Jag har under de senaste dagarna avverkat tre dokumentärer(gotta love svtplay). Alla har på ett eller annat sätt behandlat konstvärlden. Jag som vanligtvis inte brukar kolla på dokumentärer mer än en gång per halvår blev själv väldigt förvånad över at jag nu avverkade tre st inom ett par dagars radie där alla behandlade ämnet kring konst.

My Kid Could Paint That
Utgångspunkten för filmen är en liten flicka vid namn Marla Olmstead som vid fyra års ålder sålt tavlor för tiotusentals dollar och redan hunnit bli jämförd med storheter som Picasso och Pollock. Regissören Amir Bar-Lev blev så fascinerad av historien att han beslöt sig för att göra en film om underbarnet.

Det känns intesådär jätteuppfriskande med en dokumentär som avhandlar ett underbarn, ett geni som ska vara självutlämnande. Det känns som att sådant har setts förut. Det som gör just den här dokumentären intressant är att man märker hur filmen och projektet förvandlas och ändrar form under resans gång. Från att börja som en liten hyllning till Marla och hennes talang övergår det till något annat. Och det tack vare CBS 60 minutes.

Det undersökande journalistikprogrammet fick höra tals om Marlas talang och bestämde sig för att göra ett program om det. Medan föräldrarna till flickan förväntade sig bra PR fick man något helt annat. CBS vinklade programmet som så att hela världen trodde att det var pappan i familjen som i själva verket var the mastermind bakom tavlorna som hade sålts för så dyra pengar. Konstvärlden och allmänheten kände sig lurade.

Programmet väckte också frågor hos filmmakaren Bar-Lev. Från att ha varit övertygad om flickans storhet så blev han mer och mer misstänksam om det faktiskt var hon som hade målat tavlorna eller inte. Och det är här någonstans det blir riktigt intressant. Regissören börjar lufta fram sina egna tvivel själv framför kameran i den kanske mest intresasnta bekännelsescenen jag sett i en dokumentär, intervjuobjekten börjar ställa frågor till intervjuaren och det hela når sin dramatiska höjdpunkt när regissören själv konfronterar familjen med sina tvivel i en känslosam scen. Familjen känner sig svikna.

Själva svaret om det är flickan eller inte som har målat tavlorna är inte det relevanta för mig. Det är vägen till frågeställningen. Det är också skildrandet av en familj, där kändisskapet kommer sätta djupa sår i en liten flicka som på sätt och vis blir bestulen från sin barndom, och som också på sätt och vis blir utnyttjad av sina nära och kära. Jag skulle vilja se en dokumentär där man skildrar familjen femton år senare. Hur skadade har barnen blivit? Lillebrodern som med all sannolikhet kommer utveckla mindervärdeskomplex, filmens huvudroll som blir utblottad i alltför tidig ålder och föräldrarna som är så olika varandra, mamman som genuint vill skydda sin familj och pappan som vill utnyttja möjligheten familjen har fått.

Filmen undviker till slut på att svara på alla sina frågor och löften som ställts från första början. Men det som har uppdagats under resans gång ger filmen ett så mycket bättre öde. Det hade kunnat bli en relativt intetsägande hyllningsfilm om en liten flicka. Istället blev det en massivt intressant skildring om den här familjen och människorna i närheten.

Men jag tycker synd om familjen. framförallt tycker jag synd om den lilla flickan i filmen. Se den och ni kommer förstå bättre vad jag menar.

Slutligen kan man ju ifrågasätta värdet av att exploatera ett barn bara för att kunna sälja in några tavlor? Eller framförallt, värdet av att exploatera ett barn och en hel familj bara för att få ha gjort en stark dokumentär?

Regissör: Amir Bar-Lev
Produktionsår/Land: 2007/USA

Se även: Jean-Michel Basquiat: A radiant Child (Recension på den kommer)



Eli Cisneros Setterwall