Rapa Nui (1994)

Polyneserna tros ha tagit sig till Påskön år 400 f.kr. Påskön är världens mest avlägsna plats, det är över 200 mil till närmsta fastland, Chile med andra ord. De nya invånarna på ön började kalla platsen Rapa Nui, världens navel, starten på allt. Ön är ungefär lika stor som Tjörn men hade under sin pik runt 10 000 invånare. Men det skulle ändras och ungefär där börjar filmen.

Rapa Nui finns två folkgrupper, långöronen och kortöronen. Långöronen är den ledande stammen och öns hövding finns där. Kortöronen är med andra ord den hönsade stammen. De får göra allt hårt arbete och om det görs fel så blir det hårt bestraffade. Och hårt arbete var det. Påskön är ju känd för sina Maoi (sten) statyerna, så just kortöronen var de som hugg ut de från öns berg och transportera de till stränderna.

Men i filmens början så får man lära känna ung man vid namn Noro (Jason Scott Lee) från långöronen som har ett hemligt förhållande med en kvinna från kortöronen. Detta är ju såklart ytterst tabu. Han går till sin hövding och frågar om ett giftemål är möjligt. Hövdingens säger att det bara finns en chans till att dennes önskning kan besannas. Att han vinner årets "fågelmannen"-tävling. Under tiden ska hans älskade vara inlåst i jungfrugrottan. En liten grotta som man inte ens kan stå i, fram till tävlingen startar sex månader senare.

Filmen känns på många sätt som en typiskt nittiotals hollywood film, ungefär som Dansa med Vargar. Men det är inte så underligt med tanke på regissören och producenten. Regissören är Kevin Reynolds, mannen bakom Robin Hood: Prince of Thievs och Waterworld, som trots allt jag anser vara en hygglig film. I de tre filmerna som jag nämnde så är Kevin Costner huvudperson och denne man är en av producenterna till den här filmen.

Regissören tar upp många ämnen, religion, klassamhället, miljöproblem osv, det ska den ha cred för. Det är egentligen en modig film, men därför också väldigt svår styrd. Med alla dessa ämnen så är varje detalj och hur verklighetstroget det känns ytterst viktigt. Det är mycket därför filmer aldrig tar sig upp till de höjder den egentligen skulle kunna. Bara en sån sak att hövdingens skådespeleri känns väldigt missanpassat, han känns mer som en liten svag engelskman som utan tvekan behöver viagra. Verkligen konstigt med tanke på att ön är styrd med en närmast diktaturisk järnhand. 
Men det som jag ser som filmens viktigaste och bäst omhändertagna ämne är miljöaspekten. Eftersom ön är överbefolkad så använder de upp all skog som finns på ön. Det finns en fin scen där Noro försöker försvara det sista trädet som ännu står. Det är en lyckad vinkling att använda den lilla öns förfall för att visa hur hela världen just nu håller på att förfalla.
Nu till kärlekshistorian, det som den vanliga hemma tittaren skulle anse vara huvudämnet. Det är väl inget märkvärdigt skulle jag säga, ni som har sett mer än fyra filmer med kärlek har förmodligen sett en film som är som den här där.
Fast det är inte därför som jag ändå kan rekommendera den här filmen för er. Det är istället för att den på ett ödmjukt sätt ändå visar hur ett samhälle genom felsteg i ledningen sakta börjar somna in. Bara en sån sak som att resurserna på ön tog slut. Tänk bara på världens olja och den snabba avverkningen av regnskogen.
Nu så är filmen inte helt autentisk med vad som egentligen hände. Men det är svårt när folket för historian vidare generation till generation. Men sånt får man ta i såna här filmer. Men nu till träden. Träden dog ut betydligt senare än vad filmen säger och en man vid namn Thor Heyerdahl hann plocka upp en kvist med frön av ett av de sista träden som han tog med sig hem. Den kvisten tog sig sedan till Uppsalas botaniska trädgård. Det var länge det enda plats där trädet sedan fanns på. Men just nu håller en försöksgrupp på att återplantera trädet på Påskön.



Se även:
The New World (Terrence Mallick)
Grizzly Man (Werner Herzog)
Waterworld (Kevin Reynolds)

Skriven av Robin Kelloniemi



 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0