Länge sedan jag skrev här sist. Det varit tunt med mitt filmtittande ändå sedan den här sommaren, varför kanske du undrar? Fråga din mamma svarar jag på den frågan. Nu såhär när vintern kommit till vårat land så har jag dragit mig oftare till biografernas mörker. Såg Almodovars nyaste The Skin I Live In, sen såg jag Hysteria en gullig rom-kom och sen blev det den mästerliga Drive som följdes av den inte så mästerliga Sherlock Holmes: Game of Shadows. Jag borde skriva om åtminstone två av nämnda filmer. Det borde dock nämnas att jag såg alla tidigare nämnda filmer i sällskap. Jag tänker att man borde ha sällskap när man går och ser på bio. Eller rättare sagt filmer som visas SF. Varför tänker jag så kanske du undrar? Fråga inte din mamma om det här, hon vet ju inget om sådana saker. Kanske är det därför att vi alla matas med bilden av biotittande som en social aktivitet, där man ska köpa popcorn, sitta bredvid varandra och kanske utbyta kroppsvätskor, inte dem vätskorna du tror att jag menar! Så när man går ensam på en sf-biograf så känner man sig smärtsamt medveten om sin ensamhet. När man prasslar med sitt godis känns det som om man står naken på himmelska fridens torg, så pinsamt... Vart vill jag komma med det här då? Nej, jag ska sluta med din mamma skämten. Jag skriver om min motvilja till att gå och se på sf ensam för att jag ikväll såg en film som krävdes att ses. Tinker, Tailor, Soldier, Spy är en spion-thriller som utspelar sig under 70-talets kalla krig i ett särdeles grått och brunt London.

Filmen handlar om agenten George Smiley(Gary Oldman) som tvingas tillsammans med sin chef Control(John Hurt) att gå i pension pga ett misslyckat uppdrag i Budapest där agenten Prideaux(Mark Strong) förmodas ha mördats.  Prideaux var i Budapest för att försöka på reda på identiteten på en dubbelagent inom den brittiska underrättelsetjänsten. Kort efter avskedet så dör Control. Smiley tvingas plocka upp letandet efter dubbelagenten. Hans misstänkta är fyra personer, alla officerare inom MI6, Percy Alleline(Toby Jones), den ambtiösa nya chefen, Roy Bland(Ciaran Hinds), Allelines ständige vapendragare, Toby Esterhase(David Denick), en kappvändare som tidigare varit lojal till Control eller Bill Haydon(Colin Firth), en karismatisk man som extra knäcker som älskare till Smileys hustru. Smiley måste använda sig av sitt knivskarpa intellekt och sin kyliga logik för att få reda på vem som är mullvaden. 

Filmen är baserad på boken med samma namn av John le Carré, som tidigare under sitt liv jobbat som agent för MI6. Filmen är regisserad av Tomas Alfredsson, som jag tror vi alla vet gjorde Låt den rätte komma in. Han arbetar igen med fotografen Hoyte von Hoytema. Tunga namn, brittisk skådespelar elit och en beprövat bra svenska filmskapar duo. Precis som i Låt den rätte komma in, så är filmen fylld av stämning, nej men seriöst filmen spricker nästan av stämning. Sjuttiotalet har aldrig varit så sjuttiotal, bilarna, modet, den världsliga bakfyllan efter sextiotalets totala urballning. Mina favorit scener var när en tärd George Smiley simmar i en murken brun sjö och man vet att det är det höjdpunkten i hans dag. Filmen vinner på att Tomas Alfredsson är en sådan återhållsam regissör som vågar tvinga Gary Oldman att tona ner utflippandet. Gary Oldman på låg frekvens är för övrigt en fantastisk Gary Oldman, som han var i JFK. Karaktären George Smiley är en tragisk figur, vi får inte reda på mycket om honom backstory mässigt, vi skymtar endast glimtar av vem han var. Han är som alla äkta agenter en man utan identitet eller personlighet, man kan inte vara vän med George Smiley, han ler när du hälsar på dig men du vet att han tänker; vad döljer den här människan och hur kan jag vända det till min fördel. Han är dock inte helt osympatisk, alla agenter är sådana. Förutom Prideaux, han är reko kille men det var därför det gick som det gick. Jag har tidigare haft svårt för Mark Strong som spelar Prideaux men nu... Efter scenen med Colin på julfesten, blickarna som möttes, mina ögon tårades eftersom att jag förstod något som jag hoppas en dag du min läsare också ska förstå. 

Om jag skulle försöka hitta brister så skulle jag säga att det finns ett vilkor som du måste gå med på för att njuta av filmen. Vilkoret är att du är absolut fokuserad hela tiden. Om tappar fokus så är du förlorad i den spindelnät-lika intrigen. Visst, det är som tidigare skrivet en plåga att gå ensam på bio men den här filmen tillåter inte ens en sekund av viskande. Du måste leva i samma tempo som George Smileys tankar och assosciationer. Jag skulle öppna en godis, det tog tio sekunder, filmen straffade mig för dem tio sekunderna. Det var som att den sa till mig; Dåligt med fokus? Synd för dig, gå och se Sherlock Holmes med människor som behöver en explosion var femte minut för att påminna dem om att dem lever. Just då tyckte jag filmen var lite av en jävel men sen så tänkte jag efter. Ska inte bra filmer få kräva lite tankekraft och koncentration från oss? Är verkligen Tinker, Tailor, Soldier, Spy svår att förstå eller är det bara min slitna hjärna som inte är van vid filmens tempo?

Jag gillade den iaf men min anglofili börjar bli allt värre. Jag måste ta en vit vecka ifrån allt brittiskt tror jag.