan som Antichrist av vår kära danske granne Lars Von Trier. Fast det är ändå lättare att hänga med i svängarna.
Regissören själv sa i en intervju att om det ska vara blod, då ska man visa blod för att visa hur hemskt blod är på riktigt. Och hemskt är det när Gangsterledaren Su Dongpo slår ihjäl en av sina män med en hammare då hans man befinner sig instängd i en liksäck. Samtidigt som hela scenen komponeras av God Speed You Black Emperor! ett Kanadensiskt band som speler obehagligt vacker musik.
Men trots våldet så är det här en psykologsikt thriller som vinner på just det psykologiska. Det känns riktigt otäckt när man under filmens gång får reda på mer och mer om Kleins historia. Scenerna med Halford är riktigt bra, de båda skådespelarna har ett samspel som är något utöver det vanliga. Men sen är ju också regissören speciallist på att få skådespelare att brilljera, och när han har samlat på sig skådespelare från de övre skikten av USA, Sydkorea, Japan, Vietnam så är det ett självklart resultat trots att många av de nämnda namnen inte kunde engelska.
Något jag däremot känner mig lite tveksam mot är att en av karaktärerna får en sorts religös martyr roll mot slutet. Det blir lite för mycket av det och även om det skulle förminskats så skulle alla som ser den här filmen förstår att den handlar om hur människor plågas.

Jag rekommenderar den här filmen starkt, inte för att jag tror de flesta av er skulle gilla den utan för att utmana er själva och se vart er tröskel befinner sig.



Se Även:
Antichrist (Lars Von Trier)
Blue Velvet (David Lynch)
Hämnarens Resa (Park Chan-Wook)
När Solen Står Som Högst (Tran Ahn Hung)
Tesis (Alejandro Amenâbar)

Polyneserna tros ha tagit sig till Påskön år 400 f.kr. Påskön är världens mest avlägsna plats, det är över 200 mil till närmsta fastland, Chile med andra ord. De nya invånarna på ön började kalla platsen Rapa Nui, världens navel, starten på allt. Ön är ungefär lika stor som Tjörn men hade under sin pik runt 10 000 invånare. Men det skulle ändras och ungefär där börjar filmen.

På Rapa Nui finns två folkgrupper, långöronen och kortöronen. Långöronen är den ledande stammen och öns hövding finns där. Kortöronen är med andra ord den hönsade stammen. De får göra allt hårt arbete och om det görs fel så blir det hårt bestraffade. Och hårt arbete var det. Påskön är ju känd för sina Maoi (sten) statyerna, så just kortöronen var de som hugg ut de från öns berg och transportera de till stränderna.

Men i filmens början så får man lära känna ung man vid namn Noro (Jason Scott Lee) från långöronen som har ett hemligt förhållande med en kvinna från kortöronen. Detta är ju såklart ytterst tabu. Han går till sin hövding och frågar om ett giftemål är möjligt. Hövdingens säger att det bara finns en chans till att dennes önskning kan besannas. Att han vinner årets "fågelmannen"-tävling. Under tiden ska hans älskade vara inlåst i jungfrugrottan. En liten grotta som man inte ens kan stå i, fram till tävlingen startar sex månader senare.

Filmen känns på många sätt som en typiskt nittiotals hollywood film, ungefär som Dansa med Vargar. Men det är inte så underligt med tanke på regissören och producenten. Regissören är Kevin Reynolds, mannen bakom Robin Hood: Prince of Thievs och Waterworld, som trots allt jag anser vara en hygglig film. I de tre filmerna som jag nämnde så är Kevin Costner huvudperson och denne man är en av producenterna till den här filmen.

Regissören tar upp många ämnen, religion, klassamhället, miljöproblem osv, det ska den ha cred för. Det är egentligen en modig film, men därför också väldigt svår styrd. Med alla dessa ämnen så är varje detalj och hur verklighetstroget det känns ytterst viktigt. Det är mycket därför filmer aldrig tar sig upp till de höjder den egentligen skulle kunna. Bara en sån sak att hövdingens skådespeleri känns väldigt missanpassat, han känns mer som en liten svag engelskman som utan tvekan behöver viagra. Verkligen konstigt med tanke på att ön är styrd med en närmast diktaturisk järnhand. 
Men det som jag ser som filmens viktigaste och bäst omhändertagna ämne är miljöaspekten. Eftersom ön är överbefolkad så använder de upp all skog som finns på ön. Det finns en fin scen där Noro försöker försvara det sista trädet som ännu står. Det är en lyckad vinkling att använda den lilla öns förfall för att visa hur hela världen just nu håller på att förfalla.
Nu till kärlekshistorian, det som den vanliga hemma tittaren skulle anse vara huvudämnet. Det är väl inget märkvärdigt skulle jag säga, ni som har sett mer än fyra filmer med kärlek har förmodligen sett en film som är som den här där.
Fast det är inte därför som jag ändå kan rekommendera den här filmen för er. Det är istället för att den på ett ödmjukt sätt ändå visar hur ett samhälle genom felsteg i ledningen sakta börjar somna in. Bara en sån sak som att resurserna på ön tog slut. Tänk bara på världens olja och den snabba avverkningen av regnskogen.
Nu så är filmen inte helt autentisk med vad som egentligen hände. Men det är svårt när folket för historian vidare generation till generation. Men sånt får man ta i såna här filmer. Men nu till träden. Träden dog ut betydligt senare än vad filmen säger och en man vid namn Thor Heyerdahl hann plocka upp en kvist med frön av ett av de sista träden som han tog med sig hem. Den kvisten tog sig sedan till Uppsalas botaniska trädgård. Det var länge det enda plats där trädet sedan fanns på. Men just nu håller en försöksgrupp på att återplantera trädet på Påskön.



Se även:
The New World (Terrence Mallick)
Grizzly Man (Werner Herzog)
Waterworld (Kevin Reynolds)

Skriven av Robin Kelloniemi

Originalutgåvan kom ut 1994 efter en inspelning fylld av kaos, budgeten hade skjutit i höjden och regissören Wong Kar-Wai fick ett nervöst sammanbrott. Filmen lades på hyllan och Wong Kar-Wai gjorde istället "Chunking Express" på 23 dagar, sedan hade han återfått tron och energin för att kunna fullfölja sitt projekt med "Ashes Of Time".

Kanske var det också pga det strul som inspelningen medförde som gjorde att Wong Kar-Wai 2008 kände att han ville släppa en redux version, där han hade pillat, mastrat och ändrat lite i originalutgåvan. Kanske för att göra den rättvisa. Vad vet jag.

"Ashes of time" är baserad på en roman av den kinesiske historikern och kungfu-boksförfattaren Louis Cha och består av fem olika episoder, som baseras på den kinesiska almenackans fem årstider. Handligen är ganska komplex och rörig så den är svår att beskriva; En ensam man som befinner sig någonstans i den ensliga öknen som nästan känns som världens ände. Mannen är en fallen, men fortfarande självgod, svärdsman styrd av girighet. Hans historia är fylld av sorg och bitterljuva minnen.. Till honom kommer det människor som av olika anledningar antingen söker ära, vill hämnas eller bara glömma sitt förflutna.

Tempot är långsamt men rörigt och det är ibland svårt att hänga med i alla turer fram och tillbaka, men det är inte det som känns som det viktigaste i filmen. Man sitter och blir invävd in i en värld där de flesta söker något. Söker svar. Det känns som att Wong Kar-Wai vill komma åt svaren på vad människor gör för val här i livet och hur det påverkar ens drivkrafter efteråt, i den här filmen är det ofta åt det negativa hållet där hämd, sorg, begär och självbestraffning är några av de starkaste drivkrafterna hos personerna i de olika historierna.

Om man ser den här filmen ska man inte förvänta sig att få en ny "Croching Tiger Hidden Dragon", "Hero" eller "House Of Flying Daggers" där man fajtas springandes på moln, hoppandes via husväggar och tak och har blickar som kan skära genom stål. Här är allt mer poetiskt och drömskt, både i foto som i handlingsplan.

Måste lite kort också nämna musiken. Den blir ett med filmen. Den finns där men man uppmärksammar den inte så mycket. Den är subtil men ändå dramatisk. Det är så filmmusik borde vara.


Regissör: Wong Kar-Wai
Skådespelare: Maggie Cheung, Tony Leung, Birgitte Lin, Leslie Cheung, Tony Leung (finns två olika)
År/Land: 1994, Kina


http://www.youtube.com/watch?v=ZTEuVzLTPeI




Skriven av: Eli Cisneros Setterwall

Piteå skandalen som skedde för någon månad sen, där dementa på ett ålderdomshem blev inlåsta i sina rum på natten utan tillgänglig personal upprörde många människor med rätta. Just dementa, som när det är riktigt illa inte kan ta hand om sig själv det minsta också. Bara tre av de som bodde i den korridoren hade larmklockor. De andra skulle inte komma ihåg hur man använde larmen när det behövdes. Det gjordes en kort dokumentär om händelsen som visades på SVT som inte lämnade den mest härdade människan orörd. Som när Gunnar berättade om hur han ramlade och bröt revben och slog ansiktet. Inte förren dagen efter så upptäckte personalen vad som hänt. Då hade Gunnar på egen hand tagit sig upp. Såna här händelser gör Fridrik Thor Fridriksson film Naturens Barn mer aktuell än någonsin.

Thorgeir skjuter sin hund och lämnar sin gård ute på den isländska vischan för att ta sig till sin dotter i Reykjavik. Familjen som dottern har byggt upp ger han ett varmt välkommande och skeppar iväg honom till ett ålderdomshem där han träffar en gammal bekant vän från sin barndom, Stella, vars sista önskan är att bli begravd där hennes föräldrar är begravda.

En ödesmätt stämning hänger över filmen som en slöja vaggandes i vinden. Delvis för Hilmar Örn Hilmarsson sorgsna musik, men också för det mulna isländska landskapet. Thorgeir tar med sig tystnaden och lugnet från landet, och ser hur de gamla förfaller inne i byggnaden, medan personalen behandlar de inlaggda som barn, utan respekt för det förgångna. En kort sekvens när dottern ska lämna över sin far så serverar en sköterska de båda kaffe. Hon vänder sig om till dottern och frågar om hennes far vill ha mjölk och socker i kaffet. Geir tittar uppgivet mot henne.

Det är små detaljer som är den här filmens höjdpunkter. Som när sköterskan tog förgivet att Geir inte kunde svara för sig själv och hade försvunnit in i ålderdomen.

I inledningen av En kärlekshistoria så säger Pär´s farfar som är i sjukhuset spelad av Gunnar Ossiander "Samhället är inte konstruerat för ensamma människor", i den filmen så vill inte farfar tillbaka till livet innan. Det är väl någonstans där poblekmatiken ligger för de äldre, exakt det som Fredrik Thor Fredriksson tar upp i den här filmen. De slutar upp ensamma i sina hus där de inte kan ta hand sig själva, barnen har fullt upp med sina egna liv och sina barns liv. Och som skandinavien är uppbuyggt så finns det inte tid för att ta hand om sina äldre föräldrar i hemmet, som det är tradition i andra länder att göra. Och då kommer ålderdomshemmen in i bilden.
Men är det ett värdigt sätt att tillbinga sin sista tid i livet i?

Se Naturens Barn och svara sedan på frågan.

Se även:
Universums Änglar av Fridrik Thor Fridriksson
En Kärlekshistoria av Roy Andersson
Bara Prata Lite av Lukas Moodysson
Heima av Dean DeBlois

Skriven av Robin Kelloniemi