Vampire Hunter D: Bloodlust (2000)
Året måste ha varit 2002, jag var fjorton. Jag hade en ny kärlek, hennes namn var anime. Hon var japansk animation, som Disney, fast med våld och snygga tjejer. Det började som för så många andra med Spirited Away, sen fortsatte det. Först höll jag mig till Studio Ghiblis trygga ramar men sen så började jag att hitta andra filmer och serier. Jag såg allt, dem larviga rom-comsen, de blodiga samuraj-historierna och de coola rymdcowboy filmerna. Vår kärlek varade i säkert tre år. Sen kom den dagen då allt var som bortblåst, all passion och kärlek var intet mera. Jag hade sett allt hon hade att erbjuda och hört varenda historia hon hade att berätta. Jag höll mig kvar ett tag, i förhoppningen om att hitta något nytt som skulle få glöden tillbaka. Jag sökte i förgäves, dessutom så började jag irritera mig på henne. Alltid samma stereotypa karaktärer, alltid samma ostiga dialog och den ständigt närvarande sexismen. Det blev för mycket och jag stack. Ibland snackar vi, då en ny Ghibli film kommer ut eller då jag ser Berserk med en Kelloniemi. Men inget är som det var.
Vampire Hunter D: Bloodlust handlar om:
... Jag saknar henne inte men jag kommer aldrig att glömma det vi en gång hade.
En av våra höjdpunkter tillsammans var när jag såg Vampire Hunter D: Bloodlust. Den var spännande, snygg och hade ett kick-ass soundtrack. Jag bestämde mig för att jag skulle se om den, för att se om den var bra på riktigt eller bara ett nostalgiskt spöke av min relation till anime. Här är den recensionen.
Vampire Hunter D: Bloodlust handlar om:
År 12.090 så pågår fortfarande striden mellan vampyrer och människor. Vampyrerna som länge haft övertaget börjar nu att närma sig utrotning. Människorna är fler och har skapat en enskild samhällsklass för att jaga övernaturliga väsen. Filmen börjar med att Baron Meier Link, en ökänd vampyrherre, kidnappar en rikemans dotter. Hennes familj anlitar vampyrjägare för att finna henne. Bland dem som anlitas är den mystiske D, till hälften människa och till hälften vampyr. D's jakt tar honom över berg och skog, genom den farliga Barbarois klanens land och vidare. Han har konkurrens från Marcus familjen, speciellt den unga kvinnan Leila. Alltmedan Baron Link's vagn skyndar mot ett okänt mål.
Det är handlingen. Ridiculous. Löjligt alltså, bara löjligt. Det är komplicerat och bara löjligt. Allt ska vara så oerhört överdådigt. Världen kan beskrivas som en post-apokalyptisk steam-punk western fantasy gotisk värld. Få det att gå ihop utan att det blir lite löjligt, kom igen försök. Tack gode gud att man inte behöver höra så mycket om världen i dialogen. Det pratas ganska sällan om den, vilket är ett stort plus för filmen. Det sista den behöver är mer backstory.
Det som är skönt är att väldigt lite förklaras, du kastas direkt in i i historien. Ni kan glömma den där halvtimman av karaktärs och konflikt presentation, tio minuter sen bara BAM! Alla större karaktärer är presenterade, likväl konflikten och man har redan avverkat en action-scen. Det är vad jag kallar effektivt historieberättande. Filmen håller det tempot, för varje tionde minut så dör en karaktär eller så introduceras en ny. Förresten så kan ni glömma tanken av karaktärsutveckling, en karaktär utvecklas och det är inte huvudkaraktären.
Sen så är ju filmen galet klyschig, även om den utspelas i en så originell värld så är historien en klyschornas klyscha. Inte bara historien är klyschig, dialogen är klyschig och de flesta karaktärer är bortom klyschor. Speciellt kvinnorna. Som sagt så tycker jag att den mesta anime är sexistisk. Det gör mig inte upprörd, jag är på tok för avtrubbad för det. Nej, det gör mig mest bara uttråkad. Jag blir aldrig förvånad av en kvinnlig anime karaktär, dem är antingen madonnor, horor eller tomboys som bara vill bli älskade av en karl med hår på bröstet.
Nu till det lite mer positiva. Hela omslaget, om man kan kalla det så. Alltså, musiken, animeringen och designen är "breathtaking" som britter säkert säger. Musiken som är gjod av en viss Marco D'Ambrosio är klippt och skuren för en gotisk hjältesaga. Den funkar såväl som generisk "nu-slåss-vi" adrenalin-pump-musik men också som en stämningshöjande faktor när skräckelementen kickar in. Animeringen är top notch, den håller aldrig på med äckliga saker som CGI eller liknande. Designen är gjord av en snubbe som heter Yoshitaka Amano han är killen som designat Final Fantasy spelen. Bilderna är som en korsblandning mellan gotiska och romantiska målningar från artonhundratalets mitt. Filmens look och känsla är den av en Hayao Miyazaki rulle som går igenom sin mörka fas i tonåren. Dessa element ska höjas till skyarna. Regissören, Yoshiaki Kawajiri ska däremot ha ganska lite credit för filmen. Han skapade inte världen, det gjorde Hideyuki Kikuchi, som för övrigt skrivit runt tjugo romaner om karaktären D. Regissören knöt samman allt bra, musiken, animeringen och designen men allt annat som han bidrog med är försumbart om inte bara dåligt. Yoshiaki Kawajiri är känd för att ha gjort Ninja Scroll, en av de sämsta anime filmer jag någonsin har sett. När jag tänker efter så är allt dåligt med Vampire Hunter D: Bloodlust på något sätt kopplat till Ninja Scroll. Den unkna sexismen, den stolpiga dialogen och de platta karaktärerna. Allt det dåliga i filmen luktar Ninja Scroll.
Summa summarum då, är Vampire Hunter D: Bloodlust en bra film som håller utanför animekretsar? Nej är svaret. Jag skulle inte försöka introducera anime för någon med den här filmen. Håller den som anime film då? Ja är svaret. Så det blir ju någonstans mitt emellan för den här filmen. Den är fortfarande till viss del spännande(bra actionsekvenser), den är fortfarande riktigt snygg och soundtracket är fortfarande kick-ass. Den lider som sagt av många av anime's svagheter och sjukdomar. Anime är och förblir som Disney, fast med våld och snygga brudar.
Det är handlingen. Ridiculous. Löjligt alltså, bara löjligt. Det är komplicerat och bara löjligt. Allt ska vara så oerhört överdådigt. Världen kan beskrivas som en post-apokalyptisk steam-punk western fantasy gotisk värld. Få det att gå ihop utan att det blir lite löjligt, kom igen försök. Tack gode gud att man inte behöver höra så mycket om världen i dialogen. Det pratas ganska sällan om den, vilket är ett stort plus för filmen. Det sista den behöver är mer backstory.
Det som är skönt är att väldigt lite förklaras, du kastas direkt in i i historien. Ni kan glömma den där halvtimman av karaktärs och konflikt presentation, tio minuter sen bara BAM! Alla större karaktärer är presenterade, likväl konflikten och man har redan avverkat en action-scen. Det är vad jag kallar effektivt historieberättande. Filmen håller det tempot, för varje tionde minut så dör en karaktär eller så introduceras en ny. Förresten så kan ni glömma tanken av karaktärsutveckling, en karaktär utvecklas och det är inte huvudkaraktären.
Sen så är ju filmen galet klyschig, även om den utspelas i en så originell värld så är historien en klyschornas klyscha. Inte bara historien är klyschig, dialogen är klyschig och de flesta karaktärer är bortom klyschor. Speciellt kvinnorna. Som sagt så tycker jag att den mesta anime är sexistisk. Det gör mig inte upprörd, jag är på tok för avtrubbad för det. Nej, det gör mig mest bara uttråkad. Jag blir aldrig förvånad av en kvinnlig anime karaktär, dem är antingen madonnor, horor eller tomboys som bara vill bli älskade av en karl med hår på bröstet.
Nu till det lite mer positiva. Hela omslaget, om man kan kalla det så. Alltså, musiken, animeringen och designen är "breathtaking" som britter säkert säger. Musiken som är gjod av en viss Marco D'Ambrosio är klippt och skuren för en gotisk hjältesaga. Den funkar såväl som generisk "nu-slåss-vi" adrenalin-pump-musik men också som en stämningshöjande faktor när skräckelementen kickar in. Animeringen är top notch, den håller aldrig på med äckliga saker som CGI eller liknande. Designen är gjord av en snubbe som heter Yoshitaka Amano han är killen som designat Final Fantasy spelen. Bilderna är som en korsblandning mellan gotiska och romantiska målningar från artonhundratalets mitt. Filmens look och känsla är den av en Hayao Miyazaki rulle som går igenom sin mörka fas i tonåren. Dessa element ska höjas till skyarna. Regissören, Yoshiaki Kawajiri ska däremot ha ganska lite credit för filmen. Han skapade inte världen, det gjorde Hideyuki Kikuchi, som för övrigt skrivit runt tjugo romaner om karaktären D. Regissören knöt samman allt bra, musiken, animeringen och designen men allt annat som han bidrog med är försumbart om inte bara dåligt. Yoshiaki Kawajiri är känd för att ha gjort Ninja Scroll, en av de sämsta anime filmer jag någonsin har sett. När jag tänker efter så är allt dåligt med Vampire Hunter D: Bloodlust på något sätt kopplat till Ninja Scroll. Den unkna sexismen, den stolpiga dialogen och de platta karaktärerna. Allt det dåliga i filmen luktar Ninja Scroll.
Summa summarum då, är Vampire Hunter D: Bloodlust en bra film som håller utanför animekretsar? Nej är svaret. Jag skulle inte försöka introducera anime för någon med den här filmen. Håller den som anime film då? Ja är svaret. Så det blir ju någonstans mitt emellan för den här filmen. Den är fortfarande till viss del spännande(bra actionsekvenser), den är fortfarande riktigt snygg och soundtracket är fortfarande kick-ass. Den lider som sagt av många av anime's svagheter och sjukdomar. Anime är och förblir som Disney, fast med våld och snygga brudar.
... Jag saknar henne inte men jag kommer aldrig att glömma det vi en gång hade.
/ Per.
Kommentarer
Postat av: Robin
jag blev ändå sugen på att se den nu känner jag.
Trackback
