Mathieu Kassovitz, regissören och manusförfattaren, inspirerades delvis av den 17-årige Makome M'Bowolesdöd när han skrev den här filmen. M'Bowoles blev under ett polisförhör i Paris skjuten till döds av en  polis. Just den inspirationen syns tydligt i två av filmens nyckelscener. Kassovitz har själv sagt att han började skriva på manuset till filmen samma dag som M'Bowoles dog, 6 april 1993. Han säger ytterliggare att han ville visa en annan bild av polisen och att det också var en av anledningarna till att han började skriva på La Haine. En annan inspiration ska ha varit alla upplopp som spred sig i Frankrike mellan 1990-1992.

Det jag gillar med den här filmen är att det är en tillståndsfilm. Man befinner sig i ett tillstånd hela tiden istället för att följa med i massa aktioner hit och dit. Även om det är mycket som händer så är det inte handlingarna i sig som ligger i fokus, utan mer den vardagliga känslan som ligger i de här människornas natur. Ett vardagstillstånd hos tre människor som lever  liv. Ett extremt sådant där våldet lurar bakom varje gatuhörn. Bakom varje ansikte. Kanske framförallt bakom varje uniform. Men det jag främst gillar är att filmen vägrar vara en moraliserande figur som med pekpinnar ska visa hur det har gått snett eller vad man skulle kunna ändra på. Man låter det bara vara som det är och filmens aktioner tillåts äga rum med utebliven kommentar om vad som är hemskt, rätt eller fel.

För mig berättar filmen om ett samhälle som har glidit på sned såpass hårt att det bara virvlar runt i onda cirklar och för varje ny handling blir det bara värre och värre. För varje polis som hämnas en oförätt som gjorts mot någon annan polis finns det en arg människa från ghettot som hämnas den oförätten som han blev tilldelad av den polisen. För varje ghettomänniska som hämnas polisen finns det en tvkanal som visar ett nyhetsreportage om arga unga män i förorten. För varje nyhetsreportage finns det en politiker som vill ha noll tolerans och som skicar ut fler poliser till förorterna. Och så går det runt. Slagen föder bara nya slag och till slut kommer allt att totalhavera.

Det är ingen film där betyget kommer upp som självklart efter jag såg den. Det ligger och gror några dagar och egentligen är det mer under reflektionerna jag får efteråt som jag inser att det knappt går att få bättre film än så här