Filmen handlar om Jakob Jankowski (Pattinson) som pga diverse orsaker måste lämna sin veterinärsexamen och övriga liv bakom sig i depressionens USA, 1931. Han börjar gå längs tågrälsen och när första tåg åker förbi tar han sig ombord. Det visar sig att han har klättrat ombord på Benzini Brödernas cirkuståg. Han får jobb där, då det alltid kan behövas extra manstyrka på en cirkus. När Cirkusdirektören, spelad av Waltz, tar lärdom av att han är en veterinär stiger han snabbt i rang och kommer i en nära relation med direktören och hans fru tillika cirkusens stjärnnummer, spelad av Witherspoon. Inte helt otippat får vi här en romans mellan Spoon och Patt och det bäddar givetvis för ett triangeldrama mellan alla de tre.

Filmen har sina toppar och dalar, t ex gillar jag inte riktigt för hur själva uppbyggnaden till filmens handling ser ut. En gammal man kommer till en cirkus, missar showen och hamnar till slut i ett rum där han berättar för en arbetare om sitt liv på cirkus. Det är ett billigt och gammalt trick som använts alltför många gånger. Det blir så påklistrat. Sedan tycker jag också att man kunde ha utnyttjat cirkussmilöoerna och karaktärerna lite mer. Nu går man bara på yta, med några cirkusnummer och några karaktärer samt snuddar vid det hårde cirkuslivet. Men vad hade hänt om man hade gått in på djupet hos de här människorna som väljer att jobba på cirkus? Ofta handlade det om utstötta människor som inte hade någon plats i övriga samhället. Antingen för att man var ett "freak" eller för att man var arbetslös och fattig. Det hade kunnat blivit riktigt intressant om man verkligen gick in och utforskade de här människorna och miljöerna bara liite lite mer. Sedan kan väl vissa klaga litegrann på den klichéartade romansen, med standardscenerna. Men jag tycker ändå inte att den är ett problem. Det funkar. Men det här var dalarna.

Topparna är högre. Filmen arbetar i ett långsamt tempo vilket gör att man verkligen hinner tänka efter och sugas in i momenten på riktigt. I vanliga fall i liknande filmer, läs Big Fish, så går allting så fort för att det ska hända saker hela tiden att man knappt hinner reflektera kring det. Inte på riktigt iaf. Här hinner man verkligen se allt, känna allt och vara med om allt. Och när sedan slutet närmar sig ökar man takten och man får en spänningsfylld sista kvart.

När jag tänker på hela filmens uppbyggnad och slut så faller jag in på någon random klassisk låt framförd av en  orkester där hela symfonien börjar trevande och försiktigt, går så småningom in i de mörka partierna, stämnginsfulla och svaga men ändå så starka rent känslomässigt, det går långsamt och snirkligt och till slut, knappt att man märker det själv börjar musiken öka i både takt och styrka och den alldeles så underbara crescendot och avslutningen är här. Det blir snabbare och snabbare, kraftigare och kraftigare och helt plötsligt, tystnad. Sedan en ensam ljus stråk som börjar spela, en till tilltar och en till och till slut är det några stråkar som spelar en vacker finstämd avslutning som sen tonar ut i tystnaden.

Ungefär så känns filmen överlag.

I övrigt vill jag ge plus till Waltz som här spelar en direktör som är ganska svårt skriven då man så otroligt lätt kan hamna i det här vanliga klichéaktiga facket när man ska spela domierande, maktgalna och svartsjuka människor med midervärdeskomplex. Men han undviker den snaran. Han gör det, inte på samma sätt som i Inglorious Bastards, men på ett liknande. Och han framstår mer och mer som en riktig pärla i filmvärlden.

Regissör: Francis Lawrence

Land/År: USA/2011


Trailer:http://www.youtube.com/watch?v=_6b2XhXkPpg (En väldigt ostig sådan)


Eli Cisneros Setterwall