Jag har alltid haft lite svårt för genren thriller, även om några av mina favorit filmer är sådana. Såsom Oldboy (Chan-Wook Park) och Blue Velvet (David Lynch). Det är helt enkelt för att jag svårt blir tillfredsställd av filmer som ska vara spännande och aningen otäcka. Men när det lyckas blir jag helt ”blown away”.
Martin Scorsese är ju en erkänd mästare med filmer som Taxi Driver och Tjuren från Bronx men för mig har han alltid varit bättre i sina ungdoms dagar. Jag har inte så mycket för hans nyare Gangs of New York och The Departed, även om de är bra filmer så tar de inte det slutgiltiga steget för mig. Så jag har hela tiden varit lite skeptiskt till hans senaste film Shutter Island. Men efter lite övertalning så låg jag ändå där mitt i natten och såg den.

Filmen börjar på ett båt, omringad av högra svarta vågor. Man får se Teddy (Leonardo DiCaprio) med huvudet i en toalett kräkandes. Han är en sheriff och en krigsveteran från andra världskriget som blivit skickad till Shutter Island med en ny partner Chuck (Mark Ruffalo). Ön är känd för sitt fängelse där de tar hand om världens farligaste fångar som dessutom alla har en mental störning. Uppdraget består i att hitta en försvunnen patient/fånge som har försvunnit spårlöst ifrån sitt rum. Men det visar sig snart att Teddy har ett personligt agenda också samtidigt som all personal på ön har något mycket konstigt för sig.

Mitt första intryck är musiken som öser ner sin kraft över mig som en åskådare och snabbt vet man  att filmen kommer vara spännande och mentalt påfrestande på det bra sättet. En olustig känsla fyller kroppen.
Men men skeptiskakänsla har fortfarande inte lämna mig, snarare vill jag avslöja filmen och se igenom den, det blir fort så när man märker att historian är skriven på ett typiskt Hollywood sätt. Så medans jag försöker knäcka alla spår som lämnas så dras jag fort in i historian.
De två huvudkaraktärerna utsätts fort för väldigt skumma situationer och det känns många gånger som det bara blir svårare och svårare att ta sig ut ifrån det, och snart vet man inte om man ska lita på doktorerna och vakterna eller de störda fångarna.
Det slår mig snart att filmen känns som ett tv-spel från Bioware. Där huvudpersonen måste leta och gräva för att ta sig framåt. Deckare är ju lätta att gilla, speciellt om de är bra skrivna. Då snackar jag inte om Beck eller massa dåligt skrivna deckarromaner som tar upp för mycket plats i den närmsta bokhandeln.
Men det är just det som är filmens behållning och kvalitet. Efter ett tag så anar man hur filmen borde sluta, men ju längre den går ju mer tveksam blir man och den spelar ett spratt med ens intellekt. Just så ska en thriller vara enligt mig.
Mr Scorsese har verkligen lyckats göra ett bra jobb med den här filmen, och då inte bara med manuset (skrivet av Laeta Kalogridis som i sin tur skrivit om en bok som är skriven av Dennis Lehane) men också hela filmens stämmning, både ljudmässigt och också fotomässigt. Sen så måste jag säga att jag gillar flashbacksen och drömmarna Teddy tvingas leva igenom igen. De är en stor del till varför man blir så fundersam som åskådare. Är faktiskt lite David Lynch stämning över det. Så med andra ord så lyckades Martin Scorsese att få mig att ändra min åsikt om hans senare filmer ordentligt. Thrillers kanske är något för mig ändå.

Men jag vill inte berätta för mycket, för det här är en upplevelse som jag tycker att folk ska testa på och se hur man själv börjar fundera under filmens gång. Jag är rätt säker på att de flesta som ser den här filmen dras in i den på gott eller ont.