I denna Champions League tid börjar fotbollen tappa sin form. Barcelona och Real har gjort bort sig inför enorma siffror av tittare. Lagen gör allt för att vinna. De filmar, provocerar, springer fram till domaren och gnäller. Ett psykkrig istället för att låta fotbollen tala. Man blir lite illamående. Samtidigt så har Getafe i Spanien blivit köpt av ett gäng från Dubai som ska byta lagets namn till Getafe Team Dubai. Fotboll som sport står vid en öppen dörr med ena foten innanför. På den sidan dörren finns en värld fylld med med enorma summor pengar, girighet, korruption och falskhet. En trolig framtid som supportrar lider av.

Det som krävs är att vi drar tillbaka foten och stänger dörren. Men vi behöver hjälp av UEFA, FIFA och allt vad det heter. Fotbollen måste se tillbaka på sin ärofylld historia. På en tid då det var ärofyllt att spela för samma klubb en hel karriär. Att stå upp och fortsätta kämpa hur fult och hårt de överlägsna  motståndarna än spelar. Tacka nej till överdrivet stora summor pengar när man redan har nog. Hur legender skrevs av prestationer istället för pengar. Vi måste inse att fotbollen kommer ifrån små gränder i Rio, snöiga fotbollsplaner i Skottland, små öar i Thailand och torra öknar i Afrika. Det är där allt börjar, sen väntar en kamp där bara de bästa klarar sig och blir proffs. Men de andra fortsätter för kärlekens skull. Vi fortsätter spela med våra barn och korpenvänner. Vi sitter där vid TVn och följer våra favoritlag och irriterat se andra lags framgångar. Det är därför fotboll är den största och mest älskade sporten i världen och vi kommer stå vid dess sida.

Fotboll handlar om glädje. Hur vi ska hitta tillbaka till den är en större fråga.

Här följer en fin film med teamat fotboll och kärleken för sporten. Efter det blir det lite andra klipp med teamat kärlek till fotboll som länkas. Så strunta i dem påfall ni bara är här för film.




Länk, Länk, Länk, Länk.   

Colombia under 80 och 90-talet är ett land under koas. Koas på det sättet att det knappt går leva där. De rika levar för att gynna sig själva och underklassen måste leta sig till kriminalitet för att överleva. Annars så är det bara att ta sin familj till soptippen och börja leta efter mat och hem.

Pablo Escobar växte upp under misären. Hans väg ledde snabbt in i den kriminella världen. Han fick snabbt fotfäste och växte sig starkare i det korrupta samhället genom drogpengar och mord. Pablo insåg redan som barn hur samhället såg ut och att det inte fanns styrka nog uppifrån att förändra samhället.
Bland underklassen ansågs Pablo vara en räddare. Med han rikedom hjälpe han de fattiga. En sort Robin Hood ikon i ett eländigt samhälle. Han byggde hus åt över 700 familjer som bodde på soptippar, han byggde fotbollsplaner i de fattigaste områderna. Pablo hade alltid älskat fotboll. Han såg snart möjligheten att tvätta alla sina blodspengar genom att köpa ett av Colombias största fotbollslag - Atlético Nacional.

"All Empires are created of blood and fire" - Pablo Escobar

I det laget fanns en annan Escobar, Andrés Escobar. Som ynglig spelade han på en av Pablos byggda fotbollsplaner och folk såg snabbt vilken talang Andrés hade. Med Pablos och andra drogkungars ökande pengar så växte den Colombianska fotbollen sig snabbt stark. Lagen hade råd att värva kvalitetspelare från andra länder och satsa på egna talanger. Just Andres var en av dessa tillsammans med Carlos Valderrama, Faustino Asprilla, Adolfo Valencia och René Higuita var de den gyllende generationen. Rankade som fyra i världen inför VM 1994. Gick de in som en av de stora favoriterna i slutspelet. Bland annat Pelé hade laget som favorit.

Colombia hade inte förlorat en landskap på 28 matcher.

De slog Argentina med Batistuta på bortaplan med 5-0 precis innan VM.

Succen var given för den som såg på alla bitar utifrån, men om man går in på rötterna så får man svar på varför VM'et slutade i katastrof. Colombia åkte ut direkt tack vare ett självmål av Andrés Escobar. Några dagar senare i sitt hemland blev han mördad i sex skott i ryggen.
Den här filmen är berättelsen om varför detta hände.

"Life dosen't end here" - Andres Escobar (Några dagar innan mordet)

Den här dokumentären är gjord av två bröder, Jeff och Michael Zimbalist. De har gått in i ämnet djupt och lyckats intervjua många viktiga människor då balnd annat, Andres fru, de kändaste ur landslaget från den tiden och Pablos familj och medarbetare. Man sitetr och funderar på hur man lyckats få tag på dessa människor och framförallt hur de lytckades få dessa att ställa upp. Det är fantastiskt att se in i situationen djupare och höra de anhörigas röster om händelsen men också den dåvarande regeringens. De har även fått låss rättigheterna till alla kvalmatcher och VM matcher vilket gör att de har utmärkt matrial att arbeta med. Och det gör det bra! Riktigt bra!
Två gånger börja mina tårar att flöda över alla hemskheter och de har byggt dokumentären riktigt väl då man hela tiden får en teoretisk motivation till allt som händer. Det gör ont att se det här, men som sagt är det fantastiskt att följa dessa två legendariska herrars öden som flätas samman i varandra. Jag önskar att alla kunde se den här dokumentären. Men så kommer det inte bli.
jag rekommenderar den starkt till alla som är samhällsintresserade och till de som är fotbolls intresserade. Men man måste inte alls gilla fotboll för att tycka om det här.






Torrent: LÄNK

Signe (Judit Weegar) är en liten söt högstadieflicka som mer eller mindre aldrig pratar. Skolan är som den är. Varje dag är den andra lik och klassen har en tydlig hierarki där det finns de coola brudarna, de störigt pojkarna, nördarna med sina sci-fi böcker och de tysta och lite knäppa tjejerna. Till den sista gruppen hör Signe.
Men en dag förändras allt då Saga (Julia Sporre) börjar i klassen. En uttåtriktad tjej som levt hela sitt liv i andra länder som Uruguay, Kenya och Bahamas tack vare sin pappas jobb.
Hon blir snabbt den populäraste tjejen i klassen. Vilken bara det leder till klyvningar i klassen. Men Saga blir tillslut accepterad av alla och allt går fin fint tills det blir utvecklingssamtal. Då hennes lärare vill att tjejerna ska ta mer plats i klassen och ger Saga den uppgiften.
Detta leder till en helt sjuk situation.

Den här filmen är baserad av en bok skriven av Christina Herrström. Denna kvinna skrev också manuset. Detta leder till något fruktansvärt. En film med en huvudperson som är mer eller mindre tyst hela filmen och aldrig gör några val eller handlingar fören i det absoluta slutet. Filmen skiftar istället och det blir mer Saga och Mimi (Happy Jankell) som gör valen. Detta är fruktansvärt att se då man inte får någon känsla överhuvudtaget om vem man ska följa. Dramatiken blir inriktad på klassen som förändrar sig som en enhet på ett snuskigt orealistiskt sätt. Nä att skriva en bok och en film är två skilda världar som man nte bör ge sig in på om man inte har någon att ta råd av.
Annars så känns skolmiljön väldigt tråkigt, då allt är sterotyper i sin renaste form. Detta är ju såklart väldigt negativt d hela filmen utom för den sista scenen utspelar sig på skolan.
Manuset är väldigt begränsat då dialogen i alla scener utom en är dåligt skrivna. Med det följer dåligt skådespeleri även om skådespelarna säkert är bättre än vad de framstår. Så regissören är antinge en underkuven liten man till författaren eller en talanglös snubbe.

Den här filmen är inte ens ett intressant stolpskott, snarare en tackling med dobbarna före i magen.



Se istället:
Fucking Åmål (1998)
Linda Linda Linda (2005)
The Wave (1981)
Ole Dole Doff (1968)