Hursomhelst.

Det är inte den filmen jag ska skriva om.

I Shelter spelar Julianne Moore (Oscarsnominerad fyra gånger) en psykolog som påstår att personlighetsklyvning inte existerar. Hon är säker på att patienterna är medveten om alla sina olika peronligheter och på så vis "spelar" att de är flera olika personer. Hennes pappa, som även han är psykolog och som inte håller med i hennes påstående, introducerar henne för en patient med personlighetsklyvning. En personlighetsklyvning som pappan anser är på riktigt. Hon tar sig an patienten för att bevisa att pappan har fel. När hon börjar nysta i de här alternativa personerna blir allting skummare och skummare. Folk dör och patienten får fler och fler olika personlighetsklyvningar i sin "repertoar". Vad är det som händer egentligen? Sanningen måste fram. Och det snabbt.

Filmens inledande 30-40 min är väldigt bra. Det är intressant, spännande och man blir övertygad att här ska vi få se en smart thriller som testar det psykologska hos människor. Som utforskar psykiatrin och som vill gå in på djupet hos naturen i dessa människor med personlighetsklyvning. Efter de här 30-40 minuterna ändrar filmen riktning och form. Den utvecklas till en standard skräckthriller där människör börjar dö hux flux och istället för att fortsätta på sitt mycket intressanta spår börjar man blanda in religion, övernaturliga händelser och fanatism. Det är synd. Det blir jävligt tråkigt. Och filmen begraver sig själv. Det är inte så att den är sämre än någon annan Hollywoodskräckis, den håller samma nivå som vilken annan skräckis som kommit ut på 2000 talet och som varit producerad i USA. Men besvikelsen blir så mycket större när inledningen har lovat något som är lite bättre än alla andra standardrullar i den genren. 

Julianne Moore funkar helt okej i sin roll. Jag förstår bara inte varför hon spelar så sentimentalt redan från början. Det tar bort lite av medkänslan för karaktären. Hon verkar vara på gränsen till ett nervöst sammanbrott i filmens inledande fem minuter. Sedan försvinner den gränsen för att aldrig återvända. Det är konstigt. Det hade varit intressant att se hur hon hade tacklat hela situationen om det var så att hon själv faktiskt var på väg att bryta ihop. Det hade verkligen kunnat bli en intressant film om man började tvivla på henne.

Som patienten har vi britten Jonathan Rhys Meyers. För mig är det en gåta att han får fortsatta filmroller gång efter annan. Jag tycker han är helt värdelös. När han sedan dessutom har visat sig vara en strulpelle på filminspelningar med olika mussbrukartendenser kan jag verkligen inte förstå hur han hela tiden får nya chanser. I den här filmen är han dock bättre än vad jag någonsin sett honom. Han är inte apbra. Verkligen inte. Men jag får iallafall inte kräkreflexer av att se honom.