Nu var det visserligen hyfsat länge sedan jag såg nyinspelningen av Greven av Monte Cristo från 2002 men jag känner ändå att jag har såpass stor koll på den att jag kan skriva litegrann om den. Eller kanske mest om Richard Harris del i den.

För er som inte känner till historien kan jag lite kort dra handlingen för er. Ni som redan vet behöver inte läsa det här stycket. Edmond Dantés är en ung äventyrlig styrman. Han lever sitt liv i hamnen i Marseille med sin kärlek Mercedes eller ute på havet på skeppet han arbetar på. Edmond har en bästa vän som heter Fernand. Fernand är avundsjuk på Edmonds liv och kanske framförallt på hans förhållande med den vackra Mercedes. Fernand förråder Edmond och får honom under falska premisser skickad till den ökända fängelseön If, där man inte undkommer med livet i behåll om man en gång har skickats dit. Här hålls Edmond fången i tretton mardrömslika år. Under den här tiden träffar han en gammal man lär honom alltifrån svärdskonst till filosofi och matematik. Tillsammans planerar den gamle mannen och Edmond att gräva en tunnel och fly. Det är under den här tiden han blir besatt av en enda tanke. Hämd.

Richard Harris spelar den gamle mannen som blir Edmonds mentor. Det här var en rollkaraktär som han ofta fick spela i slutet på hans liv.  En gammal mycket vis och lärande man med fadersliknande drag samt ett gott hjärta. Tänk Dumbledore i Harry Potter, tänk Ceasar i Gladiator och så slutligen den gamle mannen(minns inte karaktärens namn) i Greven av Monte Cristo. Den här typen av karaktärer är ganska populära i stora Hollywood filmer men det är få skådeseplare som klarar av att bära de här karaktärerna och få åskådaren att känna genuint för den här karaktären. I skrivande stund kan jag bara komma på Richard Harris i de rollerna jag nyss nämde, Nick Nolte i Peaceful Warrior och Pat Morita i Karate Kid. Glömmer säkert bort ett par stycken men om vi bara jämför Richard Harris tolkning av Dumbledore jämfört med Michael Gambons tolkning av samma karaktär är det som himmel och helvete. Det var tack vare Harris som de två första Harry Potter filmerna inte var helt avskyvärda att titta på.

Så för att komma till punkt så kunde han sin sak. Han visste vilka medel man skulle använda sig av i såna här roller och i Greven av Monte Cristo är det inget undantag. I de minuterna han är med i filmen höjs betyget från att vara helt ok till att bli nästintill mästerverk. Han är fantastisk i de stunderna då han samtidigt som han är svag och skör ändå är otroligt kraftfull och full av liv. Varje gång man hör hans raspiga darriga men ändå klara röst då lyssnar man ta mig fan och varje gång jag ser hans uttryck vet jag att det är 100% ärligt.

Nu hamnade själva filmen i symundan men den är värd sin titt. Inte minst tack vare Richard Harris.

Som helhet får filmen i betyg

Medan Harris får

Hade blivit högre om det inte var för den korta speltiden han är med i filmen.