Mesrine: Part 1 - Death Instinct & Mesrine: Part 2 - Public Enemy No.1 (2008)
Jaques Mesrine var en fransk gangster som var kriminellt verksam i Frankrike, Kanada och USA från brörjan på 60-talet till slutet på 70-talet. Det finns många som pekar på likheterna mellan Jaques Mesrine och den amerikanske gangstern John Dillinger. Båda var bankrånare, båda flydde ett flertal gånger från fängelse, båda blev populära av folket trots att de egentligen var två väldigt hänsynslösa gangsters, båda blev avrättade mitt bland allmänheten, båda räknades som allmänhetens största fiende i respektive land och slutligen så har det i bådas fall gjorts biografiska filmer. Det man bör tänka på när man jämför är att Dillingers "karriär" varade i 13 månader och att han bröt sig ur 2 fängelser som egentligen var mer som häkten. Om man sedan kollar på Mesrines karriär så ser man att den varade i över tjugo år, att han flydde från en pågående rättegång med en domare som gisslan, att han flydde från 2 "maximum security prisons" i olika länder och rånade många fler banker och casinon än Dillinger. Dessutom har han enligt egen utsago i sin självbiografiska bok "The Death Instinct" begått över 40 mord. Då förstår man också varför man valde att göra en fyratimmars film istället för att på sedvanligt vis göra en tvåtimmars film.
Men nu till själva filmen. Första halvan av Part 1 har egentligen precis samma ingredienser som vilken amerikansk glorifierande gangsterfilm som helst. I början, när huvudrollen är fattig, hur han lockas in i gangsterlivet pga av pengar och brudar, hur han hittar sin kärlek på ett ögonkast och bildar familj, hur han efter en stunds lyckad kriminell verksamhet hamnar i finkan, hur han kommer tillbaka och börjar om på nytt osv osv. Man vet redan allt. Det finns liksom egentligen inget nytt att skriva om det. Om man ser den första filmen så vet man vad man får, till en början. Men sedan börjar det sakta men säkert trappas upp till något annat. Till slut har man lyckats komma ifrån det här med arr enbart fokusera på de dramatiska svängningarna i de olika händelserna till att fokusera mer på de själva personerna i filmen.
Så fortsätter det också i den andra filmen. Där det är större fokus på Mesrine som person i överhuvudtaget. . Man får lära känna honom mer och i stort sett kretsar den andra filmen enbart kring honom. Fast bankrånen ligger fortfarande kvar där. Så när det efter ett tag blir ännu ett nytt bankrån kan jag känna "vafan, det här har jag redan sett fem gånger förut". Så frågan är om man i den andra filmen skulle lagt lite större fokus på andra saker. T ex utforskat Mesrines storhetsvansinne. Eller försökt trycka på hans tankar om att han gjorde det han gjorde i politiska syften. Tyvärr tycker jag man misslyckas med det utan man skildrar mest vad Mesrine gör utan någon större tanke eller insikt bakom det. Man går inte in längre in på personen utan blir bara en passiv betraktare. Det är synd för med tanke på rollprestationerna i båda filmerna och historien kring den här personen så känns det som att filmen är värd ett bättre öde.
Slutligen måste jag skriva att jag älskar gangsterfilmer. Det är bland de bästa jag vet. Tidigare på min topp 10 lista över favoritfilmer så var iaf 7-8 av dom gangster filmer. Men nu på senare år har jag börjat tröttna litegrann, iaf på den standarden som det ofta är i amerikanska gangsterfilmer. Så när jag började titta på de här filmerna var jag tveksam. Och när första halvan var som en direkt kopia på dess amerikanska föregångare blev jag lite less. Men när Vincent Cassel, som är lite av en personlig favorit, gör sitt livs roll, han är verkligen Mesrine, han spelar inte honom. Oscarsnomineringen borde ha varit där. Och när sjukt coole kultskådisen Gérard Depardieu får spela hårdkokt maffiaboss och allt dessutom är på ett flytande rappt franska blir det till slut ändå någonting som jag gillar. Kanske hade man kunnat dragit ner speltiden lite, kanske borde man fokuserat på andra saker i andra filmen. Men på det stora hela så är det en bra gangsterfilm. Var för sig hade det blivit två olika betyg men jag tycker ändå att man ska se filmerna som en. De hör ihop och de bör bedömas som en.
En annan reflektion som jag tycker är väldigt intressant är att trots att man ser att handlingarna hos Mesrine är vidriga och man ser hur hemsk han är som person så lyckas ändå Cassel att få honom till en ganska sympatisk människa som man känner för. Lite som James Gandolfini lyckas göra med Tony Soprano.
En annan reflektion som jag tycker är väldigt intressant är att trots att man ser att handlingarna hos Mesrine är vidriga och man ser hur hemsk han är som person så lyckas ändå Cassel att få honom till en ganska sympatisk människa som man känner för. Lite som James Gandolfini lyckas göra med Tony Soprano.
Regissör: Jean-François Richet
Skådespelare: Vincent Cassel, Gérard Depardieu, Elena Anaya, Ludivine Sagnier, Mathieu Amalric
Land/År: Frankrike/2008
Se även:
Scarface (Brian De Palma)
American Gangster (Ridley Scott)
Public Enemies (Michael Mann)
Skriven av: Eli Cisneros Setterwall
Kommentarer
Trackback
