Skrev jag både en och två gånger att recension skulle komma på Jean-Michel Basquiat: A radiant child? Man är väl inte sämre än vad man lovar. Så här kommer den.

Om du har sett på dokumentärfilm ett par gånger tidigare har du garanterat sett formen och upplägget som omger Jean-Michel Basquiat filmen. Det är det upplägget som jag skrev om tidigare i My Kid Could Paint That recensionen. Fast om jag i den recensionen, hävdade att just den filmen skulle bli hyfsat intetsägande och ordinär med det upplägget så är det tvärtom i den här filmen.

Dokumentären handlar då om Jean-Michel Basquiat. En framgångsrik, kontroversiell konstnär som hann bli megakändis under sitt korta liv som tyvärr tog slut vid 27 års ålder 1988. Här har vi då grundformeln för dokumentären. Sätt ett par gamla polare, konkurrenter, flickvänner, branschfolk i intervjustolen lägg till gamla arkivbilder på huvudpersonen i fråga och ha med musik/konst från den tiden och framförallt dess huvudperson så har du en färdig film att klippa. Det som gör att den här filmen sticker ut är tre saker. Dels är den väldigt välgjord, vilket såklart är en gfrundförutsättning. Men det finns två andra aspekter också. Den ena aspekten är att filmen cirkulerar hela tiden kring en intervju som regissören gjorde med Basquiat två år innan han dog. Efter dödsfallet slängdes materialet ner i källaren. Sorgearbetet kom före allt annat. Hursomhelst så tror jag att det gjorde att det hann uppfinna sig en mognad kring materialet som fanns att tillgå så att när Tamra Davis, tjugo år senare, hittade materialet igen kunde hon använde det på rätt sätt.

Den andra aspekten som enligt mig borde vara vägledande är att hon var en privat vän till Basquiat. Och det känns verkligen då dokumentären är gjord med värme. Det finns mörker i filmen men trots det så känns det som att den som har hanterat allt material har gjort det med en delikat, värmande hand och därför blir det på ett värdigt sätt som filmen kommer fram i.

I vanliga fall kan jag känna att det är lite smaklöst att göra dokumentärer om döda människor just eftersom det känns som att man exploaterar något känsligt. Att man lämnar ut någon utan dess godkännande. Att man på sätt och vis skändar personens minne och grav bara för att kunna underhålla människor i 90 min. Vid viss eftertanke kan det rätt snabbt bli ganska vidrigt.

Men i Basquiat känns det inte som det även om det kanske borde kännas så. För mig är det som att vännen Tamra Davis verkligen vill berätta om personen Basquiat. Det känns nästan som att det hade kvittat för henne om filmen hade distruberats eller ej..

Med det sagt ser det ju fortfarande ut som en vanlig dokumentär av den formen. Så kanske inbillar jag mig. Kanske blev jag lite för kär i personen Jean-Michel Basquiat för att kunna se helt klart.

Vad jag däremot kan se klart är att det, trots mina eventuella blindheter, det var en sargad, ung, mörk konstnärssjäl som mötte sitt öde för tidigt. Som har en historia som berör. Som har konst som är fascinerande. Och som trots att han kanske inte officiellt befinner sig i den legendariska Club 27 (för geniala kreativa människor som alla dött under mystiska/tragiska förhållanden vid 27 års ålder) befinner han sig i den klubben hos mig. I mitt sinne.

Jag tror också att det här är en lätt dokumentär att se på för folk som inte är vana vid dokumentärfilm. Så ge er hän. Låt personen Basquiat och hans historia förgylla era liv.




Eli Cisneros Setterwall