I Rosens Namn (1986)

Jag tror att man kan dela upp filmer i två stycken kategorier; dem du ser med magen och dem du ser med hjärnan.

Två helt olika upplevelser som sällan blandas bra, det är som att ha frukt i mat (nej, det är inte gott, jag har rätt och du har fel). Charlie Kauffman filmer brukar uppnå en bra blandning. Tänker mycket på Adaptation (2002).

En film som du ser med magen är en såndär film som du gråter till, eller så skrattar du kanske. Filmerna anspelar på din empati eller sentimentalitet.

Typiska magfilmer + känslor som kommer med dem:

Farväl Falkenberg (Huvva vad fint men deprimande det kan vara i en småstad)

Garden State (Zach Braff är missförståd, vänta! Ibland är jag också missförståd, omfg)

The Wrestler (Jag älskar underdogs. Jag hejjar och tycker synd om dem samtidigt, kom igen, vinn då för fan!)

Hotel Rwanda (Nu dör alla svarta. Jag är vit och rik i , fy vad dåligt jag mår nu då)

En film som du ser med hjärnan är en film som inte ger en känsla. Den anspelar på ditt intellekt. Den är någonting som aktiverar din hjärna, du börjar ifrågasätta, dra slutsatser och tolka filmens mening. En bra film som du ser med hjärnan stannar kvar i huvudet på dig och du vill se om filmen för att försöka förstå.

Typiska hjärnfilmer + budskap och ibland frågor:

Den Yttersta Domen (Vad är konstnärens funktion i samhället?)

Sånger Från Andra Våningen (Hur kom vi att bli ett själ-löst samhälle?)

Lone Star (Hur gränser mellan folk och länder påverkar oss)

Och för inte glömma I Rosens Namn. Filmen som jag ska skriva om är definitivt en film för hjärnan. Visst det finns bitar i den för magtittaren men dem är undermåliga och ganska taffliga. Nej jag rekommenderar filmen som en film som ska ses med hjärnan. Men nu så ska vi hoppa ett steg tillbaka och jag ska skriva lite om vad filmen handlar om.

I Rosens Namn handlar om två stycken medeltida fransiskan munkar som reser till ett dominikan kloster i norra Italien. Munkarna spelas av en ung Christian Slater(Aldo) och den alltid så manlige Sean Connery(William). Dem kommer till klostret för att delta i en konferans som ska ske mellan deras order och den katolska kyrkan. När dem anländer så börjar mystiska mord ta plats och William bestämmer sig för att utreda. Det hela eskalerar i en konspirationshistoria där kunskapsfientlighet är ordet man letar efter.

I korta drag så är det historien. En utmärkt ensemble med skådespelare. F.Murray Abraham och Ron Perlman är alltid pärlor att beskåda. Filmen är baserad på romanen med samma namn av Umberto Eco. Regisserad av en fransman, Jean-Jaques Annaud. Det är helt enkelt en ganska mastig produktion, man känner pengarna som spenderats på den. Stället som den är inspelad på har en riktigt bra känsla, ett kargt landskap och nästan aldrig solsken. Kameraarbetet är inte så nämnvärt, känns väldigt 1980-tal.

Filmens teman däremot är desto tyngre. Eco som skriver uteslutande i sina romaner om medeltiden är otroligt insatt och man märker att filmen gynnas av hans stora intresse för ämnet. Under den senare medeltiden så började en konflikt inom kyrkan att bubbla. Kyrkans största fiende var nämligen; logik och fritt tänkande. Därför så låste man in kunskap, rädda för att bränna den men beslutna att inte lämna ut dem till gemene man.

Några frågor som filmen tar upp är:

- Skrattade Jesus någonsin?

- Ägde Jesus sina egna kläder?

Man kan ju avfärda dem här frågorna som konstiga och irrelevanta. Tänk på dem istället som politiska frågor.Den den första frågan är egentligen; Är humor givet av gud eller av djävulen, inget står skrivet om det i bibeln så inget svar kan ges? Man kan sen dra en slutsats av den frågan, ett samhälle med humor är självgranskande och ett utan är totalitärt. Den andra frågan är egentligen; Ska kyrkan få inneha pengar och sköta en egen ekonomi? Ska kyrkan vara en grundpelare för klassförtryck eller för klasskamp?

Det är filmens starka sida, den är aktuell än idag då den diskuterar tro och kunskap. Den är mindre aktuell när det kommer till dem mer vanliga film inslagen, spänningen och romantiken. Det är alltid spänningen och romantiken, det fungerar inte så bra för filmen. Eller kanske är jag för hård då jag skriver att det inte funkar men filmen faller på sin egen svans när den försöker vara en spännande mordhistoria eller ett sorgligt romantiskt drama. Som sagt, som magfilm så är den ganska mesig. Förresten, ett litet klagomål till; Jag pallar inte med när filmer ska skipa rättvisa. När filmen ska belöna de goda och straffa de onda, speciellt då filmen etablerat sig som någorlunda realistisk. Det händer i många filmer och även i den här. Det får mig inte att gilla filmen mindre men det är en så störande grej, det känns alltid lika ditlagt så att ingen moralist till recensent ska få en hjärtinfarkt under filmens gång.

Men för guds skull se filmen. Den recensionen blev lång och det är därför att det finns mycket som kan diskuteras om den här filmen. Jag fick ett erbjudande att skriva en analys av den på min kulturhistoria kurs, varför gjorde jag det inte? Jag var en idiot och jag behövde Sean Connerys auktoritära stämma för att leda visa mig den rätta vägen!

Mycket trevlig blogg kära kusin. Jag förväntar mig nu att du skall recensera och sälja "Vi hade ivarjefall tur med vädret 2" Du har lovat mig det...... HAHAHA ;) puss och kram kusinvitamin Frida

Bra! Såg filmen häromveckan. Älskar den. Men jag tänker vara nördig och påpeka att den heter bara "rosens namn", inte "i rosens namn".

Jag tror väldigt många ofta kallar den "i rosens namn", eftersom det är naturligare, men titeln syftar ju på tiggarflickan och hennes relation med Adso och är inte något slags slagord eller något som har något att göra med någon form av handling, även om det nog också hade funkat.

Och fortsätt med Connery-temat, så fortsätter jag läsa. eller varför inte göra om bloggen totalt till en hängiven Sean Connery-blogg? Inte?!

Hotel Rwanda (Nu dör alla svarta. Jag är vit och rik i , fy vad dåligt jag mår nu då) - haha!

Frida: Jag lovar att jag ska recensera den filmen... Det kommer att göra ont men jag har som sagt lovat.



Adam: Jag känner mig lite ägd och skamsen. Däremot så är det ju roligt att Umberto Eco sa gällande titeln att rosens symbolikvärde är så laddat att den numera inte har någon mening alls.